rollspelare & tippest prs

Sophia nickade lite och log svagt, det kändes skönt att det inte var särskilt misstänksamt att ingen var i stallet. Hon gick efter honom till hästen och log för sig själv, tyckte om djuren på avstånd men var annars livrädd.
”Juliette?” Hörde hon sig själv mumla. Sophia hade nästan glömt bort den första kvinnan i Henris liv och ett litet sting av blandade känslor, inklusive avundsjuka, högg till i henne men hon nickade bara lite. ”Bra. Vilka hästar ska mina damer ha?” Hon ville komma bort från samtalsämnet och hovet så snabbt och smidigt som möjligt.

Han hörde hennes mummel och grimaserade till igen, denna gången med blicken riktad mot hästen. Han ångrade om möjligt ännu mer att han kastat ur sig hennes namn - men han kunde inte göra något åt det, och det skulle säkerligen inte bli bättre av att prata om det.
”De där”, sa han och pekade på två hästar lite längre bort i stallet, innan han snabbt började sadla sin systers häst. Han tog för givet att damerna visste hur man gjorde; de hade trots allt inte överdrivet med tid på sig.

Sophia sa inget mer utan följde sina vänner med blicken. Hon visste att Olivia visste hur man sadlade höstar då hon vuxit upp runt djuren så hon väntade tålamodigt tills alla flickor var uppe på hästarna innan hon kollade på Henri igen. Tanken av hans förra gjorde henne lite osäker men hon övertygade sig själv om att det inte spelade någon roll, de rymde trots allt för att gifta sig! Något var det ändå tvunget att betyda.

Han hoppade upp på hästen och väntade tills alla flickor var uppe också, innan han harklade sig för att börja tala igen.
”Vi skyndar oss ut, okej?” sa han och tittade mest på de damer som satt längst fram på sina hästar. ”Och vi skyndar oss fram tills vi når skogen, ingen stannar innan dess.” Han väntade tills han fick nickningar till svar innan han skrittade fram mot dörren och slog upp den. Han red ut, väntade tills de andra följe efter, och stängde sedan till dörren igen.
Han tog ett djupt andetag och hans lungor fylldes av den friska kvällsluften. Det var nu eller aldrig - de var tvungna att sköta detta skickligt, men i skogen skulle de ändå vara någorlunda säkra. Han tog ett till djupt andetag innan han satte hästen i full galopp i riktning mot skogen.

Sophia sa inget utan höll hårt om Henri, kunde inte riktigt sluta tänka på Juliette. Hade han någonsin velat rida iväg till någon präst för att viga sig i smyg med henne? Sophia blundade hårt och tryckte ansiktet mot hans nacke, ville inte alls tänka så negativt om sig själv eller tilliten hon hade för Henri. Hon litade fullt ut på att han ville gifta sig med henne, annars hade han väl inte trotsat sin far? Hon kunde inte göra annat än att hoppas på att hon hade rätt, fick ta och säkra sina tankar när de kunde tala ostört.

Bara någon minut senare nådde de skogen och Henri saktade in. Hjärtat bultade hårt, för hårt, så det kändes som att hans bröstkorg skulle sprängas. Men det farligaste var över nu; han kunde äntligen sänka garden. Han tittade bak på Sophia och log mjukt mot henne.
”Är du okej?” frågade han, mest för att försäkra sig om att hon inte hade ångrat sig angående deras plan, helt ovetandes om vad som försiggick inom hennes huvud.

"Henri, vill du verkligen det här? Du skulle lika gärna kunna gifta dig med Juliette i smyg." sade hon försiktigt och höll hårt i honom, mest för att hon var rädd att han skulle inse att hon hade rätt och lämna henne för Juliette. Hon vek undan med blicken och tittade istället på marken då hon nästan skämdes över sin osäkerhet.

Det var verkligen inte vad hon hade förväntat sig. Tänkte hon fortfarande på Juliette efter att han råkat nämna henne? Helvete. Såklart hon gjorde; han skulle förmodligen funderat på Giovanni också om Sophia nämnde honom. Han vände tillbaka blicken mot stigen framför dem, lite för att undvika ögonkontakt och lite för att inga olyckor skulle ske.
”Om jag hade velat göra det med Juliette så skulle jag gjort det”, svarade han, med lite lägre tonhöjd för att inte damerna skulle urskilja hans ord. Det var en privat konversation, faktiskt. ”Tro mig.” Och det var sant; han hade inte tänkt på konsekvenserna som kunde ske när han umgicks med Juliette, så ett impulsivt giftermål skulle definitivt kunna hänt. Om han hade tänkt på det, det vill säga. Han hade aldrig ens haft några tankar på att gifta sig med Juliette.

"Så du har inga som helst tvivel på oss?" frågade hon tyst och tittade upp på honom. Hon kunde inte låta bli att le lite, det värmde hennes hjärta något otroligt mycket att han faktiskt ville gifta sig med henne. Hon lutade kinden mot hans axel och smekte lätt hans bröstkorg med sina fingertoppar. "Hur länge har vi innan vakterna kommer märka av vår frånvaro?" frågade hon sedan och bet sig löst på läppen.

Tvivel? Jo, det hade han. Men det var en dålig tidpunkt att säga det nu. Det skulle alltid vara en dålig tidpunkt för det. Så han struntade i det, och sköt undan sina egna känslor för Sophias skull.
”Nej”, svarade han tillslut, efter någon sekunds tystnad. ”Du då?”