PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg på henne i tankar.
"Tydligen", sade han nästan fundersamt, hoppade av sin häst då de kommit fram. Han hade egentligen handlat väldigt instinktivt när han bad henne stanna, men det var väl mest för att han fortfarande älskade henne och ville vara med henne egentligen.
"Tack för hjälpen", sade han ärligt, tog lätt hennes hand och gav hennes handrygg en lätt kyss. Precis som han gjort då när de började bli kära, kanske som ett litet löfte och hopp om att de skulle kunna börja om på nytt.

Hon följde hans rörelser med blicken då han sträckte sig efter sin hand och förde upp den mot sina läppar för att lämna en lätt kyss på handryggen. Precis som han alltid gjort alldeles i början av deras förhållande, då de varit nykära, unga och dumma. Unga var de fortfarande men kanske inte lika dumma. Kunde man hoppas på i alla fall. Alysia nickade bara till svar. Ansiktet mjuknade och ett litet leende sken på hennes läppar.

Thomas log genast då han såg hennes leende, som gjorde hennes redan vackra ansikte ännu vackrare. Vad han hade saknat att se ett sånt leende på hennes läppar, att få se henne glad. Eller egentligen hade han väl saknat henne överlag, men det var först när han fick träffa henne igen som han insåg riktigt hur mycket han faktiskt gjort det.

Då hon såg leendet på hans läppar så log hon automatiskt lite bredare. Vad hon hade saknat att få se hans stiliga ansikte och fina leende. Leendet som alltid fick hennes hjärta att nästan hoppa upp i halsgropen på henne av ren lycka för att han varit hennes. Men nu var han inte längre hennes. Å andra sidan fanns det kanske hopp för dem och att de skulle hitta tillbaka till varandra.

Thomas log brett mot henne, som alltid när han såg på henne var det som om han blev alldeles varm av glädje. Av att veta att hon som var så otroligt vacker var hans. Han önskade av hela sitt hjärta att det kunde bli så igen, att de kunde vara varandras igen. Kanske fanns det hopp om det, han hoppades verkligen innerligt att det skulle gå.
"Vi borde gå in", sade han mjukt sen till henne.

”Okej,” nickade hon och började gå mot ingången. Allting såg ut precis som hon kom ihåg det. Visst var gardiner och sådant utbytta mot piggare färger, antagligen för att allt som kom med kriget var grått och tragiskt, men överlag hade inga större förändringar skett.

Thomas log försiktigt mot henne och gick inåt, allt var väl egentligen som det brukade vara där. Kanske lite mer lågmält, men det var mestadels på grund av kriget. Själv hade han haft enormt fullt upp tack vare det, han hade knappt en ledig stund. Han såg snabbt på Alysia, ville inget hellre än att få hålla om henne igen och få känna hennes läppar mot sina. Men han vågade inte riktigt, alltför rädd för att bli avvisad igen.
"Skulle du vilja försöka få allt att funka igen?", frågade han henne tyst, han skulle inte vilja något hellre.

Alysia stannade upp och vände sig långsamt mot Thomas. Att få allt att fungera mellan dem igen var allt hon ville. Det skulle dock inte bli lätt. Men det var inte mycket som var lätt i livet.
”Ja,” viskade hon fram och log smått, ”men vi har mycket att jobba på. Och barn vill jag fortfarande inte ha.” Det var en sak han måste vara medveten om. Om han inte kunde eller ville vänta så var hon inte hans drottning.

Thomas stannade till då hon gjorde det, såg tyst på henne. Han kunde inte låta bli att le lite då hon ändå svarade ja. Då kanske det fanns mer hopp än han hade trott för dem.
"Bra. Jag vet, och det spelar ingen roll", sade han tyst, för just nu spelade det ingen roll för honom. Han ville så otroligt gärna vara med henne igen, och det där med barn fick bli ett senare problem. Han hade inga problem att vänta hur länge som helst för hennes skull, han hade lärt av sina misstag. Det var mest bara adeln som ställde till problem, men det fick han lösa på något vis. Trots allt så hade dem inte mycket att säga till om ifall han sade ifrån.

Att det inte spelade någon roll för honom var något Alysia väldigt gärna ville tro på, men det fanns en gnagande känsla inombords som sa åt henne annat. Alysia hoppades på att tiden skulle visa henne att hon borde skämmas över sina tankar och att hon tvivlade på hans uppriktighet. Hon höjde en aning på ögonbrynen då hon prövande sträckte ut sin hand mot honom. På ett sätt kändes det som om hon behövde vara försiktig, men en annan del av henne ville bara kasta sig huvudstupa in i ett förhållande med honom. De kände varandra antagligen bättre än vad de kände sig själva.