Yehet och Kkaebsong [PRS]

Zihao studerade den andre med en varm blick, försökte att ta in alla ord den andre yttrade. Men det var svårt, svårt att acceptera allting som sades. Eller, acceptera och acceptera. Han accepterade defintivt allting som Joshua sa, men det betydde inte att han kände sig mindre osäker och pinsam. Om artonåringens kinder var röda, så var säkert den äldres kinder hundratusen gånger värre. För det brann verkligen i dem, värre än någonsin innan. Visserligen var han ju inte helt komplett ovetande, men så gott som faktiskt.
”Jo..men ändå”, mumlade han och ruskade lite på huvudet. Därefter lutade han sig framåt mot den andre igen för att återupprepa den där lilla kyssen. ”Jag känner mig så barnslig och fånig, trots att jag är ett helt år äldre än dig!”

Den lilla rodnaden lägger sig över kinderna, lugnar ner sig. Fingrarna trummar försiktigt mot Zihaos kindben innan han sätter sig upp från sin liggande position. Han sträcker på armarna innan han vänder sig upp mot nittonåringen igen.
"Jag känner mig barnslig och fånig, jag kan inte ens äta utan hjälp!" Konstaterar han med ett litet skratt, och klamrar sig fast hos sin vän igen. "Du är inte fånig, inte det minsta. Vill du ha choklad? Chips? Popcorn? Eller är du för trött?"

”Du, jag är minst lika fånig som du är..vi är bara fåniga på olika sätt”, resonerade Zihao klappade Joshua över kinderna några gånger. ”Hm, popcorn och chips låter ju inte helt fel, men risken finns att jag somnar med handen i skålen..det har varit en ganska lång dag. Borde kanske ringa till någon hemma i lägenheten så att jag vet att de sett lappen jag lämnade”, fortsatte han förnuftigt och nickade några gånger. Motvilligt lirkade han sig loss från den yngre och sträckte sig efter mobilen som låg på vardagsrumsbordet. ”Borde jag kanske ringa till Euijin? Eller Jun? Problemet är att den ena kommer bli arg och den andra kommer glömma att jag ens ringt typ två sekunder efter att samtalet avslutats.”

Aningen besviket sjunker Joshua ner i soffan när den äldre reser på sig.. det är ju helt förståeligt att den andre vill gå och lägga sig efter en så lång dag. Men han kan inte undgå att känna den där kvävande besvikelsen, då han inte träffat Zihao på väldigt länge. Separationsångest? Absolut.
"Jag antar det." Mumlar han eftersläntat och begraver ansiktet i kudden, lägger sig på mage och sluter ögonlocken hårt. När nittonåringen sedan nämner det andra, ser han strängt upp mot honom innan han lägger tillbaka ansiktet på sin plats. "Ring Euijin, han är ledaren för en anledning Zihao."

Visst, Zihao resonerade också så på sätt och vis. Men om han ringde Euijin skulle han få en utskällning, vilket han inte ville vara med om. Ledarens utskällningar var verkligen inte roliga. Usch och fy.
”Jag vågar inte ringa Euijin”, knorrade nittonåringen och bet sig löst i läppen. ”Han kommer bara att skrika på mig och be mig komma tillbaka hem”, fortsatte han och fingrade nervöst på mobilen. Återigen sjönk han tillbaka ner i soffan bredvid Joshua och sneglade på mobilen. ”Äsch, du får ringa”, muttrade han och räckte på mobilen till artonåringen. ”Om du nu absolut vill att jag ska ringa till Euijin..för då får du göra det själv.”

"Uppenbarligen har du lite fel där Zihao.. Euijin har smugit ut för att träffa mig innan." Berättar Joshua med en ryckning på axlarna, Euijin är faktiskt mer förstående än vad folk tror. Det är väl klart att vännerna vill träffa varandra, och gör det när de har tid? Kanske Euijin lärt sig det av Joshua, och kanske han varit strängare innan. Vad vet han, men ledaren är väldigt hjälpsam. De perfekta ögonbrynen rynkas ihop, och artonåringen skakar på huvudet åt Zihaos nästa ord. "Zihao, det var du som ville ringa någon från första början! Jag tror bara att Euijin är det bästa valet att berätta för, du påstod ju själv att alla andra bara skulle glömma bort det."

”Men jag är rädd för Euijin”, gnällde Zihao och kastade sig över Joshua med ett stön. ”Och han planerade troligen inte att stanna i flera dagar? För det gör jag”, fortsatte nittonåringen buttert och putade med underläppen. ”Den enda anledningen till att jag vill ringa någon av dem är för att de inte ska få för sig att jag dött eller något..har ju en tendens att tappa bort mig, eller hur?” Kroppen gled ner ytterligare mot soffan och den äldre vilade hakan mot knäna. Det hade ju hänt flera gånger att han råkat tappa bort sig och bla bla bla. Medlemmarna i gruppen hade varit och hälsat på honom på sjukhuset x antal gånger bara för att Zihao blivit förbannad och försvunnit ut, bara för att senare komma tillbaka med en bruten arm eller liknande.

Joshua suckar lätt innan han glider bort från soffan, lämnar nittonåringen där innan han rör sig mot badrummet. Om nu de ska gå och sova så tidigt är det väl helt enkelt bäst att bara borsta tänderna, och tvätta sig. Även om han ville mysa lite till. Det kommer väl andra dagar för det.
"Vad säger du om att skriva ett sms till honom då? Då kan du skippa att svara honom om han ringer, och imorgon kommer det ha blåst över." Resonerar artonåringen innan han börjar ta tag i tallrikarna för att ställa dem i diskmaskinen. "Låter inte det hyfsat bra iallafall?"

Hm, jo, den idén lät ju inte helt fel. Zihao stirrade ner på mobilen ett slag, innan han slutligen låste upp den och började på ett sms till Euijin. Hej, jag kommer att ditcha er i några dagar för att umgås med Joshua istället. Sorry. Puss och kram, sov sött. Oj, vilket underbart vackert sms. Ledaren skulle ju fan få spratt över hur nonchalant och fjantigt det var.
”Så, jag är klar nu..men skulle vi inte typ äta popcorn? Och kanske se klart på filmen innan vi går och lägger oss?” Undrade nittonåringen när han insåg i vilka banor Joshuas tankar gick. ”Visst är jag trött, men det betyder inte att jag absolut måste gå och lägga mig just i den här stunden”, knotade han och klappade bredvid sig i soffan. ”Komsi, Komsi.”

Med tänderna beslutsamt nafsande i sin underläpp låter Joshua sina mörka ögon glida från den äldre, till teven. Han är väldigt glad över att Zihao vill umgås med honom.. men försöker han bara att lätta upp stämningen? Försöker han bara hindra Joshua från att bli sådär dödligt självkritisk och nedvärderande? Artonåringen måste påminna sig själv om att det faktiskt inte spelar någon som helst roll, om Zihao tänker i de banorna tyder det ju på att han genuint bryr sig om honom. "Men vill du det då? Stanna uppe menar jag? Du måste vara jätteutmattad.." resonerar den yngre med rynkade ögonbryn, innan han tassar fram till Zihao och kurar ner sig i hans knä. Han slingrar armarna om honom, som att nittonåringen kommer försvinna om han släpper för en endaste sekund.