Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Tidigare hade bröllop alltid varit något Ederel alltid skjutit ifrån sig, sett som onödigt och att tänka sig själv i en kyrka med någon kändes minst sagt konstigt. Men det hade varit innan han träffat Grace, och hon hade ändrat på saker och ting. Nu däremot - att få ge henne löften om att vara hennes man för alltid var nu något han däremot såg fram emot. Hon hade blivit hans allt, och vad som än hände skulle hon alltid betyda enormt mycket för honom.
"Men försök sova nu, vi får försöka prata mer om det imorgon istället", sade han med ett leende på läpparna.

Frågan var hur hon skulle lyckas sova. Hon kände redan i vaket tillstånd ett starkt obehag efter dagens händelser, det skulle bara bli värre om hon försökte sova. Grace vred på sig så hon låg på rygg och blickade upp i taket, försökte tänka på något trevligare så att hon skulle slappna av men det gick lite sådär.
"Jag kan inte sova," talade hon om för Ederel efter en lång stunds tystnad och vände ansiktet mot honom. Sov han redan fick hon sysselsätta sig med något på egen hand, annars myste hon gärna tillsammans med honom. Nog för att hon hoppades på att åtminstone han skulle få sömn under natten - det var bara tråkigt om de båda sov dåligt.

Ederel hade nästan hunnit somna då hon pratade, och var därav nästan lite sömndrucken men försökte vakna till liv lite då hon uppenbarligen ville prata eller något. Han suckade tyst, visserligen ville han sova vid det här laget men han ville också hjälpa henne ifall han nu kunde.
"Kom", mumlade han, sträckte ut armarna för att dra in henne i sin famn - kanske kunde det hjälpa henne att somna, i annat fall kanske det kunde ge henne någon slags trygghet iallafall.

Villigt flyttade hon sig närmare honom då han höll ut armarna mot henne, vilade sin kind mot hans bröstkorg med en mjuk suck. Hon ville inget hellre än sova men hon var rädd över att demonerna i huvudet skulle bråka. Hur länge hon låg vaken var oklart men vid något skede slumrade hon ändå till. Precis som hon trott så var det inga vackra drömmar utan de kunde gott jämföras med det som Aiden hade ställt till med. Då hon vaknade kände hon sig kall av rädsla, låg kvar i sängen en stund innan hon reste sig upp för att göra något annat istället. Det var uppenbart att hon inte skulle sova något inatt och att ligga i sängen var bara onödigt.

Ederel höll om henne och somnade själv rätt snabbt igen, men förvånade sig själv med att vakna till rätt snabbt efter att hon hade klivit upp. Något ovanligt för honom då han brukade sova sig igenom det mesta, men kanske att natten också redan från början varit lite smått orolig - inte att han sovit oroligt, utan att han varit orolig för henne vilket kanske fått honom att sova lite lättare än normalt. Han suckade till då han märkte att hon inte var kvar, ville gärna sova vidare en stund till men beslöt sig för att leta upp vart hon tagit vägen och klev istället upp på jakt efter henne.

Grace stannade till i vardagsrummet och stirrade på klockan som bara var halv tre på natten. Hon stod kvar på samma ställe en stund till innan hon istället gick ut till köket. Där ställde hon sig för att titta ut genom fönstret - trots att hon inte kunde se så mycket med tanke på att det var mörkt ute. Hon la armarna om sig själv. Inte för att hon frös utan mer som för att ge sig själv trygghet. Trots att hon med egna ögon sett och förstått att Aiden inte skulle skada henne igen, så kunde hon inte släppa det som hade hänt. Hon var rädd att det fanns flera som honom där ute. Flera som skulle göra vad som helst för att röja henne ur vägen. Eller ännu värre: få för sig att skada Ederel.

Ederel fann henne snart i köket, stannade till lite efter dörröppningen. Att hon smärtades efter det hela smärtade också honom - det var inte särskilt konstigt att hon hade det jobbigt efter vad som hänt, men det plågade honom att se henne sådan att utan riktigt veta vad han skulle kunna göra för att hjälpa henne. Han ville göra allt han kunde för att få bort allt som kunde tänkas plåga henne, men han hade ingen aning om hur.
"Kan jag göra någonting för att få det att kännas bättre?", frågade han tyst, ännu något sömndrucken men han struntade i det för stunden. Hon var bra mycket viktigare än det.

Eftersom hon hade stått som försjunken i sina egna tankar, ryckte hon överraskat till då hon hörde Ederels röst. Hon hade inte hört honom närma sig - än mindre förväntat sig att han skulle vara vaken den här tiden på dygnet. Hon skakade lite på huvudet som svar på hans fråga. Grace skulle kanske kunna be honom få henne att glömma det som hänt, men hon ville inte att någon skulle bråka med hennes huvud och tankar igen. Dessutom så behövde hon komma ihåg vad hon varit med om idag.
"Varför är du vaken?" frågade hon efter en stund och vände lite på huvudet för att se på honom över axeln, "borde inte du sova?"

Ederel vilade blicken på henne, försökte komma på något han kunde göra. Bara något, för han kände sig helt hjälplös med hur han skulle kunna hjälpa henne. Men han hatade att se henne sån, och skulle göra precis vad som helst för att ändra på den saken.
"Vi borde båda sova", sade han ärligt, hon behövde det nog desto mer än honom även om det nog var många gånger jobbigare för henne med. Han gick tyst fram och lade armarna om henne bakifrån, stack fram huvudet över hennes axel och lämnade en lätt puss på hennes kind.
"Jag vaknade till av att du smet iväg. Jag vet att det säkert är väldigt jobbigt, men efter den här dagen behöver du all vila du kan få", sade han mjukt, han var mer än rädd om henne och tyckte självklart att hon skulle vila upp sig. Hon måste inte sova, även om det vore bäst, men åtminstone vila.

Grace bet sig i tungan för att inte protestera. Hon visste att han hade rätt. Efter den här dagen behövde hon åtminstone vila. De båda behövde ta det lugnt. Hon stod kvar vid fönstret en stund innan hon nickade lite, lossade hans grepp om henne innan hon tog hans hand i sin för att fortsätta mot sovrummet. Där la hon sig ner på den mjuka sängen. Drömmarnas värld var inom räckhåll men hon låtsades inte om det, hon var hellre vaken istället för att drömma mardrömmar.
"Förlåt att jag väckte dig," mumlade hon och sneglade på honom. Hon hade inte varit tyst och försiktig nog då hon rest sig upp. Han skulle inte behöva vaka bara för att hon kände sig så rastlös.