PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg än misstroget på henne med förkrossad blick utan att svara, kunde inte förstå att hon verkligen gjorde det här. Att hon verkligen lämnade honom. Då hon gått ut ur kammaren drog han ett djupt andetag och försökte lugna sig, för att vara ärlig kändes det som om hon hade krossat hans hjärta i tusen bitar. Han kände sig så sviken, han hade verkligen älskat henne så otroligt mycket och skulle gjort vad som helst för att de skulle kunna fortsätta vara med varandra. Men så gav hon upp så lätt och lämnade honom.

Sophie hade snabbt påverkats allt mer av blodförlusten, men som tur var hade de en väldigt skicklig läkare. Efter en stunds arbete så kvicknade hon till igen, enligt läkaren skulle hon nog vara rätt slut en kort tid framöver och fick stränga order om att inte kliva upp ur sängen på några dagar. Efter en stund gick läkaren in i det andra rummet för att meddela Caspian att han kunde komma tillbaks, Sophie som ju kände sig lite piggare igen men fortfarande trött halvsatt upp i sängen med kuddar bakom sig.

En adelsman stannade upp henne i korridoren, småpratade artigt om ditt och datt innan han kom till poängen. Precis som många andra undrade han om det inte skulle komma en kronprins eller prinsessa till världen snart. Alysia talade vänligt om för honom att inget sådant var planerat, vilket gjorde mannen fundersam. Rakt ut frågade han om det var så att hon inte kunde få barn. Det var värst vad adelsmännen hade blivit fräcka. Hon önskade honom en trevlig fortsatt dag innan hon fortsatte vidare.


Då det knackade på dörren tittade han upp, tackade läkaren som förklarade att Sophie förlorat mycket blod vilket var orsaken till att hon var blek och slutkörd. Stränga order om att hon behövde vila i några dagar fick han också. Åh ja, det skulle han personligen se till att Sophie gjorde. Caspian la sig ner på sängen bredvid henne, fortfarande med deras vackra lilla dotter i famnen.

Thomas satt tyst kvar på rummet, försökte än ta in allting, då det fortfarande kändes nästan overkligt. Han suckade lite, det var väl dags att försöka samla sig lite och plocka upp de små bitar av hans brustna hjärta som fanns kvar. Han kunde ju inte sitta här resten av dagen. En tjänare knackade lätt på dörren och kom för att meddela att Caspian och Sophie hade fått deras dotter. Han blev genast glad för sin kusins skull, bestämde sig för att han väl borde gå dit och gratulera dem. Inte för att han hade särskilt stor lust att gå och träffa barnet nu efter allt med Alysia som ju handlat just om barn, men samtidigt var han riktigt glad för Caspians skull och ville gratulera vännen.

Sophie log mjukt till mot Caspian och deras lilla dotter, jisses vad vacker hon var. Hon trodde aldrig hon skulle komma att älska någon lika mycket som hon älskade Caspian, men den här lilla tjejen var redan på god väg.
"Hon är så fin", sade hon mjukt.

Alysia drog upp huvan innan hon gav sig av mot stället där Caspian hade sagt att någon skulle vänta på henne. Han hade verkat ganska hemlighetsfull vilket hon hade delade åsikter om, hon var inte på humör för några överraskningar. Hon avskydde att inte veta vad som väntade. Hon öppnade dörren till det övergivna huset och såg sig omkring. Ingen verkade vara där än. Länge tänkte hon inte stanna kvar där för att vänta in personen dock, men hon tänkte ge sig till tåls några minuter.

Thomas hade inte fått reda på mycket om vem det var han skulle tala med, mer än att personen skulle veta några de kunde använda som spioner. Och Thomas hade inte frågat mycket mer heller, för han var nöjd så länge de fick någon hjälp. Dessutom litade han till fullo på Caspian. Kriget låg över dem, det hade inte helt brutit ut än men båda parterna hade mobiliserat sig och var redo, minsta lilla skulle kunna starta krig mellan de båda länderna just nu. Det var ena grannlandet som börjat ställa till problem, Thomas misstänkte att de trodde han var svagare än sin far och försökte nu ta över land som tillhörde Thomas. Och han var fast besluten att inte backa undan, för vad för kung skulle han föreställa då ifall han backade undan när andra kom och inkräktade? Han red fram till ödehuset och hoppade av precis utanför, undrade varför Caspian hade bestämt att han skulle möta vem det nu var på ett sådant ställe. Han gick in och såg sig runt, kom snart fram i samma rum som Alysia och stannade genast till när han fick se henne. Av alla var hon den han definitivt inte väntat sig att möta. Först kom han inte på ett dugg att säga, han hade blivit väldigt förvånad av att se henne där. Att hon lämnat honom hade verkligen krossat hans hjärta, och vem som helst som kände honom kunde intyga att han aldrig riktigt blivit sitt vanliga glada jag efter att han blivit lämnad.

Då hon hörde ljudet av hästhovar stannade hon upp i mitten av rummet, hade ryggen vänd mot dörren ända tills hon hörde fotsteg och dessutom kände någons närvaro. Långsamt vände hon sig om och tappade nästan hakan av synen. Förbannat också. Vad i hela friden hade Caspian tänkt med egentligen då han planerat det här lilla mötet? Varför just Thomas? Plågat slöt hon ögonen för en stund, ansträngde sig för att samla sig och använde en hel del styrkevilja för att ta på sig ett neutralt ansiktsuttryck.
”Spioner,” började hon tillslut och sträckte ut handen mot väggen för att nudda med fingrarna, berättade för honom om hennes kontakter som hon skulle kunna höra av sig till och som kungen definitivt skulle kunna få användning av.

Thomas skulle definitivt prata med Caspian sen, misstänkte direkt att Caspian hade planerat det hela. Han fick tvinga sig till att försöka koncentrera sig på vad hon sade, alla känslor och allt kom ju bubblande upp till ytan igen. Han lyssnade på vad hon sade och nickade lite lätt, han kunde definitivt ha nytta utav det. Spioner var guld värda just nu för att få reda på den andres drag.
Men till sist kunde han inte hålla sig tyst längre och låtsas som om ingenting hade hänt mellan dem. Han hade varit alldeles för plågad av att ha blivit lämnad för att inte få svar på åtminstone några av sina frågor.
"Älskade du mig nånsin?", avbröt han henne plötsligt, det hade varit ett av de största tvivel han haft. Att hade hon verkligen älskat honom eller hade allt bara varit för makten och att få bli drottning? Och sen lämnade honom när hon tröttnade på det hela? Och om hon hade älskat honom, varför lämnade hon då utan att försöka slåss mer för kärleken?

Alysia tittade ner på sina svarta handskar som hon höll i händerna då han avbröt henne. Hans fråga var som flera knivhugg i hjärtat. Hur kunde han ens tvivla på den saken? Det var en onödig fråga, hon förstod delvis varför.
"Mer än du ens kan föreställa dig. Det gör jag fortfarande." Hennes känslor för honom hade verkligen inte svalnat. Om möjligt hade de bara växt sig större och starkare under tiden som de varit från varandra. Något större hopp om att de skulle hitta tillbaka till varandra hade hon dock inte. Men det var inte heller det hon aktivt funderade på: ett krig pågick och hon fokuserade mest på att hållas vid liv.

Thomas lyssnade på henne, man kunde tydligt se på honom hur krossat hans hjärta hade blivit innan. För hur mycket han än försökt kunde han ändå inte sluta älska henne. Den senaste tiden hade han dock inte tänkt mycket på det, hans tankar hade helt enkelt varit helt fyllda av kriget. För honom kom alltid rikets bästa före honom själv, men det var också så han var fostrad. Skulle man leda ett land hade man inget annat val heller.
"Varför lämnade du mig då istället för att fortsätta kämpa?", frågade han till svar, han hade plågats mycket av just den tanken. Att de hade tagit sig igenom värre saker, de hade haft alla emot sig men ändå till slut lyckats gifta sig. Och deras bröllopsdag hade varit den lyckligaste dagen i hans liv. Han trodde de skulle kunnat ha tagit sig igenom detta med på något vis, för han skulle ha varit beredd på att göra vad som helst för henne. Men han tyckte att hon knappt ens hade gett det en chans.

"För att jag skulle ha blivit någon annan om jag stannat kvar." Alysia lyfte blicken för att se på honom, kvävde en liten suck innan hon drog efter andan. "Jag kände mig instängd, som om jag skulle kvävas. Allas åsikter, tankar och pressen från alla håll gjorde mig galen." Hon vände sig halvt om så hon inte längre stod vänd mot honom, men hon avfärdade honom inte heller.
"Det är annorlunda för dig. Du har alltid vetat vad det innebär att vara kung. Jag är inte uppväxt under samma förhållanden som du, det blev för mycket. Jag önskar att du kunde försöka se det hela ur min synvinkel också, men jag förstår om du inte kan. Men jag behövde tänka på mig själv också, för första gången sätta mig själv före någon annan. Det är ingen lätt sak att göra. Det krävs mycket för att våga." Hon tystnade igen och blinkade sorgset med ögonen. "Jag menade aldrig att såra dig även om det var oundvikligt. Förlåt."