In the dark PRS Vidomina & Medi

Han såg på sin far ochnickade.
"Jag ber om ursäkt far. Det var mitt fel att mitt begär kom över mig." Han såg på honom och såg sedan på Demitri.
"Åh tyst." Han log och boxade honom i midjan.
"Men nu släpper vi doften annars blir jag mer tokig"

Markal fick henne att frysa och hennes blick var av rädsla.
"nej.." Hon vände sig sedan bort och kved.
"Aj" Francos grepp gjorde ont men hon drog sig till honom och hon skakade.
"Låt honom inte ta mig" viskade hon.
Vincent såg på såret och tvättade noga och såg på såret.
"Några stygn har lossat. En liten bedövande spruta så ordnar jag det." Han tog upp en tom spruta och gjorde iordning den. Sakta stack han in den i hennes nacke och sydde mer ordentligt denna gång. Han plåstrade sedan om med ett stort plåster och lindande om med bandage.
"Så." Vincent såg på Matteo.
"Jag kan inget mer göra boss."

"Er hemlighet är inte hemlig längre, Matteo.", sa Markal och såg på då Vincent behandlade Halos sår.
"Markal, jag vet inte vad du har fått för dig. Men det här angår dig inte. Var snäll att lämna rummet, gå ner till de andra." Matteo såg frustrerat på sin vän och visade med handen mot dörren. "Låt mig inte behöva kasta ut dig härifrån.", tillade han.
Markal mötte hans blick och nickade långsamt. Han gav Giovanni en blick och kastade en sista på Halo innan han långsamt lämnade rummet, som om han var en gamla mannen, människan. Inte vampyren.
Matteo suckade då Markal hade försvunnit och iakttog Halo en sista gång. Han förstod att det var okej för hans gäster att göra de sällskap igen.
"Kom, Franco. Vi är klara här.", sa han och gick före ut från rummet. Franco nickade åt Matteo och gav Vincent och Halo en sista blick innan han försvann efter med Giovanni.

En av tjänarna blev kallade att kalla på Ivan, Demitri och Nicolai.
Mannen öppnade dörren ut och såg på vampyrerna. "Det är ordnat åt er nu. Ni kan komma in igen.", sa han välartikulerat och bugade för att sedan lämna dörren öppen så att de kunde stiga in.
"Bra!", utbrast Demitri till hans lättnad och gick mot byggnaden. Ivan sa inget, utan gick efter.

Vincent reste sig och gick ut och såg på Matteo.
"Jag är här om ni behöver mig." Han såg på Halo och såg sedan på Matteo.
"Kaxig är hon med."

Nicolai såg oroad ut och gick in och såg ner. Bugade sig djupt.
"Jag ber om er ytersta förlåtelse över vad jag sa." han såg sedan upp och Camille reste sig och kom fram och tog hans hand.
"Åh inget att oroa sig över. Vin väntade på er. Maten togs in igen så det är ingen fara." Hon log och såg sig om
"Mår du bra nu?" Nicolai nickade bara och suckade tungt.
"Jag var nära att göra något riktigt dumt."

Matteo svarade honom inte, utan fortsatte stegen tillbaka till matsalen. Giovanni gav honom däremot en blick som sa att han hade hört. Han nickade åt honom och följde sedan efter Matte och Franco tillbaka till matsalen.
När de kommit in i matsalen log Matteo brett och gav ifrån sig ett skratt. "Sådär, ett litet avbrott i middagen bara, ingen fara. Vi tar upp det där vi slutade. Seså, njut av maten." Det syntes inte, men han funderade över vad som hade hänt. Hade han gjort misstaget att bjuda in vampyrer i sitt eget hem? Tanken var löjlig. Ivan och de andra var ju hans vänner. Markal var inte säker på dock, inte efter hans besök inne hos Halo. Vad skulle han där och göra? Vad hade han i kikaren?
Matteo slog sig ner bredvid Camille och kysste hennes kind för att sedan viska i hennes öra. "Förlåt för avbrottet. Låt oss njuta nu." Han iakttog henne för någon sekund för att sedan se sig om på de andra vid bordet. Cecilia hade sänkt blicken och verkade inte lika munter som tidigare. "Såja, Cecilia. Det är bra nu.", sa Matteo lugnt till henne och hon nickade lydigt och satte sig tillrätta för att se på när maten serverades igen.

Camille kom och satte sig igen och såg på sin make.
"självklart min älskade." Maten kom ut igen, ångande och alla började att äta.
"Så Ivan vad har du hittat på senaste tiden?" Camille log och nickande uppmuntrande.

Nicolai såg på Cecilia och satte sig igen.

"Hur är det?" han såg mot henne och drog på läpparna.
"Bara för jag skulle skydda er fick jag en utskällning." Han log sedan.

Ivan satte sig tillrätta vid stolen och såg mot Isabelle med en ursäktande blick för att diskret sträcka sig efter hennes hand under bordet och krama om den. Han ville att hon skulle veta att de var okej. Han släppte taget om hennes hand och såg på då maten serverades framför honom och försökte släppa det som nyss skett. Till hans lättnad verkade Camille vilja detsamma då hon styrde samtalet i en annan riktning.
"Senaste tiden? Det är som vanligt. Jag jobbar med Markal, affärerna går fint.", sa han och såg mot Markal som tyst åt av maten.
"Och du, Camille? Vad har du haft för dig?"

"Jag var inte rädd.", ljög Cecilia och petade med gaffeln i maten. "Det kryllar av livvakter i hela huset. Det hade inte hunnit hända mig något. Ni hade blivit slaktade.", sa hon och satte sig tillrätta. Inte alls säker vem hon talade med. Hon hade ju inte varit i vampyrers umgänge tidigare, så hon hade ju ingen aning vilken fara hon och hennes familj kunde ha varit i.
"Bra. Din har en klok pappa.", sa hon då retsamt och flinade åt hans håll för att sedan möta hans blick.

Camille log mot honom.
"Åh det låter så intressant." Hon såg sedan mot sin make och nickade.
"Ja vad har jag gjort? Räddat huset från min make." Hon log.
"Jag skojade. Men jag har inte gjort så myclet. Försökt att odla rosor." Hon nickade.

"Det var gårt." Nicolai satt ena handen mot hjärtat och låtsades dö och började sedan att äta.
"Så Cecilia...." Han synade henne.
"Vilken klass går du i? Du går väl på skolan där Halo gick?"

Ivan fnös. Tyckte hon det eller var hon bara artig? "Rosor? Är det ditt verk vi sett utanför då? De blommor som växer så fint därute?" Han log mot henne och vilade besticken mot tallriken för att ta en paus i tuggandet.
Under tiden som Ivan och Camille talade med varandra, hade Cecilia och Nicolai deras egna samtal. "Halo?" Hon såg osäker ut och stannade upp i en rörelse för att tänka efter. "Ja, det är hon, den där.. vad heter det.. prästinnan, va?", sa hon och mötte hans blick. "Ja, hon var väldigt populär på skolan. Hon hängde alltid med Adelaide. Båda verkade trevliga.", sa hon och nickade.

Dörren in till byggnaden öppnades och in klev Gian. Ljudet av att dörren stängdes fick Matteo att se upp. "Ursäkta att jag är sen, jag ska bara byta om så kommer jag sedan.", sa en flämtande, ansträngd röst. "Gian.", sa Matteo och reste sig. Han såg ursäktande på Camille. "Ta det lugnt, jag ska se efter honom. Ursäkta.", sa han och gick därifrån för att möta deras son.
"Han har varit på uppdrag.", viskade Cecilia till Nicolai med en antydan av stolthet i rösten. Även om hon inte rörde sig i samma kretsar eller var inblandad i sin faders verksamhet så gillade hon inflytandet de gett henne och deras familj.

"Åh det må hända att det är mitt värk." Hon gav honom en blick.
"Men era blommor ni gav mig är förtjusande Ivan. " Hon såg sedan på sin make.


Han log och nickade.
"Men du har väl det bra? Vad jag har förstått så får man en speciell färg för visa vilken årskurs man går i. Vilken är din?" Han såg upp när han hörde Gian och harklade sig.
"Uppdrag?" Han lade huvudet på sned.
"Men som din far sa. Inget jobb, bara festligheter."

Halo satt på sängen och stirrade på dörren. Låst och hon orkade inte kolla igen. Skrika skulle vara meningslöst.

"Emerald green.", svarade hon ointresserat när hon hörde Nicolais fråga. Han verkade inte särskilt imponerad eller intresserad av hennes familjs angelägenheter. Då skulle hon var intresserad tillbaka.
"Är du för rädd för att veta sanningen om min bror?", frågade hon då och sträckte sig efter glaset för att smaka av den bubbliga drycken.
"Nåväl. Du har rätt, men han sa att vi inte blandar nöje och arbete.", rättade hon utan att se upp på Nikki.
Demi hörde Cecilias och Nicolais konversation och kvävde ett skratt. En kaxig typ, den där. Han förstod att det var mer än bara hennes fasad. Det gjorde henne spännande tyckte han.

"Mina vänner!", hördes Matteos röst inne i matsalen när han klev in i salen igen. Han visade sig med sin son Gian bredvid sig.
Gian var två år yngre än Franco. Om Franco mer hade sin faders drag, hade Gian ärvt sina efter sin mor. En tjusig kille, med lika varmt leende som de andra i familjen. Han var ombytt i en blekrosa skjorta och svart kostym, med matchande svarta kostymbyxor. Han hade det mörka håret kammat bakåt så att några envisa hårstrån krullade sig i nacken på honom och visade upp sitt vackra ansikte.
"Det här vår son- Gian.", han klappade Gian över bröstet och skrattade. Tydligt stolt över sin son. "En arbetsnarkoman, visst?", skrattade han skämtsamt och Gian skrattade kort med sin far.
"Godkväll, ursäkta att jag är sen. Så trevligt att träffa er, Raspopovs." Han strök med handen över skjortan och nickade åt de. Det var tydligt att bröderna var olika. Gian var den mer blyga av de.
Det var uppmärksamheten som fick honom att bli blyg.
"Kom, sätt dig.", sa Matteo och visade med handen åt Gians stol bredvid Francos.
Gian slog sig ner.