PRS botillia1 & Lupple

Han skakade lätt på huvudet.
- nej, jag är nöjd om du är nöjd. Dessutom är det ganska sent på eftermiddagen så du behöver nog hem och äta så kan jag jobba lite sa han och startade bilen och körde ut från parkeringen.

Amelia nickade sakta och log.
"Okej bra." Viskade hon och gäspade till och kramade hans hand lätt innan hon slöt ögonen igen och föll in i en ganska orolig sömn.

Han granskade henne lätt innan han körde hemåt. När de kom hem så lyfte han in henne i huset och la henne i sängen och la täcket på henne innan han gick ut från rummet och in på sitt kontor. Han hoppades hon hade glömt allt det hon pratade om innan att hon ville ägna en dag på hans jobb.

Amelia var medveten om att hon blev flyttad och hon kunde till och med le lite när hon kände sängen och täcket över sig och sov vidare en stund- i en mindre orolig sömn.
När hon väl vaknade någon timme senare så kämpade hon sig upp i sittande till stående ställning och kände sig konstigt nog ganska utvilad.
Hon sprang ned för trapporna för att hämta upp alla kassar till rummet.
När alla kassar var i rummet så började hon packa upp dem. Hon hade väldigt lång tills hungern nästa överväldigade henne.
Hon hade bytt kläder till en av klänningarna och började röra sig nedåt och fick tag i lite blod och drack upp det för att sedan slänga ihop en sallad och äta den.
Det var mitt under hennes lunch då hon kom ihåg. Sin älsklings jobb hon vände nyfiket blicken åt hans kontor. Han hade inte riktigt gillat hennes idé om att hon skulle vara med.

Theodor höll på att läsa genom en bok medan han hörde hur hon vaknade och sprang i trappan, hon verkade ju utvilad i alla fall och det var ju en fördel. Han drog en hand genom sitt hår och fortsatte läsa, han hade kommit efter en hel del eftersom han umgåtts oerhört mycket med Amelia under den senaste tiden. Han hade alltid dörren stängd till sitt kontor, han hade väl egentligen aldrig sagt till någon att de inte fick komma in och störa men det var som att alla förstod att han behövde vara ifred när han satt där.

Hon åt upp salladen och satt länge och bara stirrade mot dörren. Hon var nyfiken på hans jobb. Hon förstod ju inte riktigt vad han behövde göra.
Vad hans jobb ens handlade om.
Hon smög väldigt tyst dit och lyssnade genom dörren. Han verkade ensam det var ju alltid något.
Hon knackade försiktigt på innan hon öppnade dörren och gick in. Studerade omgivningen och sedan sin älskling.
"Jag ska inte störa. Jag vill bara förstå." Sa hon tyst och gick fram och studerade boken han läste. För att sedan fortsätta studera allt annat i rummet. Ingenting verkade rimligt. Hon förstod inte ens vad hälften var och hans jobb blev mer oförståeligt än innan.

Han höjde ögonbrynet.
- du vet att jag har väldigt bra hörsel och hörde att du var påväg redan innan du knackade va? frågade han med ett litet leende och såg upp på henne. Han bet sig löst i läppen och stängde boken han höll i och den låste sig automatisk som genom magi.
- vad vill du förstå? la han till och reste sig upp.

" Jag försökte smyga."Muttrade hon och insåg hur dum hon var som hade trott att hon kunde smyga fram till honom. Han var ju jättemäktig det hade hon förstått.
Hon såg på boken som nästan klickade till som om den låstes och gick snabbt fram och försökte öppna den men det var helt omöjligt.
"Vad är det för nått?" Sa hon och släppte taget om boken och stirrade på den. Tittade sedan på honom.
"Vad gör du? " Sa hon och satte sig på hans skrivbord.
" Det vill jag förstå." La hon till och såg på honom.

Han såg på henne och skrattade svagt när han såg henne försöka öppna boken.
- det går inte, man måste veta hur man ska göra för att öppna den sa han mjukt och lekte med hennes hår.
- det är en bok som är väldigt gammal och förr hade man sina knep för att det inte skulle gå att öppna böcker och liknande sa han och ryckte på axlarna innan han granskade henne.
- älskling, jag vet att du vill förstå men jag tror inte det är en bra ide sa han lågt och såg ner i marken. Oftast fick man bära allt själv om man var i den positionen som han var.

" Har du fler böcker som inte går att öppna?" Sa hon allvarligt. Detta var ju spännande. Hon ville lista ut hur man öppnade dem.
Kanske en mindre viktig bok än den som han hade läst, hon misstänkte ju att den var väldigt viktig.
" Varför är det inte en bra idé? Jag menar jag vet inte hur såna här krafter går vidare men vem vet- ditt barn kanske får dem. Jag behöver veta." Sa hon och såg på honom.
"Jag vill veta. Jag vill kunna stötta dig." Sa hon och tog hans händer och kramade om dem.