In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon log och kysste sin make.
"Som jag sa matsalen är det ända rummet ingen får ha vpen i under mina middagar." Hon log igen och kysste Luca och sedan Gian på kinden.
"Ta hand om er." sa hon med öm röst och skrattade.
"Jag kommer inte slå er jag lovar." Hon såg sedan på sin dotter och log.
"Se så vacker du är!" sa hon med en glad stämma och nickade.
"Ja de gick. Ivan kommer snart och sen ska vi ha middag. Vill du sitta vid din far eller dina bröder?"


Hon såg på Demitri och Nicolai och slog ihop händerna.
"Ni är så stiliga.." Hon log när Nicolai rättade till slipsen och plockade åt sig blommorna.
"Dessa sak väl med mor?" frågade han och visade upp dem.
"Skulle inte Markal med?"

Matteo skrattade och släppte taget om Camille. "Du har rätt, Camille.", sa han, fastän han vid flertalet gånger brutit mot denna regel. Som den maffiaboss han var hade han alltid något vapen på sig. Oftast en pistol. Men för denna kväll var det ett undantag. Livvakterna var ju placerade i huset. De skulle vara trygga för kvällen.
"Sitt med dina bröder, Cecilia. De vuxna sitter för sig.", sa han lugnt, men bestämt.
Cecilia nickade bara och gick fram till det dukade bordet för att slå sig ner på en av stolarna nära ena änden.
Bordet var dukad med den nylagade maten och dekorationer i form av ljus och servetter. Det såg inbjudande och vackert ut.
"Franco- du vet bättre. Du erbjuder stolen åt din syster när hon sätter sig.", sa Matteo som lagt märke till sin sons bristande vett och etikett.
"Förlåt, pappa. Jag.." Han såg på Cecilia som log retsamt. Hon gillade när hans bröder hamnade i klistret. Hon var ju alltid den som verkade utanför. Det kändes bra att ha sin pappa på hennes sida. "Det gör inget, Franco. Det gick ju bra.", sa hon och Matteo fnös. "Nåja. Den här gången. Men ni är unga gentlemän nu.", sa han fortfarande med en allvarlig ton.
Franco nickade och bytte sedan en blick med Marcus.
"Förlåt, pappa.", sa han igen och teg sedan.

"Här är jag. Ursäkta att ni fick vänta. Jag.. Jag hittade inte mitt fickur.", kraxade Markal när han visade sig i hallen. Han var klädd i en champagnefärgad kostym som glänste lätt i ljuset. Han såg stilig ut. Så gott som en stilig urgammal man kunde se ut.
"Dåså, vi är alla samlade.", sa Ivan och iakttog Nicolai och Demitri. "Låt oss göra ett gott intryck hos våra vänner nu. Mr di Vittorio är en av de mest inflytelserika personerna i staden.", förklarade Ivan och öppnade sedan dörren åt de så att de kunde kliva ut och gå till bilen.

Hon gav sin make en kyss.
"Du är ju undantaget älskade. Jag vill bara inte ha slagsmål här." sa hon med en len röst och såg sedan mot barnen.
"Jag ska se hur det går i köket. Ursäkta mig." Camille försvann till köket och återvände en stund senare.
"Det doftar underbart. Så jag hoppas alla är hungriga." Hon strök över bordet och log.


"Farbror du ser fantastisk ut!" Nicolai såg på honom och lade huvudet på sned.
"Ja kom nu så åker vi." Han såg mot sin far och sedan sin mot.
"Jag kan hålla blommorna så ni kan hålla om varandra.
Han såg mot Demi.
"Såg du vad som hänt? Halo är borta." viskade han

Ivan med de andra gick ut till bilen. Ivan satte sig i förarsätet och startade motorn medan de andra klev in.
Demitri suckade högt igen och följde efter för att slå sig ner i baksätet med Nicolai och Markal. Han önskade sig bort därifrån, men så hörde han Nicolais ord och vaknade upp ur tankarna. Han såg på honom med en överraskad blick.
"Halo? Borta? Vad.. vad är det som har hänt? Är det inte bara ett misstag då? Jag menar.. hon bor ju i ett gigantiskt palats- det är väl lätt att gå vilse där?", skrattade han då åt sitt dåliga skämt och spände fast sig för resan dit.
Ivan styrde bilen därifrån och de var påväg.

Han tog fram mobilen efter han satt sig och visade. Det var en bild och en grundläggande text vad som hade hänt.
"Jag tror inte de skulle ljuga. Varför skulle de göra det?" Han såg å sin bror.
"Tror du man får hittelön på henne?" Han flinade.
Han blickade sedan mot fönstret och suckade.
"Det händer ju inget spännande för oss. Vi lever bara livet som en klocka."

Demitri plockade upp mobilen som Nicolai räckte över och granskade texten på skärmen. Det stämde ju in på allt han sa. Halo var saknad. Efterlyst. Han var inte beredd på det, men en känsla av obehag fyllde honom. Och första tanken skrämde honom mest. Hade hans pappa något med Halos försvinnande att göra?
Han sneglade mot Ivan som styrde bilen. Blicken for på Nicolai igen. Demi räckte över mobilen till honom. "Ja.. ja, kanske. Jag vet inte.", sa han lågt. Markal satt ju bredvid, men han verkade inte höra på, eller så var han vara ointresserad. Han satt lugnt och stirrade tomt framåt med händerna vilade över sin käpp.
"Låt oss bara ta oss igenom den här middagen. Vi hittar på något att göra sedan.", sa Demitri och svalde. Han visste ju att hans bror hade rätt.

Ivan svängde bilen in på Garden District och körde bort till Mr di Vittorios hus för att parkera på den skyltade parkeringen. Han slog av motorn. "Jag vill att vi alla beter oss ikväll. Gör ett gott intryck.", sa Ivan allvarligt. Den enda som verkade fatta detta som något roligt var Markal. Han kraxade fram ett skratt. "Ivan, alltid så allvarlig, min vän. Såja. Du har inget att oroa dig för.", fortsatte han skratta som om Ivan sagt världens roligaste skämt.
Markals skratt var inte smittande inbjudande att skratta med. Demitri blev mest osäker och kanske en aning rädd. Men det skulle han aldrig medge.
Alla klev ur bilen sedan för att gå trapporna upp till huset och knacka på dörren.

"Du har rätt men jag är inte säker på att pappa tog henne." Han såg på honom och lade huvudet på sned.
"Tror du det?"

När bilen stannade öppnade han dörren och hjälpte sin mamma ur bilen.
"Jag gör väl alltid bra intryck far?" Han log och gick efter sin far och stannade upp.

"Åh de är här!" Camille reste sig för att gå efter tjänaren som öppnade dörren.
"Jag välkomnar er familjen Raspopovs" Tjänaren bugade sig och log.
"Låt mig ta era kappor " Insesterade han och höll ut en hand.

"Jag vet inte, Nikki. Jag menar, borde vi inte ha märkt något då?", sa han och var inte säker på att det var sant. Det var mycket Ivan dolde för de. Så mycket som de inte kände till eller visste. Innan Demi hann säga något mer öppnades dörren och framför de visade sig en tjänare. Av uniformen att döma.
"Tack.", sa Ivan med ett brett leende på läpparna och steg in i huset. Han upptäckte Camille och gick fram för att kyssa hennes kinder. "Tack för inbjudan, Camille. Erat hur är så vackert.", sa han och räckte över sin ytterjacka till tjänaren.

Matteo, med han och Camilles barn i släptåg, visade sig i hallen för att hälsa sina gäster välkomna till middagsfesten.
"Ivan!", utbrast Matteo och höll ut sina armar för att omfamna honom. "Jag började undra var ni tagit vägen. Så skönt att se att ni är framme helskinnade.", skrattade han och gick fram till Isabelle för att hälsa.
"Mrs Raspopovs". Han tog hennes hand för att kyssa den. "En ära att få ha dig närvarande här.", sa han och log mot henne för att sedan skaka hand med Demitri och Nicolai till Demitris förvirring. Matteo verkade inte bekymrad över förvirringen.
Matteo gick sedan fram till Markal för att hälsa på honom med. Markal sa inget, utan mötte bara Matteos blick och nickade tyst.

"Det här är våra barn: Cecilia, Marcus och Franco.", sa han och visade med armen mot barnen som stod uppradade. Cecilia log och neg mot gästerna. Franco log brett och gick fram för att ta i hand med gästerna, så som hans far hade gjort.
"Gian kommer lite senare. Vi får börja utan honom.", tillade Matteo.

"Dessa är till den vackra damen." Nicolai höll fram buketten till Camillie som förtjust tog emot dem.
"Åh de är underbara. Tack!" Hon log och räckte över dem till en tjänare.
"Isabelle du ser så strålande ut Precis som vanligt!"

Medan de vuxna höll på såg Marcus på Nicolai och Demitri med ett brett flin.
"Det var länge sedan." Han sträckte fram handen.
"Tja vad ska man annars göra?" frågade han.
Nicolai tog den och log. Han tog sedan fram en vacker smal penna som var utsmyckad med rosa stenar. runt pennan var det en en blomster själk som gick tll en röd ros.
"Om den vackra fröken vill ha den för att skriva vackra brev skulle det hedra mig." Han såg på Cecilia med ett vänligt leende.
"Jag vet inte om du skulle uppskattat blommor men det är något jag tror du gillar."

"Den här vägen då, mina vänner." Matteo visade med armen mot matsalen och gav sina söner en menande blick att hänga på.
"Det var längesedan, verkligen. Vi lever i olika världar, antar jag.", sa Demitri och ryckte på axlarna åt Marcus kommentar.
"Marcus, kom, de får inte vänta på oss.", sa Franco och nickade mot samma håll som de vuxna försvann.
Cecilia flämtade till när hon fick syn på pennan som Nicolai räckte henne. "Till.. till mig?", sa hon och hjärtat tog ett extra skutt. Hon kände hettan om kinderna och skakade på huvudet när rodnaden blev påtaglig. "T-tack.", sa hon och tog tag om pennan för att iaktta den. Den var vacker. "Det är nog möjligt.", svarade hon osäkert och vände sig om för att gå därifrån innan det var möjligt att hon gjorde bort sig ännu mer.
Franco skrattade efter sin syster. "Nicolai.. Alltid charmören, va?", fnös han och gick efter in i matsalen.