Djupare diskussioner

Just ja! Det var Sanguini tror jag. ^^

Haha, detta diskuteras antagligen inte längre. Men jag bryr mig inte.
Tänkte bara säga att jag umgås bara med killar i min klass, och det är inte ett dugg ensamt! Klart gaddar de ihop sig emot mig för att jag är tjej, men då känner jag mig inte ensam! Haha, då byter jag samtalsämne! Eller läser lite HP.

HAHA, bra sagt! håller med, det måste inte vara ensamt.. kan ju vara det nån gång hon kanske inte tex vill prata om typ mens å sånt med dom, men annars liksom... men hon har ju ginny

Frågade i wathpg-tråden men folk ville att jag skulle skriva här också så ah!

Hur skulle ni beskriva Harry, Ron och Hermione som personer, främst i Dödsrelikerna? Förändras de i boken och hur/varför?

Också kan jag ju tillägga när jag ändå är igång, vad tycker ni är budskapet med Dödsrelikerna? Och vad väcker boken för tankar hos er?

Jag tror Hermione skulle kunna känna sig mer utnyttjad än ensam. Som att de mest bara är vän med henne för att hon är smart och hjälper de med deras läxor. Jag menar Harry och Ron, hade knappt klarat första året om det inte varit för Hermione.

Okej, så jag vet att det var ungefär 3 veckor sedan det skrevs något i denna tråd, men jag kände plötsligt ett behov av att diskutera hehe.

Den största kontrasten i Dödsrelikerna är enligt mig att de inte längre är på Hogwarts. Jag vet - det låter en aning obvious - men jag syftar snarare på konsekvenserna av den nya miljön. Att få se Harry, Ron och Hermione ute i den riktiga världen, den hårda och kalla vägen som för dem verkar oändligt lång, förändrar mitt sätt som läsare att se på dem.

Man får se dem i helt andra miljöer; de har inga lärare som bestämmer och bestraffar, inga husalfer, inte tre självklara måltider om dagen-- allt det där som de tar för givet på Hogwarts.

I dödsrelikerna tar de på sig roller, roller som de innan inte haft. Hermione blir den ansvarsfulla (vilket hon kan ha setts som innan också, men det blir annorlunda nu, när hennes ansvarsfulla handlingar spelar en avgörande roll för hur de har det.) Hon är den som hittar en ny plats att slå läger på, den som bär alla deras saker i den lilla väskan, den som kastar de beskyddande förtrollningarna kring dem vid varje ny plats. Hon är den som hittar på, fixar och lagar mat åt dem och hon är även den som planerar mest utförligt (vilket nog behövdes väl.)

Man märker då hur Ron, som växt upp med en mor som tog hand om alla hans uppgifter helt enkelt inte klarar av det här livet. Han blir lätt irriterad, snäser åt Harry och Hermione och vägrar ibland att hjälpa till. Det är honom som det här nya, farliga och kalla livet tar hårdast på. Han är helt enkelt inte van vid att behöva klara sig själv. Till slut lämnar han Harry och Hermione. Dumbledore måste vetat hur Ron fungerar som person väl med tanke på vad han lämnade Ron i sitt testamente.

Det känns främst som om Hermione och Ron förändras mest av den bittra verklighet de får möta - de inser hur det känns att veta vad man måste göra men vara obenägen att veta hur. Det är det jag tror att vara vuxen delvis handlar om - att lära sig hur när man inte längre har några föräldrar som vet.

I sjunde boken får vi helt enkelt se hur Harry, Ron och Hermione blir vuxna.

Inlägg: Den största kontrasten i Dödsrelikerna är enligt mig att de inte längre är på Hogwarts. Jag vet - det låter en aning obvious - men jag syftar snarare på konsekvenserna av den nya miljön. Att få se Harry, Ron och Hermione ute i den riktiga världen, den hårda och kalla vägen som för dem verkar oändligt lång, förändrar mitt sätt som läsare att se på dem.

Man får se dem i helt andra miljöer; de har inga lärare som bestämmer och bestraffar, inga husalfer, inte tre självklara måltider om dagen-- allt det där som de tar för givet på Hogwarts.

I dödsrelikerna tar de på sig roller, roller som de innan inte haft. Hermione blir den ansvarsfulla (vilket hon kan ha setts som innan också, men det blir annorlunda nu, när hennes ansvarsfulla handlingar spelar en avgörande roll för hur de har det.) Hon är den som hittar en ny plats att slå läger på, den som bär alla deras saker i den lilla väskan, den som kastar de beskyddande förtrollningarna kring dem vid varje ny plats. Hon är den som hittar på, fixar och lagar mat åt dem och hon är även den som planerar mest utförligt (vilket nog behövdes väl.)

Man märker då hur Ron, som växt upp med en mor som tog hand om alla hans uppgifter helt enkelt inte klarar av det här livet. Han blir lätt irriterad, snäser åt Harry och Hermione och vägrar ibland att hjälpa till. Det är honom som det här nya, farliga och kalla livet tar hårdast på. Han är helt enkelt inte van vid att behöva klara sig själv. Till slut lämnar han Harry och Hermione. Dumbledore måste vetat hur Ron fungerar som person väl med tanke på vad han lämnade Ron i sitt testamente.

Det känns främst som om Hermione och Ron förändras mest av den bittra verklighet de får möta - de inser hur det känns att veta vad man måste göra men vara obenägen att veta hur. Det är det jag tror att vara vuxen delvis handlar om - att lära sig hur när man inte längre har några föräldrar som vet.

I sjunde boken får vi helt enkelt se hur Harry, Ron och Hermione blir vuxna.

Svar: bra skrivet! You took my words.

Jag tror att både Hermione och Ron känner att de "fightas" över Harrys uppmärksamhet och över att vara hans bästa vän. Jag tror därför att de kan bli avundsjuka på varandra för den sakens skull. Dessutom tycker jag att det känns som att Harry och Ron är mer tighta än Hermione och Harry och Hermione och Ron. Kanske är det för att Harry och Ron delar sovsal eller för att båda är killar. Jag vet inte säkert.

Ron och Hermione bråkar ju en del och vägrar ju att prata med varandra ibland. De till och med vägrar att prata med Harry vissa gånger så alla tre känner sig kanske lite utstötta och ensamma ibland. Men de är nog alltid glada att de har varandra och så, även om de är arga på varandra.