kawaiiposes och Majis lilla egna privatroll! Mohaha!

Jag vet inte varför, men jag fick känslan av att det Anastasia sa inte fullt ut stämde, men jaja...
"Hugo, smakar inte din mat gott...?" frågade Rose som märkte att Hugo fortfarande såg bittert ner i maten och ibland tog små tuggor.
"Tappade matlusten..." sa han och tittade upp från maten och lutade sig mot stolen. Efter en liten stund såg jag hur hans likgiltiga ansiktsuttryck förändrades. Han fick en vag skär färg på kinderna och hans ögon blev större. Jag följde hans blick och såg att den var riktad mot en gestalt som närmade oss.
"Ana, Ana, Anastasia, där är duuu!" sa Andrew mystiskt som kommit fram till oss och stod nu jämte Anastasia.
"Andrew!" sa Lily glatt. Han lyfte smått på handen som en lätt vinkning åt henne men tittade inte på henne, utan bara på sin syster. Vi andra hade våra blickar fästa på honom. Det var omöjligt att inte titta på honom när han väl dök upp framför ens ögon.

Jag ställde mig upp och kramade Andrew.
" Tjena tjena du." Svarade jag. "Har det hänt något eller??"
" Nej, jag ville bara säga hej. Och hej till er andra med." Sa han och vinkade till de andra.
" Aa Andrew det här är Rose och Hugo, du har väl inte träffat dom förut va??" Sa jag och presenterade dom.
" Träffat? Nej. Vetat om dom? Ja." Svarade han och tittade på dom och stannade vid Hugo.


[jag låter dig fortsätta ❤ ]

Jag såg hur Hugo jämte mig höll andan och hur hans ansikte smått började ändra färg ännu en gång till en rödare nyans. Rose märkte det inte utan log och räckte fram sin hand mot Andrew.
"Trevligt att träffas!"
Andrew tog tag i hennes hand och skakade den lite löst men vände sedan sin blick mot Hugo igen. "Ska inte du hälsa på mig?"
"Öh... Öh, visst!" sa han osäkert och sträckte fram sin hand och jag kunde se hur Andrews grepp var mycket fastare denna gången. "Du är röd" konstaterade han, fortfarande med ett grepp om Hugos hand.
"Ja, jag är ju en Weasley så..." skämtade Hugo lite nervöst och Andrews vanliga ganska uttryckslösa, men stiliga, ansikte lystes upp lite smått och han började skratta. Mycket.
Han släppte Hugos hand och fortsatte skratta. Vi andra började också smått skratta, för visst det var ett kul skämt men Andrews reaktion var ganska komisk i sig.
"En kul Weasley!" sa Andrew och gjorde nåt slags leende. Jag såg hur Hugo sken upp och bet sig i läppen.
"Ja, man försöker ju så..."
"Förresten, om jag få fråga, hur kommer det sig att du typ visste vilka vi var?" frågade Rose artigt.
"Jag berättade om er, hehe" sa Lily och log.
"Jag som hoppades på att vi var kända" sa Hugo skämtsamt igen.
Andrew skrattade till. "Ja, det stämmer ändå lite smått, Hugo, då ni, som sagt, är Weasleys... Ron Weasleys avkomma mer exakt. Och på köpet även Hermione Grangers - så ni har kända föräldrar vilket gör att man faktiskt känner till er existens. Men sen var det ju även så att självaste Harry Potters avkomma pratat på om er till mig. Hoppas det besvarade din fråga" sa Andrew svävande och log sedan lite matt.
"Haha, jo, det besvarade min fråga" sa Rose och log. Hon lutade sig sedan mot mig och jag omfamnade henne.
"Oh, visst ja, NI två är ett sånt där gulligull par?" sa Andrew till oss och suckade svagt. Han kastade en blick på Anastasia och himlade med ögonen.
"Öh... Ja, vi har varit ihop ett väldigt bra tag så det är väl naturligt att..."
"Jag ville alltid ha en katt att gulla med här på skolan, men det var Anastasia som fick den... Dumbledroe heter den... Men Dumbledore är väldigt irriterande, så jag är nu glad för Anastasias skull att hon fick honom, men jag får ofta känslan av att jag ändå vill gulla med honom och ha honom som min katt, trots att jag vet att det är Anastasias och att han nog inte gillar mig på samma sätt som henne, men jag har fortfarande känslan av att den katten är min... Vi hade nånting som kunde blivit nåt mer, men sen kom Ana emellan så det blev aldrig... Det är sorgligt när man skiljs ifrån något eller någon man gillar... Speciellt när någon kommer emellan, och man kan inget göra åt det och man vill inte vara självisk och har saken eller personen för sig själv så man intalar att man är glad för dess skull, men innerst inne skriker man... Men jaja, jag får i alla fall mer plats i min säng utan en katt som vill trängas" sa Andrew och log. Hans blick hade svävat ifrån olika punkter vid denna plötsliga och flummiga monolog. Ofta hade han sin blick på Anastasia, ibland på ett random ställe i luften, ganska ofta på mig, lite på Rose och lite på Hugo som nästan hoppade till varje gång det skedde.
"Det är okej att inte har en katt..." sa Lily och la sin hand på Andrews axel. Då monologen hade en slags sorglig underton kände Lily behovet av att trösta Andrew trots att hon inte förstod riktigt vad det va han möjligen skulle vara ledsen över.
"Jag vet" sa Andrew och ryckte på axlarna vilket resulterade i att Lily tog skamset undan sin hand.
"Vad hade detta med mig och Rose att göra...?" frågade jag.
"Inget, jag snackade om Dumbledore" sa Andrew och himlade med ögonen. Jag förstod ingenting. "Men Anastasia! Jag kom på att det faktiskt va nåt jag ville dig! Jag skulle ge dig detta!" sa han och räckte över något till Anastasia. Innan hon hann säga något gav han henne en kram, gick sedan över till samma sida av bordet som jag, Rose och Hugo satt och la sedan sin hand på Hugos axel. "Du är kul du Hugo... Men hej då era skåp!"
Han började skratta åt sig själv och gick sedan till Ravenclaws bord. Hugo hade kvar sin blick åt det hållet medan vi andra hade vänt våra blickar mot Anastasia.
"Din bror är väldigt... Speciell" sa Rose och skrattade till.
"Han är underbar..." sa Lily längtansfullt.
"Mm..." mumlade Hugo.
"He's one of a kind..." sa jag.

Andrew försvann snabbt. Jag tittade vad det var han hade gett mig och såg att det var en ring och en lapp. Jag läste vad det stod på lappen - 'Anastasia, ge den här ringen till personen du gillar eller håller nära så kommer ni vara evigt bundna. Puss, mormor'. Mormor brukade alltid ge oss sådana här saker när vi var mindre men nu? Jag inspekterade ringen och såg att den var bara en vanlig, enkel ring men med en inristning på insidan. Det stod 'Coniuncti in aeternum' vilket jag tror betyder för evigt tillsammans. En bild av mig och Arthur tillsammans när vi var gamla blinkade förbi och jag började rodna.
"Anastasia, vad var det du fick??" Frågade Lily och lutade sig över min hand. Jag gömde ringen snabbt och hoppades på att hon inte såg den.
"Öh bara ett brev från mormor, inget speciellt.." Svarade jag och vek ihop brevet och återgick till maten.
"Ahaa okej.." Svarade hon och ryckte på axlarna. Jag hoppades att ingen annan hade sett ringen.


[Fett cheesy jag vet skjut mig ♥]

Jag hörde hur Lily och Anastasia hade ett litet samtal, men jag hade blicken på Hugo som fortfarande hade sin blick vänd åt Andrews håll. Han verkade definitivt gilla honom. Andrew äe ju mycket bättre än Scorpiu, så det är bara bra. Till slut så vände sig Hugo mot oss igen med ett vagt leende på läpparna.
"Hur är det?" frågade jag honom.
"Det är bra!" sa han.
Jag log men vände mig sedan mot Anastasia. "Varför pratar du inte mer om din bror?" frågade jag och skrattade.

" Jag vet inte, det blir väl bara inte. Jag har växt upp med honom så jag tycker väl att det han gör är helt normalt. det tillhör min vardag liksom." Svarade jag och fortsatte äta. Jag kände att någon tittade på mig och vände mig mig om för att se vem och suprise det var Scorpius. När han såg att jag kollade vinkade han lätt och log. Jag vände huvudet snabbt tillbaka och började må illa då jag tänkte på gårdagen.

Jag såg hur Anastasia plötsligt vände sig om. Jag tittade upp från maten som en slags reflex för att se om det var nåt intressant hon hade vänt sin blick mot, men det jag såg var möjligen intressant, men det var inget positivt. Det var nämligen Mister Scorpius Malfoy som log och vinkade till henne. Tanken om att det möjligen var han hon hade träffat igår dök upp i mitt huvud och jag fick en klump i magen. Jag som hade börjat bli glad över att det verkade som att Hugo nu fått upp intresset för någon annan än just Scorpius, blev nu påmind om att Scorpius inte helt och hållet var ute ur bilden gällande min sociala krets verkade det som. Och på nåt sätt gjorde detta mig mer upprörd.
Plötsligt ryckte Rose i min tröja för att att hon ville viska någonting till mig. Jag lutade mig ner för att få höra hennes ord i mitt öra.
"Arthur... Jag börjar tro på att jag inte såg fel eller tänkte fel igår... Jag tror att... Ana kanske gick på dejt med Scorpius, för han sitter och stirrar på henne och ler just nu... Det är obehagligt..."
Jag vände mig mot hennes öra. "Jag är rädd att det stämmer..."
"Vad viskar ni om? Vi vet att ni säkert har privata och intima saker att prata om som ni ej vill att vi ska höra, men måste ni ta dte nu vid frukosten då vi faktiskt är här?" sa Lily.
"Oh, förlåt Lily!" sa Rose. "Du har helt rätt! Vi får prata om det sen när vi är själva, om du vet vad jag menar..."
Rose gav mig en kyss på munnen och började fnittra. Bär hon väl ljuger om nånting, eller ska hålla nånting hemligt är hon väldigt duktig på det. Såklart var hon tvungen att få det till att låta som nånting annat än vad det egentligen var - så att ingen skulle ställa fler följdfrågor.
"Oh, okej... Too much information...." sa Hugo.
"Haha, vadå?" sa Rose och gjorde till rösten så hon lät överdrivet oskyldig. "Vi pratar bara om sånt som nog alla par pratar om nån gång, var inte rädd Hugo... Du kommer säkert har liknande privata saker att prata om inom en snar framtid."
Hugo började rodna. "Öh.... Okej... Men jag gissar på att jag kommer vara singel ett bra tag..."
"Säg inte så, du som är så stilig... Men på tal om relationsstatusar och så vidare... Vem var snubben du gick på dejt med igår nu igen, Ana?"

Jag hade börjat dricka på mitt vatten när Rose frågade vem jag var på dejt med igår och det fick mig att sätta i halsen. Efter att ha hostat i ett tag kunde jag äntligen andas igen. Paniken började växa då jag inte kunde komma på någon bra låtsas person.
"ÖÖhm som sagt, ingen speciell, vill helst inte tänka på det....." Svarade jag och smuttade på mitt vatten och kollade runt oroligt. Varför föddes jag som en förskräcklig lögnare?? Rose nickade åt mitt svar och det sågs att hon inte trodde mig det minsta.

Jag märkte att Anastasia ljög och tydligen gjorde Rose också det.
"Va han en otrevlig typ?" frågade hon.
"Ja, va han det? För du vet att som prefekt kan jag ta det honom ifall han gjorde nåt dumt mot dig!" sa jag.

" Öh eh, nejnej bara tråkig och dryg och vi hade inget gemensamt!....." Svarade jag och tryckte i mig några körsbärstomater och lyckades även sätta dom i halsen.