PRS botillia1 & Lupple

- som tillexempel att den är oerhört enkel att fälla ihopa och att man kan byta mot liggdelen till en sittdel när barnet är så stort. Den finns även i ett flertal färger och ja men som sagt är den väldigt säkerhetstestad. Den kostar dock 12.000 sa hon och såg på dem. Theodor såg uppriktigt förvånad ut.
- 12.000? sa han och höjde lätt ögonbrynet.

Amelia stirrade på henne, det lät som en underbar vagn. En underbar vagn. Säkerhetstestad och annat men 12.000, det var det sjukaste hon hade hört.
Hon skrattade till och såg på expediten. " Dock? Skojar du nu? Det är väldigt mycket pengar." Sa hon och gick mot sin älskling och tog hans hand.
Kunde inte sluta skatta, hon var i chock.
" Vi ska så inte köpa en vagn för 12.000." Viskade hon allvarligt och la handen på magen.

Expediten log mjukt och såg på de båda.
- men Theo du har väl massor med pengar? Sa hon med ett litet retsamt leende. Theodor höjde ögonbrynet, vart kände han henne ifrån? Hur kunde hon veta hans namn och hur visste hon att han hade mycket pengar?

Amelia stirrade på kvinnan, vem i hela friden var detta? Hon svalde hårt och spände blicken i henne.
"Ursäkta, men vad har du med min pojkväns ekonomi och göra?" Sa hon lite irriterat och slängde irriterat bak med sitt hår.

Kvinnan vände blicken till Amelia med ett leende.
- Hej! Jag heter Vera och jag räddade din pojkväns liv när han var i fara och höll på att dödas av andra vampyrer för kanske 10 år sedan sa hon med ett leende och ett höjt ögonbryn. Theodor sken upp.
- just det, hej Vera, så kul att träffa dig igen sa han med ett leende och kramade om henne.

Amelia såg på henne, Vera- för tio års sen. Då var hon fortfarande ett barn. Hon tvingade fram ett leende.
" Jag får väl tacka dig för det, nu såhär tio år senare." Sa hon och skrattade ansträngt till innan hon vek undan blicken och studerade vagnen istället.
Det var vid såna här tillfällen hon kände sig så fruktansvärt ung. Hon rörde vagnen irriterat fram och tillbaka innan hon vandrade vidare och plockade ned lite mer kläder i korgen.
Hon visste att hon borde hantera en sådan sak bättre. Men det var så svårt.
Vera verkade vara en trevlig kvinna, och ändå så blev hon otroligt svartsjuk.

Theodor såg Amelia gå och gav Vera en ursäktande blick innan han följde efter Amelia och vände henne om så hon stod med ansiktet mot honom.
- okej vad är det som är fel Amelia? Du blir så sur varje gång jag pratar med någon sa han med ett höjt ögonbryn och med armarna lätt i kors.

Amelia suckade irriterat och såg på honom.
" Förlåt, jag är så ledsen. " Sa hon ärligt och la ansiktet i händerna.
"Prata med Vera, snälla prata med henne. Jag måste bara hantera vissa saker." Sa hon tyst och tog undan händerna.
" Hon verkar supertrevlig. Jag bara har svårt ibland att greppa åldersskillnaden mellan oss. Det blir väldigt tydligt vid såna här tillfällen." Viskade hon och smekte hans arm sakta.
" Jag är ledsen. Jag står här borta och tittar på nått och du pratar med din vän." Sa hon och log mot honom,

Han såg på henne.
- jag kan inte göra något åt ålderskillnaden Amelia okej? Jag vet att allt detta är svårt för dig men jag måste kunna prata med andra, jag kommer inte bli kär i någon annan för det. Men ibland känns det som att det mesta ska ske på dina premisser och jag kan inte alltid möta dina krav sa han och såg ner i marken, hade aldrig ifrågasatt henne innan.

Amelia såg på honom och svalde hårt.
"Jag vet det och jag begär inte att du ska göra det. " Sa hon allvarligt och studerade honom.
" Theodor, älskling. Snälla jag orkar inte bråka nu. Prata med din vän jag är här och försöker bättra mig okej?" Sa hon och svalde hårt.
"Jag behövde bara en paus, okej för att hantera detta. Jag bad dig inte att komma hit. Snälla prata med din vän. " Bad hon.