In the dark PRS Vidomina & Medi

"Hon försvann från träddgården. Vakten som gick med henne blev skjuten." Juniv såg mot Leo och sedan Rion.
"Rion jag kommer låna en ring ill dig. Med den ringen kan du röra dig i solen. Det var så vi kunde vara ute när hennes höghet göll tal." Han såg mot Leo.
"Du kan ha kvar den. Jag vill bara ha hem henne."

"Far?" Marcus kom in genom ytterdörren och satte ner väskan på golvet och tog av sig skorna.
"Jag är hemma nu!"

"Tack, Juniv.", sa Leo osäkert och såg från Mira till Juniv och sist Rion. Rion sa inget utan plockade upp ringen som Juniv erbjöd och betraktade den en bit från sitt ansikte mellan tummen och pekfingret för att sedan trä den över ringfingret. Han granskade den. Den var vacker tyckte han, men sa inget. Det var inte tillfälle för det.
"Javisst. Vi ska leta reda på henne. Leo. Kommer du med mig?"
Leo såg på sin bror och nickade. Det verkade som det enda rätta. Mira verkade inte ha någon idé själv.
"Vi ses sedan, Mira. Ring om det är något." Sedan gick bröderna från tronsalen med för att leta reda på deras prästinna.

Matteo talade med sin äldste son inne i hans kontor då han hörde Marcus ute ifrån hallen. Han reste sig från sin skrivbordsstol för att gå ut och möta honom. "Marcus. Tvätta av dig, byt om till något fint. Din mor har ordnat med en festmåltid. Ikväll får vi över familjen Raspopov på middag. Kommer du ihåg Ivan och hans söner? Demi..", började han, men avbröt sig när han insåg att själv inte hade riktigt koll på barnens namn. "De är väl goda vänner till dig?"

Mira såg på dem och kramade om dem och nickade.
"Jag kanske går med. jag vill inte låta henne vara ensam länge." Hon drog på sig skorna och såg sig om.

Marcus såg på sin far och nickade.
"Det är självfallet far." Han gav honom ett leende och skrattade.
"Jag är ungefär 18 pappa. De heter Nicolai och Demitri." Han lade huvudet på sned.
"Så fort jag har gjort mig klar ska jag göra läxorna. Skolan är inte lika bra som förut innan lärarna övergav skolan för Halo Lockheart."

Matteo nickade. "Bra. När du är klar, kom förbi mitt kontor." Han klappade hans kind och skrattade sedan.
Matteo älskade sina barn, sin familj. Marcus var, trots familjen, en av dem som mest verkade laglydig.
Cecilia, deras yngsta syskon och Matteo och Camilles enda dotter, var inte alls inblandad i maffian mer än att hon delade samma blod som de. Hon var närmare sin mor än sin far. Vilket Matteo alltid hade velat. Som hans enda dotter gjorde han allt för att skydda henne.
"Du ska se att det blir bra tillslut. Ge de lite tid att bättra sig. Lärare kommer och går.", sa han och ett litet leende syntes på hans läppar. Det roade honom litet, att han lätt kunde byta ut lärarna på skolan med en order, om han så bara ville.

"Jag ska göra det pappa." Han tog upp väskan och grävde fram en klubba och log.
"Vill du ha ?" Han lade huvudet på sned.
"De gav ut dom så jag tog en." Han log och såg sedan över axeln och log mjukt.
"Eller kan du hålla fast den tills Cecilia kommer? Du kan ge den till henne." Han gick sedan upp mot sitt rum innan han tog sig till badrummet för att byta om.

Matteo log mot Marcus, men såg överraskad ut då han räckte över honom en klubba. Marcus hade visst behållit sitt barnasinne. "Ge den till Giovanni.", sa Matteo roat och livvakten, Giovanni, tog emot klubban till Matteos förtjusning. Han gav ifrån sig ett skratt. Livvakten satte ner klubban i som kavajficka och backade sedan ett steg för att hålla sig på avstånd från sin boss. Matteo var ju inte i någon fara precis.
"Du kan ge en till Cecilia sedan. Det är ingen idé att förstöra aptiten.", sa han lugnt och nickade sedan för att samla sig. "Nå, kila iväg då och kom förbi när du är klar. Jag har ett jobb åt dig.", sa han och sträckte på sig för att sedan le en sista gång åt sin son innan han försvann in i sitt kontor.

När Marcus var klar tog han parfym på sig innan han gick för att knacka på sin pappas kontor och väntade utanför tills han sulle få komma in. Något han allid hade blivit uppfostrad till.
Han såg på sitt armbadsur och nickade.
Det skulle vara snart middag och han kände sig faktiskt utsvulten. Doften letade sig upp och han lade en hand om sin mage för att inte känna av hungern lika mycket.
"Far jag är klar.."

Dörren till Matteos kontor öppnades och ut klev tre män. Av kläderna att döma verkade de också förmögna. Eller var de bara personer med stort inflytande? Med mycket makt?
De ögnade Marcus och hälsade på honom för att sedan lämna kontoret med Matteo kvar därinne.
"Kom in, min son.", sa han lugnt och stängde igen ett anteckningsblock som han låste in i en av byrålådorna.
"Gick läxorna bra?", sa han lugnt för att iaktta honom. "Och du har gjort dig stilig. Det är bra.", sa han nöjt och reste sig för att gå fram till honom. "Det är viktigt att göra ett gott intryck. Du blir respekterad då.", sa han lugnt och iakttog Marcus.

Han klev åt sidan när männen klev ut och han klev sedan in till sin far.
"Ja det gick bra. Det gick nästan för lätt." Han fixade till sitt hår lite och nickade.
"Jag är en di Vittorio trots allt." Han nickade och såg upp på sin far.
"Det luktar underbart. Mamma kan verkligen ordna med fest. Har du sett mina bröder?"

"Gian och Franco är inne i matsalen. Dina farbröder kom oannonserat hit på besök.", sa han och ryckte på axlarna. Han erkände att familj är familj. De stänger han inte ute. "De stannar nog inte länge till. Middagen är för oss och Raspopovs.", sa han lugnt och ett leende syntes på hans läppar. Han pausade och iakttog Marcus i någon sekund. Han övervägde att berätta uppdraget för honom. Var han redo? Var det rätt tillfälle? I samma stund beslöt han sig.
"Låt mig inte tynga dig med mina arbetsuppgifter. Du är ung, du har hela livet framför dig. En annan gång, Marcus.", sa han lugnt och klappade honom på kinden igen.
"Seså, gå och hälsa på de andra, gästerna kommer snart. Det är bäst att jag gör mig anständig. Camille kommer inte gå med på något annat." Han skrattade då och gick förbi Marcus för att försvinna upp på övervåningen till sitt sovrum för att byta om.