In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon gav ifrån sig ett skratt och kysste honom på kinden.
"Jag ser det som mitt jobb. Att ta dig till jorden och mig igen." Hon såg på honom och tog ett glas och sträckte fram det.
"Ja det är Isabelle jag talat med. Hon frågade om det skulle gå bra och jag sa att det inte var någon fara. Det var ju så länge sedan vi sågs." Hon lade huvudet på sned.
"Så jag gav kockarna lite att jobba med och jag ville bara säga att de kommer runt 7 när solen gått ner. Det är så synd att de inte kan vara ute i solen. Isabelle skulle ta andan ur folket." Hon såg drömmande ut.

"Ja, det var ett tag sedan.", erkände Matteo och iakttog Camille. "Inte som du skulle ha gjort, Camille." Han pausade och log lustigt. "Kommer du ihåg när jag första gången träffade dig?" Han satte ner glaset på bordet och lade varsin hand om hennes armar för att möta hennes blick. "Du tog andan ur mig. Jag kunde inte hindra det.", viskade han och böjde sig fram för att kyssa henne igen. "Sjutiden blir bra. Jag ska se till att jag klar i tid då. Mina pojkar får se efter det." Matteo syftade på Halo. "Finns det något mer jag kan stå till tjänst med?", sa han och iakttog henne igen med en forskande blick.
Trots Matteos status som ledare för hans organisation och verksamhet, så satte han, oftast, Camille först. Hon var hans livs kärlek. Hon hade varit honom trogen sedan den dag de gifte sig. Hon var hans livskamrat, hans partner i livet. Matteo skulle aldrig prioritera någon annan som han gjorde med Camille.

Camille rodnade svagt och gav honom en menande blick.
"Jag vill bara att du är vid min sida vid sjutiden. Det är allt jag begär min älskade." Hon såg på honom igen och nickade.
"Jag minns det som det vore igår. Du kom till restaurangen varje dag jag jobbade. Du gav mig så hög drix att jag inte visste vad jag skulle göra." Hon smekte hans kind.
"Men det är inte pengarna jag älskar. Jag älskar att du är min make. Jag älskar vårat liv."
"Jag ska göra mig iordning snart så jag blir mer vacker . Måste visa upp mig nästan."

"Må så ske." Han kysste hennes kind igen och såg kärleksfullt efter henne när hon lämnade rummet för att göra sig i ordning. Han visste ju hur hon prioriterade, och tyckte om, sitt yttre. Gillade processen att klä upp sig och göra sig vacker. Han respekterade det.
Matteo log roat när han mindes tillbaka på första gången han såg henne. Han hade fallit för henne direkt.
Han vaknade upp ur tankarna när hans livvakt viskade till honom att han behövdes i sällskapsrummet igen där Halo och de andra var. Livvakten hade väl anat att något hänt och meddelat Matteo.
Matteo nickade och drack upp resten från sitt glas för att sedan dra i kavajärmarna och gå före tillbaka till rummet.
Livvakten öppnade dörren åt sin boss och Matteo steg in i rummet.

Vincent tvättade händerna och pekade mot ett litet blodigt papper.
"Hon hade något i nacken. Jag tog mig friheten att ta bort den och bryta den." Han skakade på huvudet.
"Jag gav henne bedövande så hon kände inget boss jag lovar." Han såg mot Halo som satt och tryckte i soffan med en sur blick på Matteo.
"vart är jag och vem är du?" Hon var fortfarande lite drogad och hennes ögon slöts igen.

Utan ett ord lyfte Matteo armen för att gestikulera att han ville se närmare på föremålet Vincent plockat bort från Halos nacke.
Livvakten gick för att plocka upp papperet och sedan gå fram med det till Matteo för att ögna innehållet.
"Hm.", sa han eftertänksamt. "Det är rådets trick ser jag.", sa han kort och viftade med handen så att livvakten skulle ta bort det från hans syn. Han ville inte se mer på det.
"Tack, Vincent. Du kan gå nu. Kom i tid till middagen bara. Camille har ordnat med en festmåltid." Trots att inte Camille stod för matlagningen så var det hennes order.
Han såg mot Halo sedan och gick fram för att iaktta henne på närmare håll. Han stannade en bit ifrån och iakttog henne i tystnad i några sekunder.
"Halo. Välkommen hit. Jag heter Matteo di Vittorio. Du har tagits hit för att jag behöver din hjälp.", sa han lugnt. Som om det inte alls var konstigt att hon dragits dit mot hennes vilja. "Men du är trött nu och behöver vila. Jag skickar hit någon som kan se efter dig. Jag har en förtjusande väninna till mig. Hon kommer att hjälpa dig." Han log då för att rätta till slipsen sedan. Han tittade på henne igen i tystnad för att sedan vända sig om för att se på mannen som först dragit dit Halo. "Se till att Halo är i goda händer." Han gav honom en menande blick och gick mot dörren sedan med livvakten efter sig.

Vincent nickade och harklade sig.
"Jag var tvungen att ha sönder den så att de inte ska veta vart vi är. Jag vet inte dock om de upptäkt om hon är försvunnen." Han nickade och började plocka ihop.
Hon såg på honom och såg sedan bort.
"Och du kunde inte komma som andra?" Frågade hon men hajade till.
"Sa du di Vittorio?" Hon vände sig om och såg på honom.
"Marcus di Vittorio?" Sedan sjönk hon tillbaka i soffan och suckade tungt.

"Halo är borta!" Juniv slog ner handen i bordet och såg sig om.
"Vem såg henne sist?!" Han gav alla i byggnaden en blick.
"Rion?"

Matteo svarade Vincent inte. Han hade redan lämnat rummet. Men livvakten hade hört Halos ord. Hennes fråga. Bjässen, till livvakt, stannade då upp och såg på Halo med en allvarlig blick. "Matteo di Vittorio.", rättade han henne. "Och du ska kalla honom Mr Vittorio.", sa han allvarligt och gav Halo en sista menande blick innan han vände sig om för att följa efter sin boss.

Inne i tronsalen hade Juniv och de andra samlats när det slagits larm om att Halo fattades. Detta var omskakande för alla, speciellt för Adelaide som nyss fått veta det när hon kommit tillbaka från sitt möte med sin mamma. Hon snyftade och svalde flera gånger. Hon ville ju inte visa sig sårbar. Caspian stod bredvid och försökte trösta så gott han kunde med några lugnande ord, men Adelaide var utom sig. Hon omfamnade sin bror som kramade henne tillbaka för att lugna henne.
Rion, som dröjt kvar i palatset på grund av bristfälliga beslut gällande hans vistelse där. Han hade ju inte beslutat sig ifall han skulle stanna kvar. Om de ens ville ha honom där. Han hade ju inte varit så säker på det. Men mer säker och övertygad var han väl efter mötet med de andra vampyrerna.
Han klev in i tronsalen och flera vände på huvudet för att se han kliva in i rummet och samla sig runt bordet som de andra.
"Jag har inte sett henne, Juniv. Jag vet lika lite som du.", sa han lugnt och vilade händerna i byxfickorna.

"Hans song Marcus." hon såg på honom.
"Gick i samma skola som mig." Hon vände på huvudet och suckade. Hon kände sig illamående och hon ville spy.
Vincent kom fram och hjälpte henne upp.
"Jag tar henne till hennes sovrum." sa han och nickade.

"Nu ligger all focus på att hitta henne. Hennes sändare är tycär sönder och vi kan inte lokalisera henne. Ruby ska försöka göra en grundligare sökning men jag hoppas då att vi hittar henne innan vi förlorar henne." Juniv såg mot Rion.
"Jag vill prata med dig i enrum sen. Inget allvarlgt utan ber om hjälp."

Rion bytte en blick med Leo. Båda funderade väl för ett ögonblick om det hade något med Ivan och hans familj att göra. Ivan var ju trots allt skyldig till kidnappningen på den tidigare prästinnan. Alice.
Rion bröt blicken med Leo då han hörde Junivs vädjan och nickade då lugnt. "Vad kan jag hjälpa till med?", sa han lugnt.
Adelaide torkade bort tårarna. "Jag tar en sväng med bilen, hon kanske bara har gått vilse. Caspian följer med.", sa hon och Caspian nickade instämmande. "Jag kör.", sa han och Adelaide nickade då för att tillsammans sedan lämna tronsalen.
Leo vände sig till Mira med en orolig blick. "Kanske hon träffar en kompis eller så? Har hon någon någon kontakt med sina klasskompisar? Jag menar, du känner henne såväl.", sa han och såg osäker ut. Han ville så gärna hjälpa till och var faktiskt livrädd att uppleva samma öde som för Alice. Leo skulle inte ge upp. Det var ett som var säkert.