Rollspelare & Wolfy prs

"Det är det inte. Jag älskar att du är känslig för det påminner mig om att jag också kan vara det, men vissa saker är tunga och jag vill inte lägga dom på det. Jag är van med det så jag bröstar mer än gärna det för dig." sade han allvarligt.

"Bara för att du är van vid det betyder det inte att du ska hålla allt för dig själv." Han kunde inte hålla alla tunga saker för sig själv för en dag skulle han gå in i väggen och inte orka mer. "Dela med dig av det till någon i alla fall." Ville han inte göra sånt med henne så kunde hon åtminstone hoppas på att han skulle prata med någon annan som inte var så känslig.

"Det är inte så enkelt. Du är den enda jag öppet kan prata med." sade han och granskade henne. Han skakade lite på huvudet och pussade henne mjukt på pannan innan han drog sig undan. "Ha det bra, och lycka till."

Hon ville be honom stanna men det skulle inte vara rätt. Hon hade redan ställt till det ordentligt och det här var hans chans att komma undan, börja om på nytt. Det var inte så hon ville tänka men det skulle vara oerhört själviskt att be honom stanna.
"Du med," nickade hon och försökte svälja bort klumpen som växt sig stor i hennes hals.

Jason log bara kort, kunde inte ens tvinga sig själv att le större. Han hade, till skillnad från första gången, inget hopp alls om att de skulle hitta till varandra igen. Han kunde inte riktigt låta bli utan la sina händer på hennes kinder och kysste henne hårt.

Herregud, han gjorde det bara värre och värre för varje sak han gjorde. Först hans rara ord, sedan den gulliga pussen på pannan och nu den här kyssen. Trots att hon inte ville låta honom gå så kunde hon som sagt inte vara självisk nog att hålla honom kvar. Hon strök några tårar bort från sina kinder innan hon smalt in i kyssen, var ju tvungen att njuta av den då det med högsta sannolikhet var något hon inte skulle få uppleva igen.

Jason hade bara tänkt ge henne en snabb kyss men varken kunde eller ville släppa henne. Han la armarna om hennes midja och drog henne närmre sig. Han kysste henne lite hårdare och lyfte upp henne i sin famn, tänkte inte släppa henne.

Hon pep tyst till för sig själv då han lyfte upp henne i famnen och kände hur hennes hjärta slog som aldrig förr, rädd över att han snart skulle släppa ner henne på golvet igen och sedan åka därifrån. Det fick han inte göra.

Jason gick upp till sitt rum och stängde dörren. Han släppte ner henne på sin säng och rynkade på pannan.
”Hur kan du inte argumentera? Bråka? Skrika? Jag dumpade dig.” Mumlade han och kollade på henne med stora ögon.

Då han tog upp henne till sitt rum trodde hon först att det var något dumt trick, att han skulle lämna henne där för att själv hinna ta sig därifrån under tiden.
”Tja, det var jag som gick därifrån.” För att inte tala om att hon slängde ringen. ”Och jag kan inte argumentera.” Inte länge i alla fall för det slutade alltid med att hon blev så frustrerad att hon började gråta.