Rollspelare & Wolfy prs

Jason drog henne intill sig och pussade hennes hjässa. Något han hade lärt sig efter att ha avslutat allt med Valerie var just det med att visa känslor, han skämdes inte över det på samma sätt som han gjort när de var tillsammans.

Till en början var deras tid tillsammans som om de vore nyförälskade. Åtminstone från Valeries sida. Känslan ersattes dock så småningom av någon annan, någonting bittert. Det var nästan som om de ville olika saker. Men de hade nog aldrig stått på samma sida riktigt heller.

Jason la sig ner i sängen och suckade högt, hade tröttnat på att konstant åka runt i Europa. Han ville slå sig till ro någonstans och bara njuta.
"Kan vi snälla stanna här i mer än en vecka?" stönade han och kollade på Valerie. Han var skyldig henne mycket, hon hade sett till att han kommit ut från missbruket men hon var även den som frestade honom att gå tillbaka då hon alltid skulle tjata så dant.

”Kan du snälla sluta säga en annan kvinnas namn när du ligger med mig?” snäste hon med vass röst tillbaka. Hon hade uppenbarligen haft för höga förväntningar om att han skulle kunna ge upp sitt tidigare förhållande bara sådär, men det var inte alls påtändande att inte höra honom säga hennes namn.

"Förlåt." sade han bara och satte sig upp på sängen. Han suckade lågt och tog hennes hand för att dra henne intill sig. "Förlåt mig." sade han lågt och kysste mjukt hennes knogar och vidare upp mot hennes armar innan han reste sig upp för att mjukt kyssa hennes läppar.

”Det är inte ens första gången det händer,” suckade hon och drog en hand över sitt ansikte. Första gången det hänt hade hon tagit det som ett misstag men det kunde inte vara så längre. ”Vill du ens vara här med mig?”

"Ja det vill jag, V, men jag tänker på henne. Jag vet att jag inte borde men jag vill bara att hon ska må bra. Hon var ju sjuk när jag lämna henne. Du hjälpte mig med missbruket och jag är renare än vad jag någonsin varit, men jag vill veta om hon får hjälp." Han smekte hennes kind och log svagt innan han lutade sitt huvud mot hennes.

"Du borde släppa taget om henne redan." Valerie såg missnöjt på honom en stund innan hon kupade händerna om hans kinder, strök sina tummar över hans sträva kinder. "Och du borde raka dig. Åk hem om du behöver, se efter med egna ögon att hon är okej och kom tillbaka till mig sedan."

"Hon är min vän, V." sade Jason allvarligt, att släppa taget om Leah var inte ett alternativ. Han log sedan och nickade lite, älskade att hon gav honom det erbjudandet så att han inte behövde säga det själv. "Tack." log han och kysste hennes panna.

”Är hon?” Valerie höjde på ett ögonbryn. Ja, ja. Ville han åka tillbaka och hälla salt i såren så fick han göra det, det angick inte henne. ”Hur länge är du borta då?” frågade hon, antog att han hade något hum om hur länge han planerade sin resa att vara.