In the dark PRS Vidomina & Medi

Han log och skrattade.
"Ja vi är så olika. Vi levde ju på 1500 talets ryssland.Askallt, åt björn större delen av livet." Han log och såg sedan på Cecilia.
"Ja den är din. Jag gjorde den med dig i åtanke." Han log och nickade.
"Nu kan du visa upp den ordentligt okej?" Han såg sedan på Franco.
"Javisst." Han gick efter och höll ut stolen till Cecilia.
"Min dm." sa han

"Din son är så uppfostrad." Camille såg mot Ivan och log.
"Stolt far?"

På rummet hade Halo börjat vanka av och an i rummet. Hur skulle hon komma ut? Såret i nacken ömmade och hon kliade på såret. Hon skrek till, det var stygn det kände hon och något började rinna längst hennes nacke.

"Älskling." Isabelle greppade tag om Ivans hand.
"Känner du lukten?"

Demi gav Nicolai en menande blick. Hade han någon agenda? Han verkade verkligen fjäska för familjen.
Cecilia hade inte något emot det, utan slog sig ner på sin stol som Nikki erbjudit åt henne.
Franco gick fram till Isabelles plats. "Min dam.", sa han och sköt ut stolen för henne att slå sig ner på.
Ivan kvävde ett skratt. Det var i samma stund som Nicolai erbjudit Cecilia hennes plats. "Vi verkar båda ha väluppfostrade söner, mrs di Vittorio.", sa han och gav ifrån sig ett kort skratt.
"Seså, nog med artigheterna, slå er ner, vi är alla vänner här.", sa Matteo som började bli lite otålig.
Fastän hans uttalade gick han ändå till Camilles stol för att skjuta ut den åt henne. "Älskade.", sa han och log mot henne.
Ivan såg mot Isabelle som hade bekräftat hans aningar. Det var lukten. Doften. Något bekant. Han kunde sätta fingret på vad det var. Han nickade bara tyst för att sedan se ifall Markal hade märkt något, men han sa inget eller visade något tecken på det och slog sig ner vid bordet bredvid Ivan.

Nicolai satte sig rakt och såg när tallrikar kom ut och han log stort.
"Åh det doftar juvligt." Han lade servetten i knät och såg mot Camille.
"Du överträffar dig alltid frun." Han såg sedan mot Franco.
"Åh ni har en sådan tur ska jag säga.!" Han log sedan och hajade till. Han såg på Demitri och bytte till ryska.
"Känner du lukten? Den där söta doften?" Han blev genast allvarlig.
"Det..." Han skakade seda på huvudet och log genast.
"Efter middagen kan vi väl hitta på något så de vuxna kan vara ifred. Jag vet inte om mor och far ser oss som barn eller vuxna egentligen. " Han skrattade ett kort skratt.

Matteo skrattade nöjt när han såg hans gäster njuta av tillställningen.
"Så, nog med artigheterna, här är vi vänner. Kalla oss vid förnamn.", sa Matteo och höjde sitt fyllda glas för att utbringa en skål.
"Vi är glada och ärade att ha er här ikväll. Mina vänner. Och nya vänner." De sista orden syftade han på Markal som plockat upp sitt glas för att besvara Matteos skål. "Hm.", sa han bara.
Ivan såg för ett ögonblick förvånad. Vad höll Markal på med? Hade hans uråldrighet tillslut stigit honom till huvudet? Hade det slagit slint? Om han inte slutade sig uppföra sig så märkligt, var Ivan tvungen att göra något åt det. Han återvände sedan till att le mot Matteo och hans familj och höja sitt glas i skålen.
"Alltid en nöje, Matteo. Camille. Tack för att vi fått komma.", svarade Ivan.
De slog sig ner efter skålen och Matteo gav tecken att det var okej att börja äta av maten de blivit serverad.
Franco log mot Nicolai och smakade av maten. "Vi klagar inte.", sa han och bytte en blick med Marcus.
"Pojkar, här har vi inga hemligheter. Ni talar engelska när ni är här.", sa han och Demi nickade innan han hann svara sin bror. "Det påminner om Halo.", viskade Demi som svar när Ivan inte hörde på och svalde för att ta av maten sedan.
"Ja, jag tror jag vet något vi kan göra sedan som ni skulle tycka om.", sa Cecilia då som hade hade hört Nicolais ord. Hon log lustigt och tog sedan en tugga av maten hon med.

"Åh du vill det. Självklart Matteo" Nicolai log och såg sedan bort.
"Har du kännt hennes doft?" Han lade huvudet på sned och började sedan att äta.
"Woe Camille" Han såg sedan mot sin mor som nickade.
"Det är underbart!"
Nicolai hade verkligen svårt med lukten och han såg mot Matteo.
"Ursäkta sir. Matteo inte för vara den. Men det luktar blod. Från ett öppet sår. Vi har ju bra luktsinne och det börjar driva mig till vannsinne. Kan jag få resa mig och backa undan ett tag? För att hålla era barn säkra?"

Marcus såg på sin far och höjde ögonbrybet.
"Ska jag kolla i köket?"

Nicolais ord fick Matteo att se upp på honom. Han hade inte förstått vad han sa, eller rättare sagt, vad han hade menat. Sår? Blod? Men det som fick honom att reagera ytterligare var hans yttrande om Matteo och Camilles barn. Deras säkerhet.
"Vad säger du, pojk?", sa han, en aning frustrerat.
Ivan förstod sin sons reaktion. Han hade också snappat upp lukten, men valt att ignorera den. Så länge som han varit vampyr hade han lärt sig hantera sina instinkter. Nicolai var inte där än.
"Matteo, ursäkta. Han behöver få lite luft bara. Demitri, du följer med också. Kom, Nicolai." Ivan reste sig och nickade mot utgången för att visa att de skulle lämna rummet. "Vi kommer tillbaka snart.", förklarade han och gav Isabelle en blick. Han hoppades att hon förstod. Sedan vände han sig om och gick därifrån med Demitri efter sig. "Nikki! Kom.", väste Demi, som om de andra inte hörde honom. Vilket inte alls stämde.
Vid det här laget hade all uppmärksamhet dragits till Ivan, Nikki och Demi.
Markal, med sitt underliga beteende, skrattade roat och tog av maten. Han verkade obekymrad.
"Camille, förlåt. Jag måste se efter vad det är. Nej, Marcus, stanna här. Jag och Franco går.", sa han och gav sin äldste son en menande blick.
Franco torkade sig om läpparna med en servett och reste sig sedan för att i tystnad följa efter sin far därifrån. Matteo anade ju vad det var. "Franco- hämta Vincent." Franco nickade och gick iväg för att leta reda på Vincent.

Franco knackade på dörren till Vincents rum för att sedan öppna den. "Vincent. Du har blivit kallad. Din boss behöver dig. Han kollar till prästinnan."

Nicolai bugade av ren artighet och gick efter sin far och öppnade ytterdörren nattluften slog honom.
"Far jag ber om ursäkt. Jag kunde inte sluta tänka på det!" Han såg förtvivlad ut.
Han såg bort.

Vincent såg upp från tallriken och han svalde hårt.
"Vad har hon hittat på nu?" Han reste sig och vred på huvudet så hans nacke knäppte.
"Jag kommer." Han suckade.
"Men att hon gjorde sig illa..."

Ivan tog tag i Nicolais tröja och drog honom intill sig för att tvinga deras blickar att mötas. "Vad håller du på med, Nicolai? Det är inte såhär vi ska bete oss! Förstår du vad du riskerar när du gör såhär? Förstår du vad som kan hända?" Han lätt upprörd.
Demitri flämtade när han såg sin far behandla Nicolai på det sättet.
"Pappa, sluta. Han menade inget illa. Du kände väl det själv? Det stank ju.", sa han i försök att hindra Ivan från att få ut sina aggressioner över Nicolai.
Ivan släppte då taget om Nikki och vände sig om med en hög suckan. Det gick några sekunder. Demitri gick fram till Nicolai.
"Vi sa det innan, pappa. Vi tror..", han tvekade och såg från Nikki till Ivan igen. "..att det är Halo. Prästinnan. Hon är saknad, efterlyst. Och så kommer vi hit och känner hennes lukt- jag menar... det måste ju..", började han, men Ivan var snabb då att konfrontera sin andra son med. "Tyst! Jag vill inte höra!", fräste han och Demi knep ihop. Omskakad att han gjort Ivan så upprörd. Vanligtvis så brydde han sig inte, men allvaret i Ivans blick, röst och ton fick honom att tiga.
Ivan blickade stint på sina söner. "Matteo sa att han skulle se efter det. Vi väntar här ute en stund.", sa han då med en mycket lugnare stämma.

Matteo, med sin livvakt efter sig, steg in i Halos rum. Blicken var intensiv. Sökande, granskande. En frustration växte sig hos honom. Det var inte såhär han hade tänkt sig middagsfesten. När han fick syn på Halo gick han fram och granskade henne uppifrån och ner. Utan att Matteo behövde säga något gick livvakten, Giovanni, fram till Halo. "Vad hände? Är det du som skapat allt trubbel?", sa han bestämt och såg undersökande på henne.
Franco visade sig i dörröppningen med Vincent efter sig. "Här.", flämtade han och nickade åt Halos håll.

Han såg på sin far och såg honom i ansiktet.
"Far jag sa det på ett moget och vuxet sett. Jag sa att jag kände doften av blod, det gjorde mig mer blodtörstig än vanligt. Jag vill inte skada våra vänner och sa som det var." Han såg sedan mot sin bror och nickade.
"Jag har aldrig känt något sådant här förut. Blodet luktar som en blomsteräng. Det luktar liv och ljus."

Hon såg upp när de båda kom in och tryckte sig mot väggen.
"Vad menar ni?" Hon såg Vincent komma in och såg på henne.
"Hon har bara kliat upp nacken. " Han pekade på hennes plåster som låg på bordet.
"Kasta den i elden så ska jag se vad jag kan göra. Franco vill du hålla i henne så jag slipper droga henne?" Han tog fram nya bandage.

"Jag vill inte höra, Nicolai!", fräste Ivan och vände ryggen åt igen.
Demitri gick fram till Nicolai och ställde sig vid hans sida. "Låt han vara, Nikki. Han är bara upprörd.", förklarade han och såg hur Ivan gömde ansiktet i sin hand när han suckade djupt igen.
"Jag upplevde det inte så. Det.. luktade inte bra. Jag vet inte vad jag kände.", sa Demitri och lät fundersam. Hade han uppfattat något annat? Han föreställde sig att de kanske gömde sig något annat dött i huset. Men sköt bort tanken snabbt. Han visste inte, så han tänkte inte grubbla över det.
"Så, vi väntar här ett tag till. Tänk på något annat." Han log då. "Det är väl kul att se Marcus och Franco igen? Gian kanske också kommer snart. Och Cecilia, henne tyckte du om, va?" Han log brett då.

"Tack, Giovanni.", sa Matteo och Giovanni flyttade sig för att ge plats åt Vincent. Franco nickade åt Vincents förslag och närmade sig Halo då det knackade på redan den öppna dörren och Franco hejdade sig för att se dit.
Markal stod i dörröppningen med händerna vilade över käppen. Som om han stått där, stila, hur länge som helst. Han log mystiskt, som om han visste något.
Giovanni, livvaktens, reaktion, var att dra sin pistol och rikta den mot honom. Men Markal bara skrattade. "Det är ingen idé. Du skulle inte ha en chans ändå, pojk.", kraxade Markal och steg in i rummet utan en inbjudan.
"Vad vill du, Markal?", sa Matteo och var inte säker på var han hade honom. Markal var den i sällskapet som inte gjort sig till för maffiabossen. "Se prästinnan. Se om det var sant.", sa han lugnt och blicken for på Halo. Han gav ifrån sig ett skratt igen. "Jag ser att det är det nu."
"Markal, gå härifrån. Kom, Halo.", sa Franco och tog tag i Halos arm för att hålla i henne.
Men Markal rörde sig inte.
Giovanni såg från Matteo till Markal i väntan på ett tecken att avfyra sitt vapen. Men Matteo skakade på huvudet. Han bestämde sig för att inte ta itu med Markal nu. Han vände sig till Halo och Vincent istället. "Se till att hon är rejält plåstrad nu. Mina gäster klarar inte blodet.". Han gav Vincent en menande blick.