Not what I wanted [PRS]

”För att jag inte har gjort någonting för att förhindra det här”, mumlade Zihao och slog sig ner på sängkanten. Han höll halvt krampaktigt tag om den mindre handen, rädd att den andre skulle släppa och aldrig återvända. Det skulle inte bli någon picknick, speciellt inte med tanke på madam Pomfreys varnande blickar som då och då sändes mot sjuttonåringens håll. Axlarna sjönk ihop och han tog några djupa andetag, försökte lugna sig själv och det sjunkande hjärtat. Tyvärr gick det inget vidare och hjärtat fortsatte sin resa ner mot botten på magen. Orden som kom därnäst forsade ur den äldre eleven och det var allt annat än svårt att tyda desperationen på rösten.
”Joshua, jag älskar dig..din mamma älskar dig, Samuel älskar dig..det finns så sjukt många människor som bryr sig så jävla mycket om dig. Förstår du det? Du får inte försvinna, hör du? Du får inte lämna varken mig eller någon av oss”, snyftade han och torkade bort tårarna med sin lediga hand, medan den andra klämde åt över den yngres respektive. ”Om du försvinner kommer jag aldrig bli hel igen. Jag vet att det är själviskt och att jag inte borde tänka så, men det gör jag!” Fortsatte han och snörvlade till. Näsan hade börjat fyllas med snor och rösten var hes. Det här var allvarligt, riktigt allvarligt. Förhoppningsvis förstod Joshua det.
Ögonen var sådär stora som de hade en förmåga att bli lite då och då. De var blanka, valpiga och bara allmänt sorgsna. Nej, snarare förkrossade och rädda. Mycket skulle hända på en gång nu, mycket som sjuttonåringen inte var redo för. Och även om inget av det egentligen rörde honom, så gjorde det ändå det som en konsekvens av det hela.
”Jag älskar dig så jävla mycket Joshua, glöm aldrig det, okej?” Zihao kunde inte sätta fingret på det, men någonting ländes extra fel, typ som om deras tid tillsammans skulle ta slut om inte allt för länge. Som om de aldrig skulle se varandra igen. Det var läskigt, så jävla läskigt. Vad skulle ens hända om Joshua blev hemskickad? Röra, allting kändes verkligen som en enda, jävla stor fet röra.

Det är nog många i Joshuas närhet som tänker likadant. Att de borde ha förhindrat vikten att minska och tvingat i honom tillräckligt med mat varenda dag. Samuel tänker definitivt så, han kan verkligen se hur brodern lider av en drös med skuldkänslor varje gång han ser på sin lillebror. Och Joshua avskyr det. Det är trots allt han själv det är fel på, ingen annan behöver be om ursäkt över det.
”Det är mitt egna fel Zihao, ingen annans.” Försäkrar den yngre av dem med ett bittert litet skratt. Åh, om de bara inte gått till sjukhusflygeln, då hade de kunnat mysa med varandra vid det här laget. Skrattat, genuint och inte sådär bittert och sorgsna skratt. Handen finner sig än en gång mot pojkvännens kind, tummen stryker sig över den sköra huden. Han älskar dem också, så otroligt mycket. Dock ser inte den dumma hjärnan något problem med det han håller på med, han ser inte riskzonen som han är i. Han ser fortfarande sig själv som stor, klumpig och äcklig. Spelar ingen roll hur många gånger folk säger motsatsen, åsikterna är inpräntade och att motstrida dem tar så himla mycket på hans stackars kraft ”Du, jag kommer inte försvinna. Varken från mamma, Samuel eller dig.” Uppenbarligen måste han ta tag i problemet och hjärndemonerna, annars kommer han inte kunna umgås med de människor han älskar. Eller katterna och Haru. Hemsk tanke, för han vill verkligen göra dem glada, men samtidigt vill han bara gå ner ännu mer. Tyna bort. Ingenting har ju förändras.. eller jo, siffrorna tyder på det, men spegeln visar något helt annorlunda. Den lilla tummen stryker bort tårarna som rinner ner över Zihaos kinder. När tystnaden lägger sig ner över de två yngre i rummet, bestämmer sig madam Pomfrey att den privata konversationen nu får ta slut.
”Mr Lewis, din mamma är sjuksköterska, eller hur?” Frågar hon och sätter sig ner på en pall bredvid bädden. Joshuas blick glider till den äldre damen och nickar långsamt.. skulle han bli hemskickad nu? Bort från studierna? Bort från Zihao? ”Jag vet att du är väldigt angelägen i din skolgång, men från vad jag förstått ligger du bra till och bör inte känna någon stress. För ditt välmåendes skull vill jag att du förblir hemma där du kan få regelbundna måltider och fokuserar på maten istället för någonting annat.” Ajdå.

Där kom de, orden som Zihao inte ville höra. För ditt välmåendes skull vill jag att du förblir hemma. Det kändes som om luftstrupen blivit tio gånger mindre än den nyss varit. Han skulle inte klara sig utan Joshua, inte för en sekund. Varken under vanliga dagar eller dagar som dessa, det skulle inte gå. Om man skulle till och jämföra det med någonting var det lite som om madam Pomfrey försökte slita av en del av hjärtat på honom. Paniken flödade över och det kändes hemskt, själviskt och fjantigt. För även om det kändes som det, var det inte direkt världens undergång de talade om. Fast det kändes som det, av någon jävla anledning han inte kunde sätta fingret på. Och sedan kom det där han verkligen önskat undvika. Morranden, djupa och dova långt nerifrån bröstkorgen.
De fortsatte, minst lika dova och avskräckande som innan. Däremot var det värsta att han inte kunde sluta, sätta stopp på sig själv och bete sig anständigt. Han hade rest sig upp och ställt sig mellan sextonåringen och skolsystern, med ögonen smala som springor och tänderna blottade.
”Mr Huaze”, började sköterskan strävt, utan att ta ett steg tillbaka, än mindre röra sig ur fläcken. ”Mr Lewis behöver åka hem och det är mitt slutgiltiga svar, bete dig.” Hon snörpte på munnen och knäppte hårt till slytherineleven över näsan, vilket fick honom att vakna till liv igen.
”Va?” Zihao blinkade till några gånger innan ansiktet på något sätt blev ännu blekare. Vad i helvete höll han på med? ”Åh..” Han stirrade storögt mot madam Pomfrey, som rättade till glasögonen med en suck.
”Sätt dig ner, snälla”, bad hon och pressade barskt ner honom på en stol bredvid sängen. Han kunde bara gissa sig till vilken utskällning han skulle få om hon fick syn på bettet. Då skulle hon med största sannolikhet låsa in honom någonstans nere i fängelsehålorna. Hon var ju trots allt som en andra mor till honom, utöver hans egna då, som inte givit honom någon kärlek alls sedan han blivit biten. Äh, han hade ändå slutat bry sig.
”Men jag vill inte att han ska åka”, viskade Zihao, som börjat vagga sig själv fram och tillbaka. Ögonen var uppspärrade och tänderna gnagde i underläppen. ”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Han snyftade till och ruskade på huvudet. ”Nej, nej, nej jag vägrar.”

Förbli hemma. Joshua stirrar ner på sina fingrar som än en gång febrilt börjar slita sönder nagelbanden. Han förstår vart det kommer ifrån, det gör han verkligen. För någon som är så beroende av skolan och stressar upp sig över minsta lilla sak blir det svårt att fokusera på sin egna hälsa. Det har liksom alltid glidit ur fingrarna, han har alltid hittat bättre saker för sig att göra. Pluggat extra istället för att gå ner på måltiderna, ignorerat hungern i början och vid det här laget känner han inget behov av mat. Det är inte hälsosamt, och det vet han. Dock får hela kroppen panik av bara vida tanken. Rastlösheten. Nu kommer han få väldigt mycket tid till att sticka och måla, men faktumet att kanske missa några genomgångar i skolan eller hamna efter skrämmer honom något förskräckligt. Han vet att den rädslan inte är något han behöver ha, han ligger väldigt mycket före i nästintill alla klasser.. men han hatar det. Han vill inte. Att lämna Zihao, Samuel, Hayley och Aeron.. han vet verkligen inte hur han ska kunna klara sig under dagarna utan dem. Nu kommer han få sällskap av flera lurvbollar och Ms Lewis, men hjärtat gör ont av saknad. Även om han inte åkt bort än. Utan att riktigt märka det själv hade små tårar trängt sig ut över ögonen, ner över kinderna. Dock stryker han raskt bort dem. Så himla löjligt att gråta över något sådant. Dumma, dumma Joshua.
”Zihao,” börjar han och sätter sig upp i bädden. Han kommer på att han fortfarande inte fått på sig sina kläder, och jo, den där blottande känslan kommer tillbaka med ett skutt. ”Det är ju snart slut på terminen, eller hur? Vi kommer ses under hela jullovet, så fort du slutar.” Någon måste tänka positivt, eller hur? Prefekten drar på sig sin stickade tröja som dränker honom ner till mitten av låren, innan han sätter sig på huk framför pojkvännen. ”Vi kan skriva bred vill varandra, skicka bilder varje vecka. Du kan få en massa bilder på Haru och katterna. Jag kan sticka en tröja till dig också, jag är riktigt duktig på det ska du veta.”

Tröjor, brev och stickade tröjor, kunde han verkligen överleva på det? Återigen var det väldigt själviskt att tänka så, men för tillfället gick det inte att komma bort från just det tankesättet. Han kände sig redan ensam, trots att Bradley, Isaac, Theodor och Ethan fortfarande fanns de. Nu var de förvisso på lektioner, däremot så visste han att de fanns där. Hjärtat kändes dock redan tomt och även om snyftningarna minskade en aning i samband med Joshuas försök till att lätta upp stämningen, kunde han inte förmå att vara positiv.
”Ända fram tills julen? Det är flera veckor dit ju”, viskade Zihao och sjönk ihop med axlarna. ”Och har du sett min handstil eller? Du kommer för fan inte ens kunna läsa vad jag skriver!” Fortsatte han panikartat och greppade tag om armstöden på den mer fåtöljliknande stolen. Naglarna grävde enkelt ner sig i träslaget och några flisor revs snart upp. Överhettad, så jävla överhettad. Han ville bara gå ut i snön och lägga sig. Då skulle han kanske vakna senare och inse att allt som hänt under dagen bara var en mardröm - med Joshua vid sin sida och utan den där halvdana förvandlingen.
”Kan packa ner mig själv i din koffert, låter set som en bra plan? Eller så kan jag ta kvasten?”, föreslog han desperat och lossade naglarna från stolen, bara för att istället greppa tag om pojkvännen. ”Ja, packa ner mig i din koffert, det kommer gå jättebra. Det spelar ingen roll om jag inte kan andas, är hellre med dig och kvävs än att stanna här utan dig. Du..du är mitt..mitt hem. Jag kan inte lämna mitt hem. Förstår ni inte det?” Rösten hade ännu en gång blivit sådär dov och obehaglig, samtidigt som den var bedjande utan dess like. Han hade bog aldrig haft sådan panik, vilket egentligen var lite fjantigt. Sjutton år och det här bröt ner honom på två sekunder? Wow, verkligen wow.
”Mr Huaze, jag tror det är bäst om du stiger ut i någon minut och samlar dig själv”, konstaterade madam Pomfrey försiktigt och lade en hand på en av de skakande axlarna. ”Zihao, samla dig själv, vi vet båda två att du överreagerar.” Hon sa det inte för att vara elak, nej nej. De hade hamnat i likartade situationer innan, även om de inte varit riktigt lika fyllda med kaos.

Helt ärligt känner sig Joshua lite avundsjuk på sjuttonåringen. Han kommer fortfarande ha sina vänner och Weimin vid sin sida. Den yngre av dem kommer nog inte ha någon social kontakt på länge förutom med modern som arbetar nonstop. Han förstår såklart varför Zihao är upprörd, att han är så ledsen. Han är Joshuas andra hem också, men han kommer fortfarande kunna prata med andra. Inte bli instängd.
”Jag är väldigt duktig på att läsa av folks handstilar också,” påpekar han, medan optimismen sjunker mer för varje liten sekund. Det är inte lätt att hålla den uppe när pojkvännen gråter såpass mycket. Han kupar de skarpa kinderna med sina små händer, bara för att tvinga upp det älskvärda ansiktet så att han kan se honom i ögonen. ”Jag vill inte heller åka, tro mig. Skulle nog kunna göra vad som helst för att få stanna här med alla andra. Men.. du vill att jag ska bli frisk, eller hur? Jag kommer inte kunna göra det här.” Det är sant. Även om Joshua inte vill medge det för sig själv så kommer det inte att gå, han kommer bara gå ner ännu mer om han stannar i skolan och stressar upp sig. Han ser verkligen inte fram emot att stanna flera veckor hemma i ensamhet. Nu är han rätt duktig på att hålla sig sysselsatt, men rastlösheten brukar ändå ta över förr eller senare. Nu har han inte tänkt på Yaosu ett tag, och även om alla känslor för honom är som bortblåsta så hoppas han lite på att få prata med någon. Inte bara skrivande brev.
”Det är några veckor, men det kommer att gå snabbt!” Det kan man alltid hoppas på åtminstone. Händerna glider ner från kinderna och stryker sig över armarna. Gnugga, gnugga, gnugga. Som att det kan ge lite tröst i det hela. Joshua sträcker lite på sig, och lutar sin panna mot den äldres. ”Schh.. vi hinner fortfarande ta den där koppen med te innan jag åker, ska vi inte göra det?”

Veckorna hade flutit på som i en evig dimma, full av gråa moln som förhindrade en från att se ljuset i slutet på tunneln. För varje dag som passerade hade Zihao blivit mer och mer tystlåten, sjunkit in i sig själv och ignorerat sin omgivning helt. Han hade hoppats på att kroppstemperaturen skulle sjunka nu när det inte längre var så förbaskat varmt ute, men han hade haft fel. Väldigt, väldigt fel faktiskt. Ethan hade hjälpt honom kolla temperaturen varje dag, nästan religiöst, i hopp om att se den sjunka. Däremot hade det bara slutat med att de båda blivit besvikna. Rent teoretiskt talat borde han varit rätt så stendöd vid det laget. Fast det var han inte och den enda biverkningen han kände av var allt överflödigt svettande. Dag ut och dag in. Och det labila humöret som skiftade lite när som. Kroppen gjorde ont - alla ben, alla muskler, ögonen. Allt, allting kändes skit. Som tur var hade livet äntligen kommit och när de anlände till den massiva lägenheten i London, var de totalt fem elever som kom kånkandes på sina koffertar. Mr Huaze hade hämtat dem alla fem och tryckt ihop dem i en av bilarna. Hade den inte varit större på insidan än vad den såg ut att vara på utsidan, då hade de inte fått plats.
Naturligtvis var Zihao överlycklig över att få se Joshua igen. När ingen tittade eller befann sig i närheten satt han bokstavligen gnagde på honom, med stirrande, stora ögon. Det var en underdrift att säga att han halvt tappat förståndet på den senaste tiden, även om det gick i vågor. Ibland var han fullständigt normal medan andra gånger..tja, de andra gångerna ville han inte ens tänka på.

Lägenheten var stor, extremt stor. I vardagsrummet stod en massiv julgran pyntad med en rad olika ljus och andra dekorationer. Det fanns en luftig soffgrupp bredvid den och en rad stora fönster som vätte ut mot den stökiga gatan utanför. Köket låg strax intill, med en öppning i väggen så att allting inte blev så avskärmat. Bänkytorna var självfallet gjutna i marmor och allting var skinande rent. Bodde det ens någon där? Jo, men Yaosu var en riktig fena på att städa upp efter precis allt och alla. Påtal om Yaosu - han hade blivit lite väl kärvänlig med Joshua för Zihaos egen smak. Sjuttonåringen ville inte ens erkänna det för sig själv, men han var avundsjuk på dem. De hade blivit ytterst goda vänner, vilket kändes sjukt skumt. Sextonåringen hade ju tidigare haft en stor crush på den äldre brodern, tänk om den kommit tillbaka? Konstigt hade det då inte varit med tanke på att nittonåringen såg ut som en gud. Det mörkbruna håret var lätt lockigt och hyn felfri. Inte ett endaste märke eller ärr, mer som porslin. Mjuk och slät.
Slytherinaren var för tillfället nedbäddad i sin egen säng, med täcket uppdraget till hakan och hackande tänder. Bra, han hade gått och blivit sjuk lagom till hemkomsten. Svetten riktigt rann om honom och då och då var han tvungen att pressa händerna mot öronen. Ljudet blev för mycket, allas röster och prat. Han klarade helt enkelt inte av det. Att dela rum med Isaac var inte någonting som lättade på det hela. Idioten snarkare om nätterna. Zihao höll på att drivas till vansinne rent utsagt. Det lät inte helt dumt att bara slita av sig skinnet och försvinna. Poof. Borta. Skönt. Fast nej, för Joshua fanns fortfarande kvar och det var viktigast av allt. Seså, sluta tyck synd om dig själv. Dig är det minsann inget fel på, du är bara dramatisk dom alltid.

Veckorna har inte gått lika snabbt som Joshua hoppats på. Nu har han förvisso hållit sig sysselsatt dag in och dag ut, på massvis med olika sätt. Varje vecka virkade han en ny nallebjörn till Zihao och skickade den med deras snälla lilla uggla. Som lite tröst. Så vid det här laget har pojkvännen fått en hel del nallebjörnar att gosa med. Sen har han haft sällskap av lurvbollarna, gått ut och gått med dem. Han har även stickat en tröja till sig själv, eller håller på åtminstone. Sen, som han hoppats på, fick han väldigt mycket sällskap av Yaosu. De har blivit väldigt mycket närmre varandra. Som vänner, vilket sextonåringen verkligen uppskattar. Det har verkligen varit roligt att sitta och kolla på en massa mugglarfilmer med Yaosu, som har ett och annat att säga om dem. Plus har han fått gosa en del, och även om det inte går att jämföra med Zihaos kramar, så är det ändå väldigt bekväma. Mycket har helt enkelt hänt, Hayley hade även kommit och hälsat på. De hade hämtat henne på stationen, hon hade brutit ihop. Gravid, Joshua hade aldrig ens tänkt tanken på det. Aldrig. Hur som helst fick hon stanna hos dem, då hennes föräldrar praktiskt taget slängt ut henne.

Många positiva och negativa saker helt enkelt. Joshua har svårt att bara tänka på det positiva. Modern hade varit förskräckt när hon fick syn på sin son efter den tid som gått. Så mager, så spräcklig, ömtålig. Yaosu och Mr Huaze hade inte varit lika lätta att läsa av, men de hade reagerat. Han har gått upp en del i vikt, huden är inte lika torr och förstörd, kinderna har blivit lite puffigare. Betoning på lite. Vikten hade inte gått upp så mycket som modern eller läkarna hoppats på, verkligen inte. Benen syns fortfarande, han har fortfarande en del blåmärken här och var på kroppen. Men det är bättre, en rätt stor skillnad från hur han sätt ut innan. 48 kilo. Att ha gått upp fem kilo de senaste veckorna är nästan skrattretande, Joshua är fortfarande äcklad över sig själv.

Tiden hade puffat på, snön var in ett tjockt lager över marken vid det här laget. Joshua drar benen i den djupa snön med Hayley hängandes i hans armveck. Modern sätter sig i passagerarsätet, då Yaosu än en gång erbjudit sig att köra. Han är snäll, väldigt snäll. Han hade dragit med sextonåringen på en shoppingrunda under en av hans lediga dagar. Vilket han behövt, att vara på precis samma ställe i flera veckor, bort från samhället, ja det är inte så nyttigt.
"Kan vi inte stanna här?" Viskar flickan till honom med stora, bedjande ögon. Hon är livrädd. Nu är hon bättre än hon varit från början, men fortfarande rädd. "Jag vill inte träffa Isaac. Jag vill inte att det där barnet ska få hans dumma nylle."
"Ta det lugnt, du kommer inte behöva umgås med någon av dem, bara mig. Och Haru. Och Cissi." Hans egna tankar är däremot på en endaste sak.. eller person. Hjärnan, kroppen och hjärtat skriker Zihao, Zihao, Zihao. Gång på gång.

Med ett utdraget stön drog Zihao täcket över huvudet och kurade ihop sig. Isaac hade lämnat rummet för några minuter sedan, efter att de tillsammans ställt upp en säng åt honom. Huvudvärken var absolut hemsk och det dunkade i tinningarna. Det kändes som om han skulle explodera vilken sekund som helst. Han vände sig om i sängen, rullade runt och virade armarna runt benen. Bilen hade kört in på uppfarten, dörrarna öppnades och stängdes. Snart gled även ytterdörren upp och steg hördes nere i hallen. Taket var högt och väggarna tapetserade med vackra tapeter. Lite här och var hängde en och en annan tavla, för det mesta föreställande Kina men nu även Japan. Mr Huaze hade tillsammans med Ms Lewis börjat ändra lite på inredningen och detaljerna, därmed fått det lite mer hemtrevligt.
”Jag tror att Joshua är hemma igen, borde inte du typ skutta av lycka?” Undrade Isaac och stack in huvudet genom den öppna dörren, för att under tystnad betrakta kamraten.
”Tro mig, jag vill skutta av lycka”, svarade Zihao. Rösten var rispig och rå, allt annat än vad den brukade vara. Påsarna under ögonen hade på något vis blivit ännu större än de varit innan och tänderna gnagde återigen i händerna. De gjorde ont och kliade, vad skulle han göra liksom?
”Du har bitit hål på din tumme”, påpekade den jämnårige uppgivet och gick fram till sängen. ”Zihao, snälla..sluta?” Bad han fortsättningsvis och började dra i sjuttonåringen.
”Jag är trött”, muttrade han envist och begravde ansiktet i kudden. ”Det gör ont. Allt gör ont. Låt mig bara va”, fortsatte han och skakade av sig Isaacs hand.
”Jaha, du får som du vill”, svarade den andre med en liten suck och lämnade ännu en gång rummet. Sådär ja, tystnad. Fingrarna placerades på tinningarna och han började försiktigt massera dem. Aj, aj, aj. En grimas strök sig över de skarpa dragen och han andades ut genom näsan med en fräsning. Yaosu hade varit ute med Joshua och Hayley. Dumma Yaosu. Visst var det egentligen bara en snäll gest, men Zihao kunde inte hålla de dumma tankarna borta.

Ett gällt, tyst skrik hörs genom det stora huset så fort dörrarna stängs om dem. Helt ärligt hade nog Joshua blivit halvt skräckslagen om han inte hade fullt upp med att glo på allt om hela huset. Samma sak gäller Hayley. Hennes mun är på vid gavel och hennes smala ben rör sig runt i hallen, nästan som i ett chocktillstånd. Hur som helst, den lite längre av dem väcks upp från sin dvala när en viss Samuel kommer frånstörtande. Ett par välbyggda armar slingrar sig om den yngres axlar, och drar in honom intill bröstkorgen.
"Fy fan vad jag saknat dig," utbrister den äldre Lewis brodern och lämnar små pussar över de små kinderna. Gosigt. Väldigt gosigt. Det går liksom inte för Joshua att hålla borta det glada lilla leendet, det går verkligen inte. Det känns bra där i Samuels famn, säkert och tryggt. Precis som det gjort sen de var småbarn. Tillslut drar de sig ifrån varandra, och Samuel drar därmed in en förvirrad liten Hayley in i en kram. Inte för att de brukar kramas, men de känner varandra någorlunda bra. Sen verkar hans uppmärksamhet glida till Yaosu, som han är lite mer osäker på hur han ska behandla. Nu gillar han inte någon av Huaze bröderna så värst mycket, främst för det Zihao gjort, men den äldsta av dem har trots allt varit bra sällskap för hans lillebror. Vilket han är tacksam över, tro det eller ej.

Joshua däremot.. ja, han är lite besviken. Han kan inte finna Zihao någonstans med ögonen. Ansiktet som han sett fram emot att se, rösten han sett fram emot att höra, ja de är inte där. Gnagandes febrilt på underläppen drar han sin förvirrade vän intill sig.
"Du, vad du än väljer så vet du att jag alltid kommer vara med dig, mamma också. Och Aeron, försök att inte klanka ner på dig själv, okej?" Jo, Joshua är rätt duktig på att läsa av vännenes funderingar. Hon verkar söka efter Isaac med blicken, även om hon inte vill berätta för honom eller vara med honom så finns det en stor press på henne. Usch, usch, usch.