In the dark PRS Vidomina & Medi

"Oj" Han log stort och nickade.
"Om du någonsin behöver historiehjälp eller hjälp så är det bara att säga till." Han pekade på sig själv.
"är ju supergammal:" viskade han och log ett leende.
Han vände sig om mot Matteo och log. Gian hade han träffat någon gång. Han log och såg sedan ner på sin mat och åt vidare.

Camille reste sig och gick fram till sin son.
"Hur var det? mår du bra?" frågade hon och smekte honom ömt på kinden.

Av ren reflex när han upptäckte sin mamma reste han sig då hon sträckte sig efter honom. "Mamma." Han kramade om henne. "Vad fint det är här. Du har gjort ett strålande jobb.", sa han stolt och mötte hennes blick.
Hennes fråga fick honom att tveka, men en blick från hans pappa fick honom att tiga. Camille behövde inte veta något. Det mörka handlingar, skadorna, de hade ingenting med henne att göra. Det skulle det inte. "Jag är okej, mamma.", sa han lugnt. "Det är över nu. Så. Låt mig hinna äta något innan ni tar bort maten. Det blir väl efterrätt också?", sa han skämtsamt och gav henne ett sista leende innan han slog sig ner på stolen igen.
En blick från Franco fick honom övertygad, han skulle inte säga något. Det passade inte. Inte nu, inte här.

Hon log och nickade.
"Vi kommer inte ta bort maten. Den kommer nämligen ut och svaret är ja. Effterätt till och det blir din favorit." Hon tog hans händer.
"Sen har jag ordnat med att era sängar är renbäddade. Vill du sova här inatt?" Frågade hon och såg mot sin make.
"Det skulle glädja mig."

Gian log pressat mot Camille och nickade. "Tack, mamma.", sa han och åt av maten.
Franco sneglade på sin bror. Han hade ätit klart och torkade sig om munnen med en servett. Han ville ta reda på hur det hade gått. Som underordnad till sin pappa och sin boss, hade Franco ansvaret att rapportera till honom. Men även han fick påminna sig om att, återigen, inte blanda nöje med arbete. Han skulle inte säga emot Matteo.
"Tack, mamma. Jag sover gärna här.", svarade han henne och sköljde ner sin tugga med drycken.

Markal hade under tiden iakttagit de andra. Han hade lämnat en del av maten kvar på sin tallrik. Han hade inte lika stor aptit som de andra. Gian gjorde honom nyfiken. Han förstod att han dolde något, så säkert som alla de andra vid bordet, inklusive hans eget sällskap. Men Gian, han verkade inte likadan som sin pappa eller bröder. Mer försynt. Det gjorde honom mer farlig också, gissade Markal.
"Det är en så fin kväll. Det vore synd att missa stjärnorna.", sa han och Ivan såg upp på honom som om han förolämpat någon. "Markal.", varnade han, men Markal hörde inte på.
"Det vore synd att missa stjärnorna.", sa han bara igen och fnissade lågt.
"Ursäkta Markal, han har själv varit upptagen med sitt arbete.", förklarade Ivan och blängde på Markal som lutat sig tillbaka i sin stol och slutit ögonen i vila.

"Åh jag är din mamma. Jag oroar mig för mycket. Det är ju det..."han lade handenn mot sin kind och visade honom.
"Sitt nu och ät. Du måste vara utsvulten."

Nicolai log och sträckte på sig innan han såg mot Cecilia.
"Åg Sen vill jag gärna visa dig en sak" Sa han mjukt.

Isabelle såg på sin make och tog hans hand.
"Vad tänker du på min kära?" Hon såg på honom.
"Är du orolig eller arg?"

Cecilia tittade rakt på Nicolai och mötte hans blick. "Jag vet inte vad min pappa skulle tycka om det.", sa hon tvärt. "Vad är det för något?", frågade hon och skenet av hennes självsäkerhet sprack. Nyfikenheten hade tagit över. "Kommer jag att gilla det?", frågade hon då och såg på då de plockade undan från bordet för att göra i ordning för efterrätten.
Cecilia var ju inte van sådan uppmärksamhet. Hon var inte romantiskt involverad i någon relation och umgicks för de mesta med sina väninnor. Det här var nytt. Nicolai, kanske för att han var en vampyr, gjorde henne nyfiken. Det kändes farligt. Det kanske var det också som lockade henne.
Cecilia kvävde ett skratt och förde håret bakom ena örat för att se från sina föräldrar till Nicolai igen. "Så, kommer jag gilla det?", frågade hon igen med ett leende på läpparna.

"Jag vet inte vad det har flugit i Markal. Han beter sig så underligt.", svarade Ivan Isabelle. "Det kanske inte var det smartaste att ta hit honom. Men det hade blivit fel, vi är ju här dels på grund av honom." Han suckade och mötte Isabelles blick för att sedan skaka på huvudet. "Äh, glöm det." Han log då och rörde vid hennes kind. "Känns det bra, Isabelle?", frågade han i försök att ändra samtalsämne.

Nicolai såg på henne och gav ifrån sig ett skratt.
"Om du kommer gilla den?" Han nickade och lade huvudet på sned. Han plockade fram sin mobil och drog fram ett fotto på en målning.
"Jag har börjat måla igen och jag tänkte kanske måla en till dig ifall du vill ha?" Han visade några han målat.
"Säg bara vad du vill ha." han böjde sig fram.
"Kanske en bröllopspressent till dina föräldrar?" Han log.


"Inte vet jag älskade. Markal är ju som han är." Hon gav honom ett leende och nickad.
"Men jag hoppas maten smakade?"

Camille klappade i händerna.
"Om alla har ätit färdigt kan vi förflytta oss till vardagsrummet kanske?" Hon log och smekte Matteos kind.
"Sen kanske något roligt spel?"

Cecilia studerade närmare fotot Nicolai visade. Hon var inte lika övertygad som honom och snörpte på munnen. "Hm. Du är inte någon Monet precis.", sa hon och lutade sig ointresserat tillbaka i sin stol. "Vet du när de har sin bröllopsdag?", frågade hon då som ett test. Cecilia visste ju så hon hade ju övertaget.
Hennes bror, Franco, hade snappat upp deras konversation och såg menande på sin syster. "Cecilia.", sa han och hon såg upp mot honom. "Sådär ska du inte bete dig.", sa han och Cecilia såg surt på honom och fnös.
"Nåja, det var en fin färgskala.", tillade hon då om Nicolais målning.

"Spel? Är du säker, Camille?", frågade Matteo och såg osäkert på sin hustru som verkade road av tillställningen. Han harklade sig och nickade då. "Nåväl. Börja ni. Du får ursäkta mig, min sköna. Jag ska låna Franco och Gian. Det dröjer inte länge.", försäkrade han, fastän han inte var säker på sina ord.
Matteo böjde sig mot Camille och kysste hennes kind igen för att sedan resa sig och knäppa igen kavajen. "Franco, Gian, kom med.", sa han och hans söner reste sig som hans far hade beordrat och följde med honom därifrån. Gian gick med ett förvirrat uttryck, men Franco behöll lugnet och visade inget tecken på osäkerhet när han gick efter Matteos steg.

Nicolai flinade och såg på henne med ett leende.
"Självkalrt vet jag det. Vi har kännt era föräldrar i många år. Så vi vet mycket väl när era föräldrar gifte sig." Han stoppade ner mobilen med ett leende.
"Men vad skulle du vilja annars ha?"


Camille log mjukt.
"Vad ska vi annars hitta på med våra gäster?" Hon reste sig och såg mot Isabelle.
"Stora salen ?" frågade hon. Isabelle reste sig och nickade.
"Oh det låter spännande."

Cecilia verkade inte särskilt imponerad. Han sa ju inget datum, men nickade då och såg framför sig tills blicken vilade på Marcus. Han hade inte sagt så mycket. Blicken for vidare på Ivans och hans familj. Det var Ivan hon kom ihåg. Första gången han hälsat på hos de. Fast det vara bara en glimt hon lyckats fånga av honom då. Cecilia visste att han hade affärer med hennes pappa, men exakt vad visste hon inte. Och förstod att det heller inte angick henne. Matteo talade inte om sin kriminalitet med henne. Till en början hade det varit jobbigt, hon kändes sig utanför. Missförstådd. Hon tålde mer än vad de trodde. Det hade Cecilia intalat sig iallafall.
Hon hade testat Matteo, men en gång var en gång för mycket. Han hade varit tydlig att den kriminella livsstilen inte var för henne. Och Cecilia hade accepterat det.
"Jag vill ha ett vapen.", sa hon då och såg på Nicolai. Hon skrattade sedan. "Jag skämtade. Äsch, jag vet inte. Du får väl överraska mig.", sa hon då och ryckte på axlarna.

"Mina gäster. Jag är rädd att behöva lämna erat sällskap. Mina plikter är behövda på annat håll." Matteo visade sig inne i matsalen med Gian och Franco bredvid sig.
Ivan suckade. Det hade inte gått så smidigt, den här festen, erkände han för sig själv och bytte en blick med Isabelle. Det kanske var dags för en ursäkt att dra sig hemåt.
"Vad sägs som ett äventyr, som på gamla goda tiden, Ivan?" Matteo såg på honom. "Jag skulle behöva er hjälp. Om ni vill förstås.", sa han och Ivan såg genast oförstående ut. Vad var det frågan om?
Matteo gick runt bordet till Camilles plats och böjde sig fram för att viska i hennes öra. "De har Gio. Han klantade sig. Han måste räddas." Han såg på sina söner och till Ivan sedan. "Giovanni kör er.", sa han och log då igen, som om det inte alls var någon fara.
Matteo skulle självklart inte delta på räddningen eftersom han var ledaren och skulle skyddas. Han hade undersåtar för att göra grovjobbet. Gian och Franco var två av de.
Det var en märklig middagsfest, erkände Ivan, men till sin förvåning kände han sig road. Matteo di Vittorio ville ha hjälp. Av honom. Av vampyrer. Det var smickrande på ett plan han inte kunde sätta ord på.
Han såg från Isabelle till sina söner. Han visste inte om de var med på uppdraget.
"Nå, vad väntar vi på?", kraxade Markal som tagit beslutet att hjälpa till. "Här händer det inte så mycket ändå.".