Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Vad spelar det för roll om vi är vakna lite till? Det är inte som om jag tänker gå upp tidigt imorgon direkt”, påpekade nittonåringen och slog armarna om den yngre, för att dra honom ännu närmare intill sig. Det var nämligen där artonåringen hörde hemma - i Zihaos armar. Förhoppningsvis tyckte Joshua likadant. Ännu en gång började de smala, långa fingrarna pilla med en test blont hår. Därefter gled de sakta men säkert vidare ner mot nyckelbenen, och sedan tillbaka upp mot halsen. ”Så, vad har du gjort under tiden du varit hemma? Skrivit på några låtar eller bara tagit det lugnt? Kan säga direkt att du inte har missat någonting viktigt och att du troligen inte kommer att göra det heller..allt vi gör just nu är att träna ändå.”

Nej, det har Zihao ioförsig rätt i, de kan sova in och försöka få ikapp lite sömn. Precis som Joshua försökt under hela veckan, dock är det lite svårt när hjärnan är på högvarv. Men kanske det blir lättare med nittonåringen hos sig, kanske han kan bli mer avslappnad då, och få bort de fula ringarna under ögonen? Joshua nickar lite för sig själv, det låter som en underbar idé faktiskt.
"Jag har skrivit på några låtar, eller rätt många faktiskt. Har tränat, men Samuel har gett mig en hel del utställningar över det." Mumlar artonåringen med ett lätt litet skratt, fingrarna gör som små mönster över de vältränade axlarna. "Jag saknar dock att vara med er, och att stå på scenen, och att träffa fans! Vet du hur rastlös jag är?" Om man är som Joshua och är van vid att konstant göra någonting, bara för att bli tvingad att hålla sig i skinnet och ligga i sängen.. Blir det rätt jävla svårt.

Nej, Zihao hade ingen riktig aning om exakt hur rastlöst Joshua var, men han kunde absolut gissa hur det hela kändes.
”Du borde inte träna på danserna och så, men ser inte varför du inte borde kunna träna din röst..inte för att det behövs eller så, men bara så att du håller tonerna uppe och fräscha”, sade nittonåringen och lät huvudet falla lätt på sned. ”Hade därmemot också skällt ut dig, riktigt ordentligt, om jag sett dig stå och träna fysiskt. Din kropp behöver ta igen sig, Joshua. Var lite snäll mot den för en gångs skull..snälla?” Bad han sedan och slöt ögonlocken, lät fingrarna glida upp mot artonåringens käkben där de försiktigt placerade sig. ”Om du inte tränar på typ en vecka så lovar jag att ge dig tusen kyssar. Låter det lockande? Eller är jag bara fjantig nu?”

"Nej alltså.. Samuel låter mig sjunga när jag vill, hur mycket jag vill." Berättar Joshua med ett litet leende, jo storebrodern har alltid varit väldigt peppande när det kommer till sången och fiolspelandet. Med en lätt liten suck lutar artonåringen sitt huvud mot Zihaos ena axel och sluter ögonlocken. Sluta träna.. jo, det skulle nog både vara bra för kroppen och hans psyke. Men han kommer få mycket mer ångest, om han inte tränar. Men kanske det är värt det? "Bara för att du ber så snällt." Med ett leende lämnar han en drös med pussar över den äldres kinder, för att tillslut lämna en lätt kyss på de där beroendeframkallande läpparna. " Du låter inte fånig.. lovar du? För tusen kyssar från dig är definitivt värt det."

”Klart att jag livar, annars skulle det ju verkligen inte vara rättvist”, sade Zihao med ett litet skratt och strök några fingrar utmed artonåringens kind. ”Att hålla löften brukar jag faktiskt vara ganska bra på och att kyssa Fig tussen gånger skulle ju vara allt annat än fel..det blir lite som på julafton. Alltså att tillfredsställelsen ät densamma”, fortsatte han med lätt rynkade ögonbryn, i ett försök att förklara sitt resonemang. Det var väl så man kände i största allmänhet när man var kär i någon - när man älskade någon. Att det var som att magen fylldes med fjärilar och lycka varje gång den kärleken blev besvarad? Eller? Äsch, nittonårongen var verkligen inte bra på känslor och bla bla bla. Verkligen inte, sorgligt nog. Han visste åtmsintone vad han kände och det fick fan duga.

Med en liten nick, som om Joshua godkänner det den äldre säger i sitt huvud klamrar han sig fast hos Zihaos rygg.
"Plus är du väldigt duktig på det också, att kyssa mig alltså," påpekar han med ett litet skratt, och en rodnad som stiger över de små kinderna. Kanske han kan gå upp i vikt för att göra den äldre glad? För att kunna orka med att trä na, stå på scenen. Joshuas mamma skulle nog må bra av det också, mindre orolig, detsamma med Samuel och de andra i gruppen. Från 42 kilo har han kommit upp till 48 på lite mer än en vecka, och det är endast pågrund av den där tuben han tvingats sova med, som sprutat in en massa skit i den taniga kroppen. Med ansiktet nerborrat i Zihaos nacke lämnar artonåringen små pussar över de smala huden.

Bra på set? Nittonåringens egen uppfattning hade aldrig direkt lutat åt det hållet - att han var bra på att kyssas alltså. De första gångerna hade allting bara varit jävligt kaosigt och klumpigt, vilket han helt ärligt tyckte att det hela fortfarande var. Från sin egen sida då, för Joshua var perfekt.
”Tycker du? Du tycker inte att jag typ är alldeles förfärlig och hemsk? Flr ibalnd känns det verkligen som om jag suger på det, no pun intended”, började han tvekande och försökte tvinga ner rodnaden med tanken. Ha! Som om det någonsin skulle fingera? Isåfall hade livet varit betydligt lättare och typ hundra gånger bättre. Men nej nej, kindern levde ett eget liv, dag ut och dag in. Det spelade ingen roll hur mycket han försökte tänka på att de inte skulle bli röda som tomater, för det blev de minsann ändå.

Ett litet skratt sipprar ut mellan Joshuas läppar, och han lutar sig bak från den äldre. Förfärlig på det? Hur kan Zihao ens få för sig något sådant? Nej, i artonåringens ögon är han definitivt helt perfekt.. kanske det har något med saken att göra? Vad vet han.
"Zihao, du är perfekt, och helt förbannat duktig på det." försäkrar han medan fingrarna glider upp mot den äldres kinder, kupar dem i sina händer så att de kan hålla stark ögonkontakt Zihaos lilla pun gör det inte lättare för Joshua att sluta le, tyvärr. "Visst, och det ska jag tro på?"

”Vadå? Det var inte precis som om jag menade att sätta ihop de där två meningarna”, knorrade Zihao och putade buttert med underläppen. ”Jag är fan helt oskyldig så få inte för dog några dumheter”, muttrade han därefter och lade armarna i kors över bröstet, med näsan i vädret. Oskyldig var han ju dock knappast, men grön var han defintivt. I alla fall om man jämförde honom med de flesta andra nittonåringar. Ovetande, grön och barnslig, det var ord som passade perfekt in på den äldre av dem. Visst var det lite svårt att tro på, men det var faktiskt sanningen. Inte hans fel att han såg mer mogen ut ön vad han egentligen var.

Joshua skakar på huvudet åt den äldres ord innan han ställer sig upp från sin plats i hans knä... kanske ta i tu med att fixa de där popcornen någon gång?
"Jag skämtade bara med dig, det förstår du väl ändå?" frågar artonåringen med en lätt axelryckning, den slanka kroppen sträcker på sig och lägger in en påse med popcorn i ugnen. "Är du helt oskyldig verkligen? känns inte riktigt sant det." påpekar han, häller upp de varma popcornen i en skål innan han tassar tillbaka till Zhao.