PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg tyst på henne, ändå glad över hennes ord, över att hon ändå fortfarande brydde sig. Kanske fanns där hopp iallafall för dem.
"Stanna", bad han henne mjukt, hoppades att hon skulle vilja det. Han rest sig prövande, snubblade till först men fick tillbaks balansen så länge han inte stödje för mycket på benet.

”Ers majestät,” protesterade en av soldaterna då kungen bara reste sig upp sådär, tyckte att han skulle vara försiktig. Alysia vände blicken til honom igen då han bad henne stanna. Varför han ville det var hon osäker på, men intalade sig att det nog inte var frågan om något djupare än att det var säkrast att vänta ett tag innan de gav sig av ut igen. Hon nickade lite till svar och backade från dörren.

Thomas suckade lite åt soldatens kommentar, visserligen hade han kanske en poäng med att han borde vara försiktig men samtidigt tänkte han inte sitta kvar där på golvet. Ifall det skulle bli stridigheter även här inne ville han vara beredd, och veta ifall han ens klarade att stå på benen. Han såg på Alysia, lättad för att hon stannade kvar. Men han visste inte ifall det kanske var mest för att hon inte ville gå ut till explosionerna, han såg snabbt på vakten och sen tillbaks på henne. Han ville egentligen inte prata när vakten var där men det fick väl gå för nu.
"Stanna också när vi tagit oss härifrån. Ge oss en chans igen", bad han henne tyst, hoppades innerligt att hon inte skulle neka honom.

Orden som lämnade hans mun hade hon enbart i sina mardrömmar hört. Mardröm för att hon aldrig trott att det skulle hända i verkligheten, att det bara var universums sätt att plåga henne mer. Alysia lämnade huset utan ett ord då ännu en explosion hördes, tänkte ta reda på vad som egentligen pågick och hur läget såg ut. Hon såg några fiender längre bort som hon närmade sig bakifrån och utan större problem tog hand om. Som sagt hade hon lärt sig ett och annat, både av mannen som uppfostrat henne efter att hon blivit föräldralös och under sina liv på gatan som tjuv. Hon återvände först till huset då hon spenderat lång tid utomhus, och var så gott som säker på att de kunde ge sig av mot slottet nu. Vid Thomas häst stannade hon upp och väntade då soldaterna kom ut med honom, ville han att hon skulle stanna med honom, följa med tillbaka, så skulle hon göra det.

Thomas kände hur hoppet sjönk när hon gick därifrån utan att ens svara. Så bra hade det gått, han hade blivit lämnad igen. Det hade väl varit dumt att fråga med egentligen, men han älskade henne så mycket och kunde inte sluta tänka på ifall dem kunde få det att funka igen. Efter en stund bestämde de sig för att ge sig ut, Thomas blev minst sagt förvånad när han såg att Alysia stod där, den här kvinnan slutade aldrig att förvirra honom ju. Han gick fram till henne, vad gjorde hon där? Hade hon ångrat sig?

"De där dumbommarna vaknar inte på ett tag." Alysia pekade mot fienderna som hon slått ner då hon fått soldaternas uppmärksamhet. De verkade imponerade vilket irriterade henne en aning, varför skulle kvinnor alltid undervärderas? "Rutten är säker, vi slösar ingen tid utan rider tillbaka till slottet nu," tillade hon och vände blicken tillbaka mot Thomas.

Thomas såg runt på vakterna och nickade lite direkt.
"Bra, tack", sade han, hoppade upp på hästen nu för att rida tillbaks snart. Han såg något förvånat på Alysia, hade inte riktigt trott det.
"Så du följer med tillbaks?", frågade han, ville vara säker.

”Du bad mig stanna, eller hur?” Alysia hoppade upp på en häst och red tillsammans med en vakt tillbaka mot slottet. Det kändes både välkomnande att komma tillbaka men samtidigt kändes det främmande och nytt. Jösses. Vad skulle folk tycka om att se henne igen?

Thomas kunde inte låta bli att le lite, han hade verkligen trott att hon gått för evigt efter hans fråga.
"Jo men trodde du nekade när du gick", sade han ärligt, red med dem till slottet. Han undrade lite hur folk skulle reagera på att Alysia var med. Caspian skulle väl åtminstone bli nöjd, med tanke på att det verkade som om han anordnat det hela. Thomas borde antagligen tala med honom om den saken.

”Du trodde fel,” svarade hon kort. Hon hade ju väntat på dem utanför. Vakten erbjöd henne hjälp ner men det klarade hon bra av på egen hand. Alysia såg sig om innan hon vände blicken mot Thomas. Han hade bett henne stanna men ändå var hon inte säker på varför hon var där.