In the dark PRS Vidomina & Medi

Nicolai flinade mot henne och skakade sedan på huvudet.
"Inget vapen. Jag kan säkert sy något läckert till dig. Något som bara du har." Han lade huvudet på sned.
"När man har all tid i världen lär man sig många saker." Han reste sig.
"Får jag se mig om?" frågade han och sträckte ut en hand mot Cecilia.
"Med din hjälp förståss."
Men sedan såg han mot sin far och sedan Markal.
"oj min sköna. jag har visst annat för mig." Han kysste hennes hand och log.
"Jag följer med. Mamma jag tycker du ska stanna." Han såg mot Isabelle som hade börjat gå mot sällskapsrummet.
"Jag kan hålla Camille sällskap." sa hon mjukt.

Hon visste nästa vad mötet skulle handla om och Camille suckade tungt. Snabbt gick hon till sällskapsrummet och sjönk ner på en av de mjuka stolarna och väntade på att de andra skulle komma. Hennes make hade varit så konstig hela dagen och hon såg upp mot taket när hon hörde en duns.
Det var från ett av de tomma rummen och en rynka bildade sig i hennes ansikte.

Cecilia förstod att festen var över när Matteo erbjudit de andra till uppdrag. De skulle skiljas åt. Hon suckade och reste sig för att lämna bordet. Hon tänkte inte vara med på här. "Hejdå, Nicolai.", sa hon samlat, fastän det var tydligt att hon var upprörd.
Hon sänkte blicken gick med bestämda blick därifrån.
Matteo upptäckte henne, men hon var för långt bort för att gå ikapp. Han förstod hennes känslor, men visste också att det skulle passera. En dag skulle hon förstå.

"Jag överlåter er i mina söners händer.", sa han och nickade åt de.
Franco och Gian nickade till svar och vände sig sedan till Ivan, Markal, Demitri och Nicolai.
"Vi vet var de håller till. Det är en klubb, en övergiven klubb, som en annat gäng tagit över. Det är där de håller Gio.", svarade Franco lugnt. "Om vi skyndar oss kanske vi hinner i tid."
Gian öppnade drog efter andan för att säga något.
"Det är där vi behöver er hjälp. Ni är vampyrer och kan vara riktigt snabba. Vi vill att ni hjälper till att smyga er på de."
Demitri visste inte vad han skulle tro. Han såg från bröderna till Ivan. Menade de på allvar att de skulle hjälpa maffian med att ta ihjäl ett annat gäng?
Ivan nickade långsamt. "Vi ska hjälpa er.", svarade han lika lugnt tillbaka.
Utan något mer ord lämnade de tillsammans salen för att gå ut till bilen som skulle ta de bort till klubben Franco nyss nämnt.
"Giovanni, du stannar hos pappa. Vi vill inte att han ska råka ut för något."
Giovanni nickade åt Franco och Gian och gick lugnt tillbaka mot byggnaden igen. Han hade inte makt nog att säga emot sin boss son.
Franco satte sig i förarsätet med Gian bredvid sig och startade motorn.

Han log, böjde sig fram och gav henne en lätt kyss på kinden.
"Men jag kommer kanske en annan dag om du låter mig?" Han log mjukt och nickade.
"Tack för den underbara tiden du ggav mig." Han vände sig om mot Matteo och nickade.
"Ja vi är rätt snabba. Så det ska nog inte vara några problem." Han såg sedan mot sin far och sträckte på sig.

Camille hade rest sig och kommit ut och såg på dem.
"Kom hem säkra och hela. Jag skulle inte vilja be Vincent lappa ihop er." Hon försökte att le åt skämtet mend et dog ut.
"Ta hand om er eller vad sja jag säga." Hon såg sedan på sin dotter.
"Kom här hjärtat mitt." sa hon och sträckte fram handen.
"Vi kan ta lite chokladtårta och ha något spel som du vill spela. Lättar upp stämmningen."

"Jag vill inte spela."
Cecilia skakade på huvudet och vände sig om för att gå därifrån då hennes pappa ställde sig i vägen för att fånga upp henne.
"Cecilia.", sa han och placerade varsin hand om hennes armar. Han tvingade henne att möta hans blick. "Jag vet att du inte gillar det här. Men du kan väl försöka göra det bästa av situationen? Du kan få ett uppdrag av mig.", sa han och hennes ögon blev större om möjligt. Betydde det att han litade på henne?
"Du får hålla din mamma och hennes väninna sällskap åt mig medan jag arbetar.", sa han och Cecilia såg besviken ut. Hon hade haft för höga förhoppningar. "Mm. Okej. Jaja.", sa hon och sänkte blicken.
Matteo nöjde sig med hennes svar och fnissade för att krama om henne. "Tack." Han pussade hennes panna och lämnade sedan salen för att försvinna iväg på sitt rum.
"Okej, mamma. Vi gör väl det då.", sa hon lugnt och gick fram till Camille för att krama om henne. Hon tröstade sig med att Camille iallafall förstod vad Cecilia gick igenom.

Ute i mörkret körde bilen mot staden och svängde av precis i utkanten.
Franco slog av lysena på bilen och parkerade längst en gata i ett husområde. "Ser ni? Där, där är klubben."
Franco nickade mot en byggnad, vägg i vägg med en bostad. Av skylten att döma var det klubben de talade om. Märklig placering, men området verkade inte särskilt bebott. I fönstren sken inga ljus. Utom i några fåtal. Kanske var det tiden på dygnet också?
Men varken några fotgängare eller bilar syntes till. Ett tyst område. Ovanligt för att vara New Orleans.
"Okej, vi vet inte ifall Gio är vid liv. De har honom någonstans, garanterat bevakad.", sa Gian och öppnade bildörren. "Om ni vill ha förstärkning..", sa han och öppnade bagageluckan. "..Så finns det."
I bagaget låg en väska, fylld med olika pistoler och andra vapen.
Gian plockade upp en pistol och en kniv.
Franco hade gått fram för att ta på sig två pistoler.
"Kommer ni?", frågade Franco samtidigt som han fäste pistolen i bältet.

Hon såg på sin dotter och nickade.
"Det var bara en fråga." Hon log mjukt och satte sig. När Cecilia kom log hon.
"Kom här." Hon kramade om henne och nickade.
"Så om vi har någon frågetävling eller ska vi kanske spela poker?" Hon tippade huvudet på sned och såg på ISavelle.
Marcus som fortfarande var hemma pågrund att han inte gått ut skolan kom in.
"vad sägs som frågesport? Det är ju roligt." Han log mot sin syster.

Nicolai såg på Matteo och nickade.
"Jag kan bara behöva en kniv tror jag." Han rörde axlarna och nickade.
"Om vi rör oss snabbt så kommer vi inte behöva några skjutvapen. Då kommer de gå för fort och ingen strid."

"Vem är det de har? Det andra gänget? För det var väl därför Franco och Gian var tvungna att ge sig av? Jag såg att pappa viskade något till dig, mamma.", sa Cecilia, som trots sitt samtal med sin pappa inte kunde släppa det. Hon anade vad Franco och Gian hade gjort, kunnat göra, som medlemmar i maffian. Hon visste att Franco var Consigliere, närmaste till maffiabossen, hennes pappa. Gian var väl säkert inte långt därifrån antog hon.
"Är ni inte alls oroliga?", frågade hon då och kände hur det vattnades i ögonen. Hon blinkade bort tårarna. Hon skulle inte gråta då. Inte inför de. Cecilia ville absolut inte visa sig svag.
"Hur gör du det, mamma? Hur kan du leva med det?" Hon såg bedjande på Camille. Desperat efter svar.

Markal hade klivit ut och gick med käppen i sitt grepp mot byggnaden. Verkade helt orädd om situationen, men Gian var snabbt ikapp honom. "Jag gillar din entusiasm att rädda vår farbror, greve Markal, men du måste låta mig och min bror leda det här uppdraget. Låt oss ta täten."
Markal stannade då upp och nickade mot honom för att vänta in de andra.
"Demitri, här. Jag hoppas att du inte behöver använda den.", sa Franco och räckte honom en pistol.
Demitri nickade och tog emot den. Han sneglade på Ivan som såg på Nicolai och Demitri med en forskande blick. "Är ni säkra på det här? Efter att ha tagit ett liv så finns ingen återvändo."
Demitri nickade och svalde. "Ja, jag har sagt att jag ska hjälpa till. Så då gör jag det."
Ivan nickade och såg på Nicolai i väntan på hans svar.
"Skynda! Vi har inte hela natten på oss.", viskade Gian åt deras håll när han började röra sig mot byggnaden. De var tvungen att hålla nere volymen för att inte dra till sig uppmärksamhet.

Camille sträckte sig efter Cecilia och tog henne i sin famn och torkade bort hennes tårar.
"Jag har vant mig älskling." Hon lutade sin kind mot hennes och vaggade henne.
"Åh jag säger det sen. Ingen fara ska ta dig." Hon vaggade henne svagt i sina armar och hon såg en tjänare komma in med efterrätten och hon log.
"Seså vill du inte ha?" hon log svagt.
"Min kära sockerblomma jag lovar att det kommer gå bra. De har Ivan med sig och Nicolai, Demitri och Markal. De klarar sig fint. Kanske får ett blåmärke men då kan du ge dem en kram."

Nicolai nickade svagt och såg på sin far.
"Men pappa vi har faktiskt dödat förut. När det inte fanns blodbanker så jagade vi på gatorna. Det var dock länge sedan men vi har dödat så det är ingen fara." Han sträckte på sig ohc nickade.
"Det har inte vi häller." sa Nicolai med ett flin.
"ska vi?"

Vant sig? Var det hennes svar? Cecilia lät sig omfamnas av sin mamma och kände hur lugnet kröp sig inpå. Hon var trygg där. Det visste hon. Igen accepterade hon situationen och tog sig loss för att sätta sig bredvid Camille. "Jag kan ta en bit.", mumlade hon, fast i tankarna. Hon föreställde sig vilket blodbad hennes bröder var i. Hennes egen pappa. Det var gräsligt.
I ett försök att slå bort tankarna skakade hon på huvudet och såg på Marcus och de andra. Isabelle. Hon hade inte sagt något. Hon verkade inte särskilt bekymrad hon heller. Var det för att hon var en vampyr?
Cecilia iakttog henne någon sekund för att sedan sträcka sig efter tårtan de blivit serverad.

Ivan nickade bara som svar. Han litade ju på Nicolai och Demitri. De hade blivit så stora. Trots deras ålder så var det ju hans barn.
"Jag vill bara att ni är försiktiga. Det här är inte vilka som helst. Det kan bli ruskiga konsekvenser."
Demitri nickade förstående. Han visste att deras deltagande i uppdraget gjorde de inblandade med maffian. Och följderna, ifall en skulle bli tagen på bar gärning, var otäcka.
Han visste också att det bara var ytligt. De var som främlingar i den kriminella världen de idag levde i. Det skulle bli svårt att straffas för det.
"Den här vägen."
Franco ledde de bort längst gatan. Gian gav tecken att de skulle vara tysta genom att höja ett finger över hans läppar. De hade inte råd att bli påkomna, det kunde kosta de deras liv.
"Gå runt, ta baksidan. Det finns en källare också.", viskade Gian till vampyrerna.
Markal gick lugnt efter och såg mot byggnaden. Han försvann runt hörnet för att kolla baksidan av byggnaden.

Camille nickade svagt och kysste hennes hjässa.
"Jag är oroad med min skatt men visar jag det så blir det mer oro. Ni är mitt allt och jag avskyr att er far drog in era bröder." hon suckade.
"Men vad ska man säga? jag älskar er far så jag har inget att säga." Hon smekte hennes kind.
Isabelle log.
"Jag lovar dig att min make kommer få er pappa hem utan några skråmor. " Hon såg mot Marcus och nickade.
"Kan jag sätta mig?" frågade han och efter en nickning slog han sig ner.

Nicolai såg på dem och nickade. Han höll kniven i sin hand och såg på sin far.
"Får vi dricka från dem? Om de ändå ska dö så.." Han lade huudet på sned

All uppmärksamhet på henne fick henne att skaka på huvudet igen. Hon önskade att Franco och Gian hade varit där. De hade sagt något klokt, som att de var trygga, att inget kunde hända de.
Hon nöjde sig med att ta en tugga av tårtan. Den var ljuvlig. Den liksom smälte i munnen och hon tuggade långsamt för att sedan svälja. Det kändes bättre.
När Isabelle sedan inflikade såg Cecilia upp på henne. "Pappa är är inte med dem. Fattar du inte vilken risk han skulle sätta sig i ifall han var där?"
Hon ångrade sig. Det var inte meningen att låta så respektlös mot Isabelle. Känslorna hade tagit över igen.
"Han är inte med på sådana uppdrag, menar jag bara.", förtydligade hon och såg på Camille och sedan Marcus. Han förstod ju också. Hoppades hon.

"Vad ni vill. Tyst nu. Där, ser ni?" Franco hade stannat upp för att se ner mot ett källarfönster. Det lyste därinne ifrån. Det var säkert där de höll Gio fånge.
"Gian, ta andra sidan. Markal har redan gått dit. Ivan och ni andra.. var försiktiga, vi vill inte bli upptäckta." Han tvekade sedan, men såg sedan på vampyrerna igen. "Lämna inga spår efter er. Och inga levande heller."
Han bytte en blick med sin bror och gick sedan till framsidan av byggnaden för att känna på handtaget.
Demitri försvann efter Gian och Markal för att gå baksidan.