Rollspelare & Wolfy prs

Jason log stort och smekte hennes arm med fingertopparna, älskade hur hon sken upp. Han drog henne intill sig i en kram och kysste hennes huvud.
"Är du hungrig?" frågade han nyfiket.

"Inte egentligen," sa hon och skakade på huvudet, hade ätit lite för mycket till frukost enligt sig själv. Visserligen hade det gått tid sedan frukosten men hon kände sig inte sugen på att äta något riktigt än. "Men jag kan laga något åt dig om du vill," tillade hon snällt.

”Nä, jag åt innan tänkte ifall du skippade frukosten eller blivit sugen på något.” Log han och kysste hennes axel. Han menade bara väl men visste att det kunde tas på fel sätt.

"Jag skippar inte måltider," upplyste hon honom med lätt höjda ögonbryn och ett litet leende på läpparna, "åtminstone inte varje dag." Hennes leende blev lite bredare och mer oskyldigt, visste ju själv att hon inte borde skippa måltider över huvud taget men det blev ju så ibland.

”Leah..” suckade han och satte sig halvt upp för att se lite allvarligare ut. ”Du kan inte skippa måltider. Vi gifter oss inte heller förrän du är frisk.” Sade han och kollade på henne.

"Okej, men kan du sluta?" frågade hon och strök tungan över sina tänder, "jag har faktiskt gått upp i vikt sedan sist." Hon vek undan med blicken och blåste upp luft i kinderna. Nu var det inte sådär väldigt mycket hon gått upp men hennes tillstånd hade åtminstone inte blivit värre vilket var något.

”Jag kände det, blev ju nästan jobbigt att bära dig.” Retades han innan han mjukt kysste henne, hoppades att hon skulle fatta att han bara skojade med henne.

Leah såg på honom en stund med lätt uppspärrade ögon. Hon förstod väl innerst inne att han skämtade men ändå tog skämtes hårdare på henne än hon trott att det skulle göra. Hon pressade fram ett leende innan hon sträckte sig efter sin skjorta, blev tvungen att se åt ett annat håll ens för några sekunder för att hinna samla sig.

Jason rynkade på pannan och suckade tyst, svor tyst åt sig själv. Han satte sig upp och tog hennes hand lite försiktigt.
”Förlåt älskling... det var okänsligt av mig.” Han kysste mjukt hennes knogar och kollade på henne med stora ögon.

”Det gör ingenting.” Låtsades hon som om hans ord inte varit en så big deal, så kanske hon snart skulle ha lyckats övertala sin hjärna om att det var så också. Om hon reagerade som hon gjorde skulle han ju inte kunna säga något alls åt henne. Men hon hade reagerat som hon gjort för hon var ju rädd över att gå upp i vikt för mycket.