The cold in our bodies [PRS]

Hon såg upp och hostade till. Hon ville skrika men det skulle inte bli bättre. Hon nickade bara svagt medan hon såg ner. Rörde vid de små såren.
"Bra sir." Sa hon lågt och lyttade sig lite i sängen.
"Jag är bra... jag lovar."

"Lottie är orolig för dig. Något är det väl?" Maurice gick närmare och stannade en bit från sängkanten och tittade på Alice. "Kan du berätta hur du känner dig?", frågade han sedan efter några sekunder av tystnad.

Hon såg på Lottie och såg sedan ner på sina händer.
"Jag mår bättre faktiskt. Men det är bara att jag är trött antar jag. Är det fel?" Hon såg på honom och hostade till.
"Men vad händer om jag är sämre?"

Maurice svarade inte Alice direkt. "Fel.. Nä, det skulle jag väl inte kalla det. Det var mycket som hände dig igår. Och med tanke på de omständigheterna så är det inte konstigt om du känner dig en aning utmattad." Maurice letade med blicken efter något som kunde förklarade hur Alice mådde. Men precis som hon hade sagt, så verkade hon faktiskt bara trött. "Om du blir sämre, så måste någon mer kunnig än mig se efter dig. Jag är säker på att Ivan vill att du ska må så bra som möjligt.".

Hon suckade och vred bort huvudet.
"Du behövde inte komma. Jag vet väl om min kropp än du." Hon tog sig urr sängen och såg på honom.
"Jag vill bara.."

Maurice följde henne med blicken. Han tvekade när hon tog sig ur sängen. Var det verkligen bra att hon tog sig upp på fötterna när hon kände sig så låg?
"Bara vaddå?", försökte Maurice, i en viskning.

"Åka hem..." Hon vände sig om och föll sedan ner på knä. Ögonen var glasartiga och hon slööt sedan ögonen.
"Snälla..."

Av ren reflex backade Maurice när Alice föll ner på knä. Han hade trott att hon skulle ta tag i honom. Men när han sedan hörde hennes bedjande röst såg han ner på henne och lade försiktigt varsin hand om hennes armar. "Du yrar, Alice. Lägg dig och vila. Sov ett tag. Så ska du se att det känns bättre snart.", sa han en aning förtvivlat. Det hade ju inte varit Maurice rätt att tala om vad hon fick eller inte fick göra.
Han hjälpte henne upp och lade ner henne i sängen igen. Försiktigt placerade han täcket på henne. Sedan vände han sig till Lottie. "Se till att hon har det bra.. Lottie- visst var det ditt namn? Hon ska vila och samla kraft. Jag meddelar Ivan och så tar vi det därifrån. Om Alice behöver min hjälp så kan jag komma tillbaka vid ett senare tillfälle igen."

Alice märkte inte ens att hon flyttades från golvet till sängen. Rösten sa att hon inte fick åka hem. Sängen var så mjuk och så fort hon hade huvudet mot kudden så somnade hon.
Lottie såg upp och ncikade.
"Ja det är mitt namn. Jag ska se efter henne. Jag ska be Charlotte att ta över till kvällen." Sa hon och neg.

Med lättnad upptäckte Maurice att Alice hade somnat. Det var bra. Han hoppades att hon skulle må bättre när hon vaknade igen. "Bra, Lottie. Det låter som en bra idé." Han nickade och började röra sig mot dörren. "Och gör mig en till tjänst, Lottie- sprid inte till de andra tjänarna om Alice, vad som har hänt eller hur hon mår. Det blir så oroligt i slottet då." Han nickade igen, som för att sätta punkt, och öppnade sedan dörren och lämnade rummet.