PRS Emma07 och wolfy

Thomas lyssnade tyst på henne, följde henne med blicken under tiden hon talade och suckade. På ett vis kunde han förstå henne, att leva i så hög klass krävde en del. Ibland kunde han önska att han för en enda gångs skull kunde få vara lite normal, men det var för honom omöjligt.
"Du skulle ha pratat med mig om det, försökt lösa det på nåt annat sätt. Jag hade gjort vad som helst för att få vara med dig", sade han ärligt, han önskade så att hon hade gett det mer av en chans.

”Skulle du?” Hon kände sig hemsk som upplevde det som så, men hon trodde inte att han skulle ha gjort vad som helst. ”Jag pratade upprepade gånger med dig om hur jag kände över det hela. Ändå så kom du gång på gång till mig med ursäkter om att det var adelsmännen som pressade oss allt mer. Du pressade mig också. Kanske inte medvetet men det gjorde du.” Alysia sa det inte för att vara elak eller ge honom dåligt samvete utan det var bara ren fakta.
”Jag kanske aldrig vill ha barn, Thomas. Åtminstone inte på flera år.” Hon skakade lite på huvudet innan hon tog på sig handskarna, började prata om spionerna igen och att hon skulle se till att någon hörde av sig.

Thomas kände det nästan som om varje ord fick hans hjärta att gå i ännu fler bitar. Han hade aldrig menat det så, och skulle aldrig ha pressat henne medvetet. Men det hade också varit en otrolig press från adelsmännen och alla runt.
"Men tänkte du dig nånsin in i hur jag kände det? Att slitas mellan den jag älskar och att göra sin plikt. Och dessutom så gärna själv vilja ha barn", sade han ärligt. För utan adelsmännens stöd skulle han inte kunna styra landet ordentligt, han var tvungen att ha deras stöd vad han än tyckte om det. Återigen kändes det nästan som om han bara sågs som ett objekt, som om han inte tilläts ha någon egen vilja. Han skulle bara styra och punkt slut, någon egen vilja fanns det inte plats till. Och han kunde hata det ibland, att känna sig så fångad på något vis. Han suckade lite inombords när Alysia började prata om spionerna igen, uppenbarligen verkade hon inte vilja prata något mer om dem. Och det var väl kanske lika bra. Det var väl lika bra att Thomas försökte glömma dem och hur bra de en gång haft det, försökte glömma hur mycket han älskade henne hur ont det än gjorde.

Det blixtrade till i hennes ögon. Det kändes som om precis allt gick in genom ena örat på honom och ut genom det andra. Som om hennes känslor i det hela inte spelat någon roll. Som om det enbart i den här situationen var synd om honom.
”Jag ber så mycket om ursäkt att jag var självisk och tänkte på mig själv. Nästa gång, om någon älskar mig igen, ska jag göra allt som min partner vill.” Alysia drog upp huvan innan hon irriterat gick ut från huset, orkade inte prata med honom något mer trots att det kanske var sista gången hon skulle se honom. Hon var för irriterad och tänkte inte klart då.

Thomas lyssnade och ilsknade faktiskt till något han med. Det kändes som om hon bara brydde sig om vad hon själv känt, utan en tanke på hur otroligt sårad han hade blivit när hon lämnade honom. Han visste faktiskt inte hur han igen skulle våga lita på någon så mycket som han litat på henne och våga älska någon igen efter det. Han höll tyst för att inte säga något han skulle ångra sen, muttrade tyst och vände för att gå han också. Han såg snabbt upp när det knarrade till kraftigt i taket, ropade till då taket plötsligt kom rasande ner. Han hann inte undan - innan han knappt hunnit reagera så hade han blivit nästintill begravd under massa skit ifrån taket, men värst var att han fick en mindre bjälke som klämde fast hans ben mot marken. Han lät undslippa sig ett rop av smärtan, som dränktes i ljudet av explotioner utanför. Han gjorde ett försök att sätta sig upp, men dels hade han alldeles för mycket saker över sig för att lyckas och dels hade benet hamnat i en konstig vinkel som försvårade det ytterligare.

Ilsket muttrande för sig själv sjönk hon ner på knä då det plötsligt hördes en hög explosion inte alls långt ifrån. Samtidigt brakade det till i huset och en del av taket rasade ner. Hon spärrade upp ögonen då hon hörde Thomas rop och var snabbt upp på benen för att skynda sig tillbaka in i huset. Blicken landade snart på Thomas, eller snarare det hon kunde se av honom, som nästan blivit begravd under det som fallit ner. Hon började kvickt jobba för att få loss honom därifrån. Som tur var var det inte så tungt så hon orkade lyfta bort sakerna.

Thomas grimaserade av smärtan som börjat stråla upp ifrån benet, som dessutom låg i en rätt onaturlig vinkel där det var fastklämt under bjälken. Han fick erkänna att han blev rätt förvånad över att Alysia vände tillbaks för att hjälpa honom, trots att hon varit arg på honom när hon lämnat huset. Han såg snabbt mot utsidan huset när ännu en smäll hördes, han var genast orolig och ville veta vad som hände på utsidan. För säga vad man ville om honom, men han prioriterade folket framför allt annat i sitt styre.

Då hon fått bort allt skräp från Thomas kastade hon en blick mot dörren då hon hörde rop från soldater utanför. Hon ställde sig upp för att närma sig dörren, försäkrade sig bara om att det inte var fiendens soldater, innan hon kastade en blick mot Thomas.
”Du bör vänta här tills det är säker att gå ut.” Han var trots allt kungen. Inget fick hända honom. ”Jag går och talar om för soldaterna att du är här.” Hon borstade av lite damm från sig.

Thomas drog sig upp så att han satt upp istället så fort allt skräp var borttaget, sträckte på benet och grimaserade av smärtan, det skulle nog inte vara särskilt trevligt att ställa sig upp på det benet. Han nickade lite, han ville inget annat än ge sig ut och se vad som hände men visste att han inte borde det.
"Vänta. Varför kom du tillbaks?", frågade han, hon hade ju varit arg och hade egentligen bara kunnat gå vidare därifrån istället för att riskera sitt eget liv med att komma tillbaks.

”För att jag bryr mig, tro det eller ej.” Det var väl självklart att hon hade återvänt för att rädda honom. Hur skulle hon ha kunnat leva med sig om hon bara gått sin väg? Hon älskade Thomas av hela sitt hjärta. Det skulle hon alltid göra: oavsett hur det slutade. Hon vinkade till en av soldaterna som fått syn på henne och förklarade situationen för honom. Nu behövdes hon inte längre då soldaterna var där för att ta hand om Thomas.