Not what I wanted [PRS]

Lägenheten, som mer liknade en gigantisk villa, var mycket riktigt massiv. Däremot förhindrade detta inte Zihao från att höra skriken och rösterna från bottenvåningen. Tågresan hade varit illa nog och han behövde absolut inte ännu mer stök omkring sig. Han borde gå ner, gå ner och dra in Joshua i en kram, borra ner näsan i håret på honom och aldrig släppa taget.
Sjuttonåringen slängde så småningom benen över sängkanten och tvingade upp sig själv på fötterna. Benen värkte i hela kroppen och samma grimas som strykit över ansiktet innan var fortfarande där. Det gjorde så jävla ont att det inte var sant. Huden brände verkligen och det kändes som om ögonen skulle tränga ur sina hålor. Zihao drog fingrarna genom håret några gånger och tog ett djupt andetag. På dörren hängde en stor spegel som han stapplade fram till. Håret var svart igen och luggen hängde nere i ögonen på honom, fick de mörka cirklarna att se en gnutta mindre ut. Han strök frånvarande en hand längsmed en av kinderna, noterade hur grå och sjuklig han såg ut. Vikten var som tur var densamma och han mådde fortfarande hyfsat bra med tanke på kroppstemperaturen, men samtidigt kändes allting bara grovt fel.
Försiktigt trädde han en stickad tröja över huvudet och drog på sig ett par svarta mjukisbyxor. Gult och svart, favoritfärgerna. Sedan drog han en hårborste genom den stökiga kalufsen några gånger, plattade till rufset så gott det nu gick. Okej, andas, Zihao, andas. Han nickade mot sin egen spegelbild och öppnade dörren, bara för att därefter börja stappla fram genom den långs korridoren. Det fanns många rum på våningen, som det för övrigt fanns många av. Huset var verkligen någonting annat, spektakulärt på alla olika plan. Källaren däremot, den var inte allt för trevlig. Eller jo, men det fanns en del han gärna undvek att besöka.

Stegen förde honom långsamt ner för trappan till den tredje våningen, sedan den andra och sist men inte minst första. Och där stod de, hela bunten. Samuel, Hayley, Yaosu och nu även Zihao. Weimin och Isaac verkade ha skuttat iväg på egna äventyr och bra var nog det. Hela Hayleys aura utstrålade stark ångest och nervositet.
”Joshua”, kraxade Zihao, som totalt ignorerade sin äldre bror. Nittonåringen såg chockad ut över sjuttonåringens förändring, både på rösten och utseendet. Innan hade han sett frisk och kry ut, men nu såg han ut att vara otroligt sliten, trött och monoton.
Slytherinaren kastade sig fram de där sista meterna och slängde armarna runt sextonåringen. Aldrig släppa taget igen, aldrig, aldrig, aldrig.
”Åh, jag..jag har saknat dig så mycket”, fortsatte han och borrade ner näsan i de mörka lockarna, drog gång på gång in den ljuva doften. Han lutade sig därefter ifrån Joshua och placerade händerna runt de aningen mer puffiga kinderna. Åh, han hade blivit lite bättre i alla fall! Försiktigt pressade han läpparna mot den andres, återigen utan att tänka över omgivningen. Samuel skulle säkert döda honom. Bra start på lovet.

Efter att ha lämnat en lång puss på Hayleys hjässa, så märker den lilla sextonåringen plötsligt av någon annans närvaro. Nu hade det varit konstigt om han inte gjort det då Zihao praktiskt taget slängt armarna om honom och låtit den svaga killen ta hand om vikten. Jo, om Joshua inte märkt av det hade det varit lite oroväckande. Armarna slingrar sig om den starka bröstkorgen, känner av Samuels lätt irriterande klängande. Däremot är det inte något som den yngre av dem visar något intresse över. Inte nu när han får träffa sin hemliga pojkvän. Juste, det är fortfarande hemlig information. Ögonen granskar Zihao noggrant, från topp till tå. Han såg så blek ut, spräcklig och alldeles förstörd.
"Jag har saknat dig också," viskar han med en trevande röst. Han har saknat honom avskyvärt mycket faktiskt. För mycket. Dock är det inte glädje som speglas över det lätt fräkniga ansiktet, men den här försvunnit och ersatts med oro. "Kom, vi tar och lägger dig ner en stund." Den yngre av de två börjar långsamt att dra med sig den andre till en av de stora sofforna. Han såg så utmattad ut, nästan livlös. Väl där hjälper han ner Zihao på rygg, och stryker en liten filt över kroppen.
"Är du sjuk?"

Sjuk? Zihao, som lagt sig ner på en av de massiva sofforna och fått en filt trädd över sig, skakade frånvarande på huvudet. Blicken som Samuel sänt honom innan hade inte varit rolig och helt ärligt kunde han inre låta bli att oroa sig en gnutta. Men men, tillbaka till hans hälsotillstånd.
”Jag är inte sjuk, bara lite trött”, mumlade han och strök bort svetten som slingrade sig nerför pannan på honom. Lögn. Fast direkt sjuk var han ju inte, bara någonting liknande.
”Du ser sjuk ut”, påpekade Yaosu och ställde ner några koppar med te på soffbordet. Han placerade en av händerna över den svettiga pannan, bara för att genast dra undan den. ”Men herregud, Zihao, du brinner ju upp!” Utbrast den äldre av dem därefter och tog ett steg tillbaka.
”Nej, jag känner mig bara trött”, envisades sjuttonåringen och sjönk ner längre i soffan.
”Det här är inte bara trött”, konstaterade Yaosu och slog sig ner i en ev de stora fåtöljerna som stod utställda och plockade åt sig en av tekopparna. Grönt te från deras hemstad, så färskt det kunde bli typ.
”Vad vet du om det?” Frågade den yngre och sköt ut hakan, samtidigt som han började dra i Joshuas tröjärm. ”Kom, jag vill inte vara ifrån dig längre”, mumlade han därefter och fortsatte dra i tröjan.

Det verkar inte som att Joshua varit den enda som märkt av sjuttonåringens drastiska förändring. Han ser alldeles slutkörd och förskräcklig ut. Det får hjärtat att sjunka på den mindre av dem. Zihao hade sagt att han inte skulle kunna fortsätta utan honom, och med tanke på det som hänt den där morgonen under sextonåringens sista dag på skolan, så var det nästan ännu mer uppenbart. Han borde ha stannat i skolan, hjälpt den äldre ta itu med det som hänt. Skuldkänslorna börjar skölja över honom, får ögonen att vattna bara av att se på den äldre. Det gör ont. Han borde ha funnits där, inte suttit hemma och inte gjort ett endaste dugg. Handen skakar, men ändå placerar han den runt pojkvännens ena kind. Huden är alldeles kokhet, brinnande varm. Han skulle kunna bränna sig på den bleka huden. Nu hade Samuel lämnat rummet de befann sig i, men Joshua skulle nog inte ha brytt sig om det iallafall. Han skulle ändå ha strykt bort lockarna från den varma pannan, struntat i broderns närvaro. Nu är Yaosus närvaro också lite skrämmande, men han orkar inte bry sig om det. Zihao har säkert gosat ännu mer med sina vänner framför den äldre Huaze brodern.
”Förlåt,” viskar han och låter tummen göra små cirklar över den lena huden. När de där tårarna tränger sig genom murarna är han snabb med att stryka bort dem också. Det är okej om slytherineleven ser dem, men ingen annan. De skulle bara börja fundera. Om de inte redan gör det. ”Du har bara blivit värre, varför skrev du inte det till mig? Har du pratar med Professor Snape, madam Pomfrey?” Joshua vill verkligen inte ställa de här frågorna så tätt inpå, men han är fylld med oro, det håller på att tippa över. Snart kommer väl paniken att komma och förstöra allting. Nej, Joshua ska hålla sig i skinnet och finnas där så bra han bara kan.

”Förlåt, vadå förlåt?” Kraxade sjuttonåringen och skakade på huvudet. ”Hallå, det är inget fel på mig..” fortsatte han och kupade händerna omkring kinderna som blivit en aning puffigare. Det kändes mer hemvant, härligt, när de var sådär underbart mjuka och trevliga att ta på. Han klämde inte på dem eller något annat dumt, utan strök mest över den felfria huden med stora ögon. ”Hur mår du då? Bättre?” Frågade han försiktigt och drog den yngre intill sig, bäddade ner honom under den fluffiga filten som säkert kostat över tusen pund. Minst. De hade inte dekorerat huset eller inrett själva, nej nej. Samma dag som de anlänt till England hade fadern gett mugglarna som sålde den palatsliknande lägenheten en budget att inreda den för. På den tiden hade han inte haft någon som helst koll på valutan och gett dem en extremt överdriven summa pengar. Nu hade han självfallet lärt sig, men då hade han minsann inte gjort det.
”Vad skulle jag säga till dem ens? Jag mår bra, Joshua”, envisades Zihao och begravde näsan i de mörka lockarna. Hans egna hår var också svart igen, vilket passade honom väldigt bra. Det fick den gråaktiga huden att se lite mindre grå ut, de mörka cirklarna under ögonen att märkas mindre. Varför såg han ens så jävla hemsk ut för? Fullmånen hade redan hunnit passera, men ändå såg han nästan ut som ett lik. Äsch då, det skulle säkert rätta till sig inom sin tid. För tillfället var det Joshua han oroade sig mest över, även om han verkade vara på bättringsvägen. Hans egen hälsa? Den spelade ingen större roll. Så länge sextonåringen mådde bra så gjorde han det.
”Vart var du innan? Med Yaosu?” Undrade han trevande och drog filten tätare omkring dem. Samuel fick väl komma och slå livet ur honom om han så absolut ville. Zihao prioriterade helt klart närheten med sin pojkvän över livet, utan tvekan.
Fotsteg rörde sig hastigt nerför trappan och snart anlände även Isaac in i vardagsrummet. Han slängde en hastig blick mot Hayley, vände kvickt bort den och slog sig ner i soffan längst bort. Stelt, väldigt stelt.
”Hej Yaosu, Joshua..Hayley”, mumlade den jämnårige kamraten innan han gömde näsan bakom en tjock bok som låg på ett litet sidobord. Det var så jävla uppenbart att han plockat upp den på måfå, bara för att kunna undvika fortsatt konversation.

”Förlåt för att jag stack, jag borde ju ha hjälpt dig..” Orden kommer återigen ut som små viskningar. Han vill inte att Yaosu ska höra deras lilla konversation. Den är hemlig, och ska förbli hemlig. ”Vad du skulle säga till dem? Zihao, du borde berätta om det som hände. Det vet nog du också, egentligen.” Det måste verkligen vara läskigt att erkänna något sådant för sig själv. Nu kan Joshua verkligen inte jämföra sina viktproblem med det som pågår med slytherineleven, men uppenbarligen finns det en del liknande biverkningar. Huvudet vilar mot bröstkorgen, öronen lyssnar aktivt på hjärtat som dunkar där innanför. Dunk, dunk, dunk. Mycket snabbare än vanlig takt. Joshua försöker att försegla all den där oron lite grann, så att han inte gör en alldeles stor scen framför alla och råkar berätta vad som hänt för Yaosu. Även om han verkligen vill berätta för någon.
”Jag mår okej, men det är inte viktigt.” Nej, i ett läge som denna är det faktiskt Zihaos hälsa som behöver komma först. Joshua är fortfarande underviktig och har fortfarande samma jobbiga problem, men den äldre hade förändrats så drastiskt att det är läskigt. Det behövde all uppmärksamhet. ”Du är så varm, så blek. Det är knappast ett hälsosamt tecken.”

Där kom däremot en helt annan fråga. Det måste nog vara lite underligt för sjuttonåringen, precis som det först varit för lilla Joshua. Han hade haft en förälskelse på den äldsta Huaze brodern tidigare, och de senaste veckorna har de blivit bra vänner. Lätt gnagandes på underläppen låter han blicken glida från Zihao, till Hayley, till Yaosu. Han lägger sig lite närmre sin pojkvän och sluter ögonlocken en kort stund.
”Vi var hos mamma, hämtade Haru och katterna.” Berättar han med ett litet leende strykandes över ansiktet. Det var det han frågade om väl? Vart de hade varit strax innan de kommit? De där små funderingarna försvinner så fort Isaacs röst ekar i rummet, vilket leder till att han får alla ögon på sig på en och samma gång. Stackarn. Han verkar nästan lika nervös som Hayley, vilket är oerhört underligt med tanke på omständigheterna. Stelt, det är det iallafall. Hayley, som i en stund varit alldeles upptagen med sitt te ser upp från sina egna händer, och Joshua kan verkligen se hur en klump bildas i magen. En ytterligare en, alltså. Av ångest den här gången, och inte av befruktning. Båda sextonåringarna hälsar på honom, den andre lite mer godhjärtat och snällt än det andra. Men men.

Det verkade som om de båda två var ungefär lika envisa när det kom till vad som var bäst för dem. För i grund och botten verkade ingen av dem riktigt ha lust att erkänna det faktum att de var sjuka, även om det var på två helt olika sett. Skillnaden låg i att Joshua fått hjälp, medan Zihao inte vågade ta det steget. Främst eftersom han var rädd att det inte skulle finnas någon hjälp att få. Vad skulle hända då egentligen? Han ville inte tänka på det.
”Jag vet, men..jag antar att jag är för feg”, erkände sjuttonåringen och virade armarna omkring den yngre. ”Rädd”, rättade han snabbt därefter och slöt ögonlocken med en liten suck. Nu kände han sig äntligen hemma igen, med armarna slingrade runt pojkvännen och näsan nergrävd i det mjuka håret. Känslan tillät honom att slappna av, vilket han inte gjort på flera veckor vid det laget. Fast bara för att han rent psykiskt kände sig lugn, betydde det inte att han var det fysiskt. Hjärtslagen var snabba, huden varm och andetagen grunda. Ibland kändes det som om han inte fick in någon luft alls, riktigt otrevlig känsla det där.
”Och hallå, det är visst viktigt att du mår bra! Det är viktigast av allt”, fortsatte han slutligen och ruskade på huvudet. De verkade ha olika syn på precis allt dagen till ära. Zihao var i förnekelse och Joshua den raka motsatsen.

Yaosu, som satt och glodde stint mot de två yngre ungdomarna, verkade försöka lyssna på vad som sades. Egentligen var han inte mycket för att tränga sig på och sådär, men det kändes viktigt att i alla fall försöka förstå sig på vad som pågick. Plus att de två turturduvorna verkade argumentera om någonting, någonting som förmodligen hade att göra med sjuttonåringens gråa hud och överdrivna feber.
”Jo, vi hämtade katterna och hunden”, instämde han efter en stunds tystnad och försökte fokusera på någonting annat. Däremot var det svårt, Zihao mådde uppenbarligen inte bra och ändå vägrade han tala om vad som stod på eller ens erkänna att det var något fel överhuvudtaget.
”Men Ms Lewis ska väl också fors jul här? Varför..” Han tystnade och slog upp ögonlocken, bara för att sitta och glo stint mot nittonåringen. Att Joshua haft en massiv crush på Yaosu i flera år fick den yngre brodern att känna sig lätt nervig. Typ som Isaac verkade känna för tillfället, där han fortfarande satt gömd bakom den tjocka boken.
”Pappa kommer hämta henne efter jobbet och tja, det skulle bli jobbigt för dem att ta med sig katterna och hunden tillsammans med annan packning”, förklarade Yaosu förnuftigt och ryckte på axlarna. ”Hayley var också med.”

Det är förståeligt. Joshua hade också varit livrädd för hjälp, främst för att han själv inte förstått att det funnits något problem att fixa. Det är svårt att tillåta sig själv inse något liknande, men när man väl gör det.. ja, då går det bara bättre och bättre.
”Om jag följer med när du berättar? Vi kanske kan börja med Professor Dumbledore.. visst litar du på honom? Han kommer inte att låsa in dig, om det är det du är lite rädd för menar jag.” Det kanske skulle underlätta lite grann? Deras rektor är en väldigt förstående man, och han lyssnar på elevernas önskningar. Det hade han åtminstone gjort när det kom till den yngre av dem två. Nu fanns det en del negativa aspekter med honom, men när det kommer till eleverna brukar deras hälsa och välmående alltid att gå först. Plus, att om Dumbledore hittar någon lösnings kommer han inte att dra in en massa andra människor. Med slutna ögonlock börjar det lilla pekfingret att stryka små mönster över den bara huden över kinden. Var det lite för väl? Var de lite för närgångna för Yaosus och Samuels tycke? Mycket möjligt. Just där och då däremot orkar nog ingen av dem direkt bry sig. De har varit borta från varandra alldeles för länge för att hålla sig borta från varandra. Prefekten drar filten lite tätare omkring sig och pojkvännen. Nu är det rätt uppenbart att Zihao svettas något förbannat, men Joshua själv är fortfarande lika kall som alltid.
”Jo.. jag menar bara att jag redan fått lite hjälp, det är mycket viktigare att du får det nu.”

Det verkar lite som att sjuttonåringen missförstått det lite. Det var inte som att Joshua och Yaosu åkt själva för att hämta de små lurvbollarna. Njae. Hayley var inte riktigt i en situation där hon vill bli lämnad ensam, så hon hade mer än gärna suttit där i baksätet med en mycket större Haru slickandes i hennes ansikte.
”Ja, jag var också med.” Berättar den lilla flickan och sträcker på ryggen. Hon vill också gosa, särskilt nu när Isaac sitter där och hon av någon anledning inte kan slita ögonen från honom. Hayley tar en av de puffiga kuddarna i soffan och lägger den mot sin väns höft. Därefter lägger hon huvudet mot den, ligger strax över filten som täcker de två turturduvorna. Nu vill hon inte störa deras lilla kärlekstrams, men hon behöver sin vän. Och hennes vän förstår det. Joshuas lediga hand, som inte gör mönster över Zihaos kinder, glider ner till de långa, blonda lockarna och börjar ge henne lite av en hårmassage. Jodå. Multitasking.

”Jag tänker inte berätta eftersom ingenting hände”, envisades Zihao och sjönk ihop med axlarna. Äh, vad var det ens han höll på med? Det hade hänt och det visste han mer än väl, så varför fortsatte han envisas med att allting var okej. Allting var inte såkallat okej och det var ett simpelt faktum. Vem visste vad konsekvenserna skulle kunna komma att bli om han fortsatte leva i förnekelse? Var inte den brännheta huden och cirklarna under ögonen nog? För att inte tala om resten av kroppen som värkte dag ut och dag in. Det var lite som att gå omkring och ha konstant träningsvärk - något som troligen alla kunde hålla med om inte lät särskilt roligt.
”Ska jag vara ärlig? Jag är rädd att det inte kommer finnas någon hjälp att gå, att det kommer bli värre och värre tills det inte går tillbaka. Kommer du verkligen kunna fortsätta älska ett monster?” Sjuttonåringen tystnade och snörvlade till. Tårarna försökte trycka sig fram och det dunkade bakom de mörka ögonen. Att ha en sval Joshua intill sig var faktiskt riktigt skönt, lite som att ha en värmekudde fast tvärtom. Däremot kände han sig inte nödvändigtvis varm. Visst, svetten var ett tecken på att han var det och alla andra påpekade jämt att han brann upp, men helt ärligt så frös han mest. Inte under fullmånarna dock, då kändes allting läbbigt bra tyvärr.
”Jag vet, jag vet..vi måste vara positiva och jag överdriver säkert, men det..äsch, vi tar det senare, när vi är ensamma”, mumlade Zihao och torkade bort en ensam tår som gled nerför en av kinderna. ”Det känns inte bra att alla ska sitta och lyssna”, fortsatte han och slängde en blick mot Yaosu. Vart hade Samuel ens tagit vägen? Skulle han typ hoppa fram rätt som det var och försöka vrida nacken av slytherinaren? Undrar vem som skulle vinna den fighten ens.

De mörka ögonen gled mot Hayley som också verkade sukta efter lite uppmärksamhet. Fast hon hade ju haft Joshua för sig själv i närmare en hel vecka vid det laget! Orättvist, jävligt orättvist. Kunde det möjligen ha någonting att göra med att Isaac satt borta i en av sofforna och glodde? Förmodligen.
”Blondie, mitt ben kommer börja krampa om du ska ligga sådär”, knorrade Zihao och gjorde en grimas.
”Hon heter Hayley”, påpekade Yaosu genast och himlade irriterat med ögonen. Den yngre brodern månad sjuk och han var uppenbarligen inte speciellt pigg för tillfället, men blondie? Nej, där gick gränsen. De var uppfostrade bättre än så faktiskt.
”Och du heter besserwisserfårskalle”, bet den yngre tillbaka och fnös. Därefter stelnade han till i några sekunder för att sedan sätta sig upp, rak som en spik. Hastigt lyckades han luta sig över kanten på soffan, precis i tid. Det var väldigt längesen han spytt, men det var inte det enda som var udda med det hela. Fast man kunde nog inte bara benämna det som udda vid det laget. Golvet under hade täckts av blod, mörkt, rött blod som skvätte överallt. Hejdå alla vita möbler.

Joshua förstår hur det är den äldre av dem två tänker. Han Måste styras av rädsla vid det här laget. Om det inte finns någon hjälp, och han ses som ett hot, kommer han slängas i fängelsehålorna då? Om de vänder sig till ministeriet eller någon som har någon som helst koppling till det, ja då finns det en sådan chans. Däremot, om de vänder sig till Dumbedlore, då är de säkra.
"Zihao, jag förstår verkligen att du är rädd. Att du är rädd för vad som kommer hända om det inte finns något som kan hjälpa dig.. Men om du bara låter det vara utan att göra något åt det.. ja, då kommer det antagligen bara bli värre, och då kanske det faktiskt är omöjligt. Förstår du vad jag menar?" Så hade det varit för Joshua. Om han inte fått hjälp hade det inom kort gått alldeles för långt, och han hade varit död vid det här laget. "Och då kommer du ångra dig, tro mig." Med stora ögon nickar han långsamt. Att låta samtalsämnet bli något för senare låter vettigt. Yaosu försöker uppenbarligen att tjuvlyssna. Det är svårt att vara positivt under ett tillfälle som denna.

Uppenbarligen är Hayley inte så förtjust i att bli kallad blondie. Nej, ett sådant förbaskat nedvärderande öknamn tänker hon då inte stå vid.
"Jaså? Du kanske borde träna dina ben oftare stenhuvud? Du skulle må bra av det." Hon blänger mot Zihao, innan hon sjunker ner tillbaks mot sin väns höftben. Nu är det väl ändå så att hon har lite av ett attityd problem ibland, hon blir arg och irriterad på varje elak person. Men det är väl förståeligt? Att bli kallad så? Nej, nej, nej. Inte okej. Fy fan för Zihao. Sen kan det nog vara en del hormoner som spelar in också, men det bryr hon sig inte om.

Helt ärligt är det inte sjuttonåringens välmående som kommer till åtanke först för lilla Joshua. Herregud. Nej, först blir han nästan panikslagen av allt blod, allt som blivit alldeles förstört. Det tar några sekunder för honom att inse vad som hänt, och skyndar sig genast till pojkvännens sida, så att Hayleys huvud faller ner mot soffkanten.
"Du är okej? Tänker du fortfarande envisas med det?" Utbrister han oroligt och drar till sig en bunke. Vilket lägligt nog inte legat så långt bort. Händerna stryker sig över de varma kinderna, håller om det lilla ansiktet.