PRS botillia1 & Lupple

Han suckade irriterat innan han lätt ryckte på axlarna, han kände att han var otillräcklig för henne och att vad han än gjorde eller sa blev fel. Han gick inte tillbaka till veta utan gick till den andra änden av affären och kollade på olika nappar och nappflaskor och liknande.

Amelia såg efter honom och svalde hårt. Detta hade ju bara blivit jättefel. Hon vände bort blicken och försökte samla sig, försökte finna nått lugn innan hon beslutsamt gick över till andra sidan av affären och greppade tag i hans händer.
"Älskling. Lyssna. Jag menade inte att bete mig så dumt och jag vill inte såra dig. Jag vill aldrig såra dig. " Sa hon tyst och försökte möta hans blick.
" Jag älskar att du är äldre i vissa lägen för du kan berätta så mycket och jag är nyfiken. " Viskade hon och bet sig lite i läppen.
"I andra lägen, som precis nyss när hon pratade om nått som skedde för tio års sen så känner jag mig som ett barn. För då var jag verkligen ett barn. Och så tänker jag att du är du och att du var du även då och så blir jag upprörd. Vilket är helt orimligt. För jag kan inte göra nått åt det, och så blir jag arg på mig själv för att jag ens reagerar när det är helt på ett sätt normalt och förväntat att du har haft ett liv innan mig och så då känner jag mig förvirrad. Och så blir det bara fel. Jag vill att du pratar med dina vänner och jag vill träffa dem och jag ska försöka och inte bli avundsjuk på att de har känt dig så mycket längre." Viskade hon och lutade huvudet mot hans bröstkorg.
"Förlåt." Viskade hon och la armarna om hans nacke.

Han såg henne komma fram och bet sig löst i läppen när hon pratade.
- jag vet att du tycker det känns konstigt och jag förstår det. Men jag kan inte spola tillbaka tiden och tro mig, jag hade hellre levt lika länge som du än att ha levt så länge som jag har gjort. Jag har inte så många kvar i mitt liv som jag är vän med. Vissa dog av ålder, andra blev dödade. Ibland vet jag bara inte vad jag ska göra för att du ska bli nöjd. Pratar jag med någon blir du sur men om jag slutar prata så får du dåligt samvete. Jag vet inte vad du vill att jag ska göra Amelia Sa han och såg ner på henne. Han älskade henne så otroligt mycket men ibland gjorde hon det verkligen svårt.

Amelia såg på honom med sorgsen blick. Hon älskade att han satte henne i centrum men samtidigt så var det problemet i detta fall.
"Jag är nöjd älskling- tro mig du gör mig glad genom att bara vara här med mig. Jag vill inte bli sur okej- kan vi komma på en regel? Om du träffar någon som du vill prata med så prata med den personen medan om jag känner allt orimligt som jag berättade nyss så går jag därifrån utan att säga någonting och så pratar du klart med personen och så går vi sedan vidare? Låter det bra?" Sa hon tyst och såg på honom.

Han nickade sakta och drog en hand genom sitt hår. Han hoppades att hennes plan skulle funka så att de inte behövde bli ovänner för han kände verkligen att han hade rätten att prata med andra utan att hon skulle bli sur.
- ja det låter som en bra ide. Dessutom ska vi ha den dyra vagnen, jag tänker inte sätta mitt barn i något billigt som vi inte ens vet är säker sa han enkelt med en lätt axelryckning innan han tog ett paket med nappar och la ner i deras korg.

Hon nickade sakta. "Okej då säger vi så." Log hon och ställde sig på tå för att kyssa honom och skrattade sedan till.
" Du är en sån snobb. 12000 för en vagn älskling, det är galet. Finns säkert billigare som är säkra men vi kan ta den vagnen." Sa hon och pussade honom lätt på kinden och log brett.

Han höjde lätt på ögonbrynet med ett leende.
- jag är inte en snobb, jag behöver bara spendera mina pengar på något sa han och såg sig runt.
- så vi kan lika gärna ta ett sånt också sa han och tog ett kit med strumpor, byxor och en body från ett dyrt märke.

Hon såg på det han stoppade ned och skrattade till och skakade på huvudet.
"Du kommer skämma bort vårt barn." Flinade hon men hon älskade det- hon ville ha den vagnen och de där kläderna var otroligt fina.

Han himlade lätt med ögonen.
- ja, som om du inte älskar när jag skämmer bort både dig och vårt barn sa han retsamt och kysste lätt hennes panna. Det kändes otroligt skönt att de var sams igen och kunde prata som de gjort innan.
- föresten, du pratar om tjejerna jag pratar med. Vet du hur många killar som stirrat på din rumpa medan vi har gått här? Frågade han med ett höjt ögonbryn.
- de vet inte om att den bara är min la han lågt till i hennes öra och handen som han höll runt hennes midja gled lätt ner till hennes rumpa och sen upp till hennes midja igen.

"Åh hysch, jag är mognare än så." Viskade hon och skrattade lågt till, det var hon inte. Hon älskade när han skämde bort dem. Hon lutade sig mer mot honom och skrattade sedan till av hans ord.
" Theodor, de tittar inte på min rumpa." Viskade hon lågt och såg sig lite oroligt omkring- gjorde dem?
Hon kände hans hand och bet sig nöjt i läppen.
"Älskling, jag tror de misstänker att den kan vara din eftersom jag går runt gravid med dig bredvid mig." Viskade hon fnittrande.
"Men om du verkligen vill markera." Viskade hon och tog hans hand och flyttade ned den till sin rumpa igen.