Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel nickade lite lätt som svar, fick väl nöja sig med det lilla svar han fick. Eller rättare sagt den valfrihet han fick.
"Vi smiter in på nåt ställe som ser mysigt ut på vägen då", sade han och log sedan emot henne, lade sedan armen om hennes midja - att hålla hand var inte jättemycket till med alla vantar och han ville ge henne någon sorts närhet. Eler ja - han ville stötta henne men klagade självklart inte heller själv på att få lite närhet. Han lät blicken svepa lätt över omgivningen, vände dock snart återigen blicken till henne.
"Så bröllop, vad har du för tankar?", frågade han.

Skulle Grace vara ärlig så hade bröllop varit ganska långt ner på hennes lista de senaste dagarna. Främst för att hon haft annat att tänka på med Aiden och kaoset runt henne. Nu hade hon heller egentligen ingen ork för planering, men hon skulle ju behöva distrahera sig med någonting. Annars skulle alla tankar göra henne galen vilket hon gärna ville undvika.
"Jag vet inte," erkände hon och såg upp på honom, "jag har väl alltid föreställt mig att jag skulle gifta mig i kyrkan. Men det skulle ju antagligen kännas motstridigt för dig." Det spelade väl i slutändan inte så stor roll var någonstans hon sa 'ja' till honom. Det kunde vara en ceremoni för bara de två och en person med vigselrätt.

Ederel hade visserligen haft det här i tankarna ett tag, och först egentligen tänkt att detta inte skulle vara rätt tillfälle men till sist ändrat sig - hon skulle kanske behöva något att tänka på. Visserligen hade det varit otroligt bra om hon ville prata om vad som hänt, men om hon inte ville det var risken stor att det bara skulle bli stelt emellan dem och de båda mer "tassade runt" utan att våga säga så mycket. Nu kunde dem istället distrahera sig lite med något, vilket åtminstone var bättre än det andra. Han nickade lätt och log lite, visste själv inte helt vad han kände om det - han hade personligen inget emot kyrkan. Trots att han fallit och allt hade aggen till änglarna lagt sig för länge sedan, han visste att han gjort fel men främst blivit lurad. Snarare kändes den tanken nästan lite komisk, av det faktum att en fallen ängel skulle gifta sig i kyrkan. Men samtidigt så ville han faktiskt ha ett ordentligt bröllop, få ropa ut till hela världen att hon var hans fru.
"Jag gifter mig gärna i kyrkan om du vill det", sade han med ett leende emot henne.
"Hur snart tänker du?", frågade han nyfiket, lyfte snabbt blicken för att kolla så dem var på någorlunda rätt ställe då han tänkt att dem skulle smita in på ett fik lite längre fram.

Hon skakade långsamt på huvudet. Det här var inte hennes bröllop, det var deras. Hon uppskattade att han var beredd på att gifta sig i kyrkan bara för att det var något hon skulle vilja göra, men hans vilja spelade ju också en stor roll.
"Jag vill veta vad du vill." Grace ville höra om hans tankar och hans önskemål, hurdant bröllop som skulle göra honom lycklig.
"Inte vet jag, inte i morgon i alla fall," fortsatte hon sedan med ett snett leende. De behövde inte ha bråttom med planerandet, de hade ju mer eller mindre all tid i världen. Men ju mer tid hon skulle komma att ägna åt planerandet, desto ivrigare skulle hon nog bli över att bestämma det exakta datumet inom en relativt snar framtid ändå.

Hela hans "försök" verkade vara rätt lyckat med tanke på att hon verkade på desto bättre humör nu, vilket också genast fick även honom på bättre humör. Han log och tänkte snabbt efter - Ja, vad ville han egentligen? Han hade egentligen inte tänkt efter något på det innan, inte ordentligt i vilket fall som helst.
"Jag vill ha ett ordentligt bröllop och få berätta för hela världen att du är min stora älskling. Och kanske att kyrkan är det bästa stället för ett ordentligt bröllop, och då vill jag vara i kyrkan, ja", sade han med ett mjukt leende, han visste att han ville göra det ordentligt på alla sätt men hade kanske inte så många mer specifika tankar på vad det innebar eller till exempel plats - men han var alldeles säker på att det skulle komma när dem väl kom igång med det hela. Han skrattade hjärtligt till av hennes svar.
"Nej, imorgon blir nog lite tajt", sade han, med samma leende som innan som dock växt sig desto bredare. Strax därefter stannade han lätt till och nickade emot fiket till höger.
"Vad tror du om det här stället?", frågade han.

"Berätta för hela världen?" upprepade hon skeptiskt. Med Ederel visste man aldrig med säkerhet något: det kunde mycket väl vara så att hans svar skulle tolkas bokstavligen. Grace stannade upp vid kaféet han valt ut, ryckte bara på axlarna till svar. Vad spelade det för roll var någonstans de åt? Alla kaféer påminde om varandra. Hon gick in och letade med blicken efter ett ledigt bord, fastnade för ett som låg lite avlägset från de andra. Dit styrde hon stegen. Då hon fått av sig jackan, mössan och vantarna gick hon fram till disken för att ta en titt på urvalet. Grace kände sig verkligen inte hungrig men för att slippa att höra hennes fästman tjata, så bad hon om yoghurt med granola och bär. Med skål och sked i handen gick hon för att sätta sig, råkade samtidigt stöta till saltkvarnen som stod på bordet vilket resulterade i att den trillade ner på golvet. Vilket räckte för att locka fram tårarna hos henne.

Ederel flinade lätt, egentligen hade han inte lagt någon större vikt vid just de orden - det hade väl mest bara varit ett uttryck för att han ville få visa hur mycket han älskade henne och få bli hennes man. Men nu när han fick chansen kunde han alltid se till att retas lite om det.
"Vadå, borde inte dem vilja veta vilken fantastisk fru jag får då? Vem skulle inte vilja veta det?", sade han, låtsat oförstående men med ett brett flin - just typiskt han att spela ordentligt på den självgodhet han inte hade särskilt ont om så att säga. Han stannade kvar strax längre än henne för att beställa kaffe och nån slags smörgås, för att därefter ta med det till bordet hon valt ut och ställa ner det och dra av sig jackan. Först då lade han märke till hennes tårar och suckade, hade kommit så han precis missat att hon vält ner saltet.
"Men vad är det nu då gumman?", frågade han, hade ju ställt ner sina saker på bordet bredvid henne så slog sig nu också ner där för att lägga armarna om henne.

Grace vände blicken till Ederel då han satte sig ner vid bordet, nickade lätt mot saltkvarnen som låg på golvet. Det var ju ingenting att bli upprörd över men så långt tänkte hon inte. Plus att hon inte kunde styra över sina känslor: då när hon var trött så kunde minsta lilla vara tillräckligt stort för att göra henne ledsen. Hon torkade med fingrarna bort några tårar från kinderna, försökte ta sig i kragen och sluta gråta. Hon behövde inte skämma ut sig här av alla ställen. Då hon efter en stund lugnat ner sig tillräckligt mycket så smakade hon lite av sin granola, trots att det slutade med att hon mest satt och rörde om i skålen istället för att faktiskt äta.

Ederel vände blicken åt det håll hon nickat och suckade då han fick se saltkaret där. Så det var alltså det lilla som orsakat hennes tårar. Han visste ju hur hon kunde vara när hon var trött, vilket verkade vara mycket värre nu - vilket kanske inte var så konstigt nu med vad hon gått igenom under gårdagen och att hon inte sovit särskilt mycket. Men ändå kunde han ju inte låta bli att tycka att det var lite onödigt att gråta över saltkaret bara. Det skapade då förstås lite irritation inom honom, även om han visste att det var dumt. Hon hade definitivt nog utan att han skulle bli irriterad med, men ändå kom en liten irriterad tanke om att hon inte ens skulle ha hamnat i den situationen ifall hon pratat med honom först. Nej, han fick inte tänka så. Dem hade pratat igenom det igår och han borde verkligen inte ta upp det igen. Han började äta på sin smörgås, vände blicken till henne och suckade då han lade märke till hur dåligt hon åt.
"Du vet, du behöver få i dig den där", sade han envist, nu nästan med en irriterad ton i rösten - han var lite trött på att tjata på henne om maten, men hon verkade ju då behöva det.

Grace kunde inte låta bli att lägga märke till den glimten av en viss irritation i hans tonfall, vilket inte direkt gjorde henne på bättre humör. Tvärtom kände hon sig ännu deppigare: till och med hennes fästman irriterade sig på hur hon betedde sig. Hon fortsatte röra om i skålen en stund till innan hon reste sig upp. Var hon så mycket av en börda så kunde hon åtminstone låta honom äta upp sin frukost ifred. Hon krånglade på sig sin jacka, drog mössan ner över öronen och tog på sig vantarna innan hon lämnade kaféet. Om hon skulle vänta på Ederel utanför eller gå på egna äventyr hade hon inte bestämt sig för än, men det lutade kanske lite mer åt det sistnämnda. Därför tassade hon iväg längs med gatan, torkade med vantarna bort nya tårar som letat sig fram.