Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel suckade lite igen, han förstod henne på ett vis - hade rollerna varit ombytta hade han inte heller velat att hon skulle komma till skada. Men han ville iallafall tro att han skulle ha försökt förvarna henne på något vis. Han lyfte handen till hennes kind, lade den emot och strök lätt med tummen över kindens mjuka hud.
"Jag klarar mig. Jag är odödlig, och jag kan återhämta mig ifrån det mesta - men detsamma gäller inte för dig", sade han mjukt, han skulle utan minsta tvekan gå igenom vad som helst för henne. Men det var kanske också annorlunda på det viset att han inte heller kunde dö - han kunde som gå vidare till helvetet ifall han gjort något förjäkligt illa igen, eller hamna som i koma såsom han gjort sist. Men inte försvinna helt på samma sätt som hon kunde. Han reste sig för att istället sätta sig bredvid henne på sängen och dra henne intill sig i en ordentlig kram.
"Men kan vi sluta fred och lova varandra att berätta sånt här framöver?", frågade han mjukt.

"Vi är också odödliga." Nefiler var också odödliga men ändå fanns det några få sätt att göra slut på deras liv. Tänk om det fanns ett sådant sätt för fallna änglar också? Kedjade man fast en fallen i helvetet så levde ju ängeln vidare ändå, han skulle aldrig dö. Grace tog ett djupt och skakigt andetag. Så fick hon inte tänka. Hon kunde inte tänka så. Skulle någon hota henne till livet igen i framtiden, vilket inte var helt omöjligt, så skulle hon tala om det för Ederel innan hon sprang iväg mot sin död.
"Förlåt," sa hon sedan. Hon hade ju inte velat såra honom, hon hade inte velat göra honom upprörd eller rädd. Hon hade försökt tänka på hans bästa trots att det inte riktigt gått som det skulle.

Ederel höll tyst om henne, lättad över att få ha armarna om henne igen när de var mer sams. Även om det egentligen inte var länge sen - ändå kändes det som om dagen hade varat i en evighet.
"Inte på samma sätt, det vet du", sade han tyst, visserligen trodde han att det fanns vissa sätt också för honom men de var desto svårare än för en nefil. Han gav henne en puss på huvudet, för att sedan släppa taget om henne och dra sig bak för att kunna se på henne.
"Kan vi försöka lägga det här bakom oss istället?", bad han, förlåt henne såklart - han älskade henne alldeles för mycket för att inte göra det.

Grace nickade långsamt och snyftade till igen, förde upp en hand till ansiktet för att torka bort några tårar från sina kinder. Glömma dagens händelser skulle hon inte kunna göra på en lång tid, de skulle komma att spöka i hennes medvetande en bra tid framöver. Men hon behövde åtminstone inte oroa sig för att Ederel gick runt och var arg på he en, hsn hade förlåtit henne. Hon lutade sig mot honom och slöt ögonen, kände sig oerhört trött men att sova skulle inte vara lätt. Inte efter det som hänt under dagen, inte efter det som Aiden hade utsatt henne för. Men det skulle inte vara så tokigt att bara ligga och mysa med honom heller.

Ederel höll armarna ordentligt om henne, hade blivit så otroligt rädd tidigare att han aldrig skulle få göra det igen. Aldrig få ens se henne igen, och han kunde inte beskriva lättnaden över att det hela gått så bra.
"Vi borde vila, det har varit en lång dag", sade han mjukt, han hade tyckt det och kunde bara tänka sig hur det måste ha varit för henne. Ändå hade han ännu kvar en sak på hjärtat, något han tänkt på en del redan innan morgonens händelser men han visste inte ifall det här var rätt tillfälle. Men dagen hade fått honom att också inse att han borde ta vara på varje tillfälle.

Hon nickade långsamt till igen, reste sig långsamt upp och huttrade till. Det var definitivt dags att klä på sig - hon hade suttit endast iklädd sin badrock länge nog. Eftersom hon spenderade mer tid hemma hos Ederel än vad hon gjorde hos sin mamma, så hade hon givetvis en hel del kläder hos honom också. Hon drog på sig ett par rena trosor och lånade dessutom en av hans tröjor. Hon tyckte det både var bekvämt och mysigt att använda hans kläder. Därefter kröp hon ner under täcket och kurade ihop sig till en boll, hickade tyst till igen och gnuggade sig i ögonen. Det hade varit en lång dag.

Ederel reste sig upp för att själv byta om - nej, rättare sagt klä av sig. Han brukade vara rätt varm utav sig och sova i bara kalsonger, vilket var det enda han nu också hade på sig. Därefter kröp han ner i sängen för att dra henne tätt intill sig, ville ge henne varje uns av trygghet han kunde ge henne. Samtidigt kunde han inte riktigt släppa tankarna, så han bestämde sig till sist för att ändå ge utlopp för dem.
"Jag vet att du antagligen är väldigt trött och så nu, och det med rätta, men vad tror du om att till slut gifta oss?", frågade han tyst.

Hon låg tätt intill Ederel med ögonen slutna. Trots att hennes kropp inte ville något hellre än få sova ut, så skrämde eventuella mardrömmar henne för mycket. Därför tvingade hon sig att hålla sig vaken. Det var inte läge att sova nu. Då Ederel bröt tystnaden öppnade hon ögonen för att fästa blicken på hans ansikte, förbryllad över hans fråga men visste inte hur hon skulle tolka den heller. Var det ett..förslag till att så småningom börja planera ett bröllop, eller ville han bara veta var någonstans hon stod när det kom till saken?
"Klart att jag vill," sa hon och vilade handen mot sin kind, sa ingenting mer då hon tänkte ge honom en chans att förklara sig innan hon hoppade till slutsatser.

Ederel vilade till sist handen emot hennes hår, log lite av att få hennes svar - dels av lättnad trots att han ändå förväntat sig det svaret. De var ju trots allt förlovade, hon hade sagt ja till den saken tidigare. Men ändå var det en sådan sak som alltid gjorde en nervös.
"Vad säger du om att börja planera för det snart då?", frågade han tyst, hoppades att hon inte skulle tycka att han hade för bråttom eller något nu men dagens händelser hade fått honom att inse att de kanske inte hade hur mycket tid som helst.

Grace nickade långsamt och drog lite på mungiporna. Att så småningom börja planera bröllopet lät som en bra idé, inte minst för att hon då skulle få tankarna på annat håll. Det hade hänt en hel del i deras liv under den senaste tiden. Hon hade blivit nefil och med det ledare över en stor armé, därefter hade Ederel råkat ut för en hemsk olycka och så hade Aiden nästan tagit livet ur henne också. Att påstå att hon var skärrad var en mild underdrift. Att en vacker dag få kalla Ederel för sin man var en härlig tanke. Hon hade inte trott att bröllop var någonting han var intresserad av, men kanske hon hade missförstått honom trots allt. Hon hoppades bara på att det här inte var något han gjorde enbart för hennes skull.