[PRS] Theida & yehet

Anthony sätter sig ner på soffan, och ställer ner koppen på bordet. Han tar tag i Rays ben, och drar honom mot sig medan hans rygg lutar mot ryggstödet i änden av soffan.
"Jag berättade inte för att personen jag gillar hade en flickvän, jag trodde inte jag hade någon chans," berättar han och tittar generat på sin äldre vän. "Men visar sig att de gjort slut," han pillar ännu en gång med tyget till Rays hoodie. "Jag får kanske ta och köpa tröjor som inte är svarta till dig.."

Ray kollar på Anthony och flinar lite åt honom när han tar tag i hans ben och drar honom närmare sig "Vad håller du på med?". Personen hade en flickvän, jag trodde inte jag hade någon chans. Men de har gjort slut. Ray kunde inte undgå tanken att det lät lite som han själv. Men självklart var det inte han, varför skulle det vara han. De var ju bara vänner. "..Typ som mig då" säger Ray med ett litet leende. "Meh, det skulle bara vara onödigt. Jag använder bara svarta tröjor ändå"

"Ibland är du bara för dum.." muttrar Anthony med ett leende på läpparna. "Väldigt mycket som dig faktiskt.. jag var bara någon meter ifrån dem när de gjorde slut," börjar han och drar sin vän ytterligare lite närmre. "Flickvännen kallade honom fake, och hon sa att hon inte ville se honom igen," fortsätter sjuttonåringen. "Ändå, du försöka tvångsmata mig, jag kan tvinga dig att ha på dig andra färger än svart."

"Kallade du precis mig dum, vafan?!", Han kan inte låta bli att le smått. jag var bara någon meter ifrån dem när de gjorde slut. Flickvännen kallade honom fake, och hon sa att hon inte ville se honom igen. Nu kunde Ray verkligen inte undgå det. Det lät exakt som att Anthony satt och pratade om Ray. Som om det var Ray som Anthony gillade. Kunde det vara så att han kände samma sak? Han vågade inte hoppas på något, men ändå kände han hur han rodnade lite. "..Det där låter ju faktiskt väldigt mycket som om det skulle vara jag" påpekar han och han flinar lite när Anthony drar honom närmare sig igen "..varför gör du så för?" han kollar bort för att inte rodna ännu mer. "Men äta måste du ju göra för att överleva. Jag måste inte ha på mig färgglada kläder för att överleva" förklarar han.

"Ja, jag kallade dig precis dum," berättar Anthony och ler svagt mot Ray. "Varför var det så lätt för dig att nästan kyssa mig när du hade en flickvän, men nu när du är singel så kollar du inte ens på mig?" undrar sjuttonåringen och kan inte undgå att rodna när han ännu en gång känner den äldre över sig efter han dragit honom ännu lite närmre. Hur fan vågar han? Anthony har ingen aning om Ray känner samma sak, så vart kommer modet ifrån? Hans hjärta galopperar inom honom, så hur vågar han ens öppna munnen. "Måste du ju visste.." protesterar Anthony, men han vet att det är rätt värdelöst att ens försöka.

"Åh vad snäll du är" Säger han ironiskt. Ray suckar lätt och flyttar sedan tillbaka blicken till Anthony "..för att nu vet jag att jag inte har någon flickvän som kan hindra något. Nu kanske jag faktiskt har en chans på riktigt". Ray kan inte fatta att han faktiskt sa det, men han orkade inte riktigt bry sig. Sakerna Anthony hade sagt hade ju fått Ray att tro att det var han, så varför kunde då inte Ray säga saker som får Anthony att tro att det är han. Ray sparkar till Anthony lätt med ena foten när han drar honom närmare igen. "Måste jag inte alls!"

Anthony öppnar munnen för att säga någonting, men stänger den tvärt. Så Ray vill inte kyssa honom. Nu har han skämt ut sig totalt.
"Förlåt.." mumlar sjuttonåringen och tar bort sin väns ben från sig, och släpper sedan taget. Anthony harklar sig lite, och känner hur den röda, välbekanta färgen fyller hans ansikte. Han tar upp te koppen i hopp om att han kommer gömma färgen iallafall lite när han dricker. "Nej, det måste du inte. Svart passar dig ändå bäst."

Ray kollar på Anthony. Han verkar inte alls ha fattat att han hade hintat om att han gillade honom. Istället verkade han ha fattat det som att han inte gillade honom, Fan. "Nej, jag menade inte att du skulle släppa.." Ray sätter sig upp. Han flyttar närmare Anthony och knuffar till honom lite i sidan. "Du är så dum, vet du det" Säger han med ett leende och kollar på Anthony. "Och du rodnar" retas han, "...precis som du gjorde förut.. när jag var nära dig".

Anthony tappar nästan andan, är han dum i huvudet när han inte kan läsa av Ray? För han kan verkligen inte det.
"Vad menade du då?" undrar sjuttonåringen med sitt huvud på armstödet till soffan och sin blick fäst på den äldre. "Det är du som är dum.. inte jag," protesterar han, och tittar generat bort när Ray än en gång påpekar att han rodnar. "Klart att jag rodnar, du rodnade innan också.."

Ray suckar lite. "Jag kan i alla fall fatta vad du menar, medans du inte verkar fatta alls". Han puttar ner Anthony på soffan och böjer sig över honom. "Jag fattar verkligen inte hur du kan vara så dum" fnissar han och kollar ner på Anthony. "..Precis. jag rodnar inte ofta, men jag väl rodnar brukar det vara för att jag är nära någon.. som jag gillar". Ray försöker verkligen förklara för Anthony att det är han som han gillar, utan att säga det ordagrant.