Not what I wanted [PRS]

”Äsch, du behöver verkligen inte oroa dig över det där!” Försäkrade Zihao, som stod nerböjd för att komma åt de mörka lockarna. Den andre hade däremot satt sig ner självmant och det var inte precis som om de gjorde det här varje dag. Han överlevde, ja. Lyckligtvis var sjuttonåringen ganska vig trots sin längd. Okej, lögn, han var väldigt vig. Men efter fullmånarna hade han en tendens att känna sig lite extra stel, vilket han gjorde dagen till ära. Benen knakade innanför huden och det lät minst sagt som om de planerade en massa illdåd. Det han lärt sig hittills av sagorna var att det mest handlade om att hålla emot, att inte ge in i smärtan och fokusera på annat. Kärleken han kände inför sextonåringen var den bästa distraktionen någonsin, så pass bra att han inte ens tänkt på hur nyttigt deras förhållande var för honom. Helt ärligt var relationen nog bra för dem båda två, speciellt eftersom de älskade varandra. Nu hade Zihao inte fått det där bekräftat ännu, däremot kände han det på sig. Efter all skit de fått ta under livets gång var det dags för ren och skär lycka.
”Vilket ämne?” Började slytherinaren undrandes och sänkte locktången. Han drog fingrarna genom lockarna, puffade noggrant upp dem innan han fortsatte. Mjuka, åh vad de var mjuka. ”Försvar mot svartkonster tror jag”, svarade han efter en kort stunds tystnad och ryckte på axlarna. ”Jag är inte bra på många ämnen, men tycker det är roligt och mina betyg är bra..och så skulle det vara väldigt roligt att skrämma dem under någon fullmåne”, erkände han skamset. Dock dröjde det inte länge förrän han skrattade till och ruskade på huvudet. ”Nej, men jag tror att jag skulle kunna lära dem mer än många andra.” Det kanske faktiskt var så att han kunde det, vem visste? Dels för att han var duktig i ämnet men även eftersom hotet från varulvarna växte sig större varje dag. Kanske, bara kanske, de kunde ha nytta av hans lärdom. Fast samtidigt hade det slutat ganska ruttet för stackars Lupin, vilket var hemskt. Den mannen var nog en av de snällaste människorna Zihao någonsin stött på och dagen han lämnat skolan på grund av den lilla incidenten natten innan, hade sjuttonåringen envist klamrat sig fast i den gamla rocken. Sedan hade han också bitit den föredetta professorn, men ingen skada skedd. Förutom några stygn. Anledningen till att han lämnat var inte rättvis men han hade ändå lämnat, eller som sjuttonåringen sett det hela - övergett. Han hade bara varit femton år, dagen efter fullmånen..låt oss säga att förnuftet inte funnits där för fem öre.
”Åklagare? För ministeriet då, eller för mugglarna?” Många kunde förmodligen inte ens föreställa sig lilla Joshua som en åklagare. Det gällde däremot inte Huaze Zihao, som mer än väl förstod den yngres passion för det hela. Speciellt nu, när han berättat om faderns fängelsestraff. Han visste inte varför eller så, men ändå. Och all orättvisa han tvingats genomgå! Inte undra på att han ville förhindra samma sak från att hända andra. Hjärta av guld, utan tvekan.
”Oavsett..du är nog den mest fantastiska person jag någonsin träffat”, viskade han och snörvlade till. ”Förlåt för all orättvisa jag utsatte dig för innan..förlåt, jag vet inte varför..” Jaha, nu grät han igen.

Med tanke på hur Zihao behöver böja sig ner rätt rejält hade det nog varit en knasig liten idé av sextonåringen. Men, till sitt försvar är han faktiskt van vid att sitta ner när folk pillar med hans hår. De knakande ljuden som sträcker sig i luften till öronen får några små skuldkänslor att slingra sig genom blodådrorna. Kanske inte det absolut bästa tillfället att tvinga den ett år äldre att böja sig ner. Inte efter den olyckliga förvandlingen. Så, angelägen i att göra det lite mer bekvämt för sin pojkvän sträcker Joshua extra mycket på sig, så att den stackars ryggen inte behöver böjas och knaka. Det blir mycket bättre så för dem bägge två.
”Jag tror att du skulle bli en toppenlärare, du kommer ha en massvis med saker att lära dem.” Jo, all den erfarenhet som Zihao har är nästan svår att slå. Först och främst är det faktumet att han är en varulv, och kanske den ett år äldre kan vara ett steg närmre till att göra fenomenet mindre tabu belagt. Sen är han en riktig fena på försvar mot svartkonster, och självaste läraryrket verkar kunna passa väldigt bra in på honom. Med en del träning det vill säga. ”Sen är du bara sjutton också, vi har massa med tid att hitta nya jobb om vi vill det, om det vi valt från början på senare tid slutar passa oss.” Det är en lugnande liten tanke. Man kan alltid studera lite mer för att komma in i ett nytt jobb. Joshua har förvisso beslutit hela sin framtid framför sig, han har stark koll på allt och alla i sitt liv. Men ibland behöver även han lite tröst och några andra stigar att kunna ta istället. Sen kommer den där frågan om för ministeriet eller mugglarna. Självaste tanken att jobba med det nuvarande ministeriet, där oerhört många är korrupta, skrämmer honom. Joshua vill inte vara fast vid en endaste klient, han vill kunna bestämma det själv. Om det är ett fall som han anser som fel, ja då ska han inte ta det. I baktankarna har advokat varit eftertraktat också.. men med tanke på att fadern fick komma ut ur häktet ett flertal gånger bara för att fortsätta slå dem pågrund av en väldigt bra avokat och en fruktansvärd åklagare.. ja, då blev det senare mycket mer tilltalande.
”För mugglarna,” bestämmer han tillslut och nickar för sig själv. De mörka ögonen som tidigare varit fästa på de brustna fingrarna glider upp mot Zihao, med ett glatt litet leende på läpparna. Det är komplimangerna som får det att bubbla upp, samtidigt som han själv inte riktigt håller med. Däremot ställer han sig kvickt upp när pojkvännen plötsligt börjar gråta. Han kupar kinderna mellan de lena händerna medan tummarna börjar göra sina välkända cirklar över huden.
”Du vet att du inte behöver be om ursäkt för det längre, vi har kommit över den tröskeln.”

Leendet som redan lekte på Zihaos läppar blev större när Joshua rätade på sig lite extra mycket. Det var inte helt osannolikt att han hört benens evinnerliga klaganden och försökt göra det hela en aning lättare för pojkvännen. Gulligt och omtänksamt, men mest gulligt. Zihao lade slutligen locktången åt sidan och drog ännu en gång de långa fingrarna genom lockarna. Hur var det ens möjligt att ha så perfekt hår? Varenda lock ländes silkeslen och de låg perfekt på huvudet. Han rörde sig lite åt sidan och satte sig på huk framför den yngre, greppade tag om de betydligt mindre händerna och blickade upp mot det vackra ansiktet.
”Tror du verkligen det? Jag vet att jag kanske inte alls är rätt person för ett sådant jobb, men det känns liksom rätt. Kommer aldrig få det, inte efter allt skit jag gjort under mina år här, men man kan alltid drömma”, sade han långsamt och sträckte upp en av händerna, för att dra den puffiga luggen åt sidan. Ögonen glittrade av beundran och hade blivit sådär löjligt stora igen. Nej, han kunde verkligen inte för sitt liv förstå hur en så underbar person ville vara med honom. Joshua var precis allt han själv inte var, både bildligt och bokstavligen - smart, betänksam, vänlig, kort och skrattretande söt. Till och med deras händer var extremt olika, på alla sätt och vis! Två olika poler som attraherade varandra, det var den enda förklaringen som lät halvt vettig.
”Men som du säger, ingen av oss måste bestämma någonting här och nu, eller hur? Kanske det hela slutar med att vi öppnar ett litet café någonstans och specialiserar oss på olika slags teer?” Sjuttonåringen skrattade till, genuint och klingande. Det där skrattade brukade vara extremt sällsynt, men nu när han hade Joshua började det komma fram mer och mer för varje dag som passerade. ”Jag skulle inte ha något emot att spendera hela mitt liv med dig faktiskt, varesig du blir en åklagare inom mugglarsamhället eller inte..så länge jag får se dig i alla fall en gång om dagen kommer jag förbli lycklig.” Usch, det där lät jävligt klyschigt. Däremot var orden fullständigt sanna, så pass sanna ord kunde bli. Han älskade den yngre och så var det bara.
Zihao snörvlade till och placerade sina egna händer över den andres. De hade kommit över den tröskeln, ja, men det gjorde inte att det gjorde mindre ont. Korkad, dum, hatisk. Han hade varit så jävla dryg under alla dessa år för att sedan inse hur Joshua var absolut underbar och värd världen i sig. Det skulle bog dröja ett tag innan han själv kunde förlåta sig själv, om han nu någonsin skulle lyckas göra det.
”Du säger det, men orden går in genom ett öre och ut genom det andra. Förstår du?”

Detta skulle inte vara något som helst problem om Dumbledore fortfarande sitter som rektor på Hogwarts när den äldre vill bli lärare. Mannen är väldigt angelägen i att se hur folk har förändrats, och uppenbarligen har Zihao varit med om en ordentlig sådan.
”Om det är en så förstående rektor som vi har nu så tror jag säkert att du kommer få det. Det känns som att läraryrket skulle passa dig väldigt bra.” Joshua är hundra procent uppriktig, när han funderar på det lite mer ingående kan han verkligen se sjuttonåringen uppe vid svarta tavlan. En snäll, hjälpsam lärare. Som Lupin. De mörka ögonen glider ner mot de sammanflätade fingrarna, känner den sköra huden under sin tummes smekande. Däremot glider blicken snart till spegeln snett framför honom och granskar de mörka lockarna. Det ser bra ut, väldigt bra. Fluffigt och lockigt, någonting måna förknippat med Joshua innan han förlorat sina puffiga kinder. Det är väl bra att en del av honom fortfarande är lite fluffigt och välkomnande, inte så hårt och blekt.
”Att jobba me dig på ett litet café låter inte så dumt,” instämmer gryffindoreleven med ett glatt, sött litet leende. Det där skrattet är så vackert, Zihao borde skratta mer. Kanske det är Joshuas lilla jobb att se till så att det sker. Sen kommer de är tankarna om deras framtid tillsammans. Precis som den äldre vill han kunna se honom någon gång varje dag, som en daglig dos. Däremot är det lite svårt när det kommer till en internat skola. ”Jag skulle inte ha något emot att spendera livet med dig heller.” Nu går det säkert för dem att tröttna på varandra, Zihao på Joshuas galna rutiner och panik och sextonåringen på humörsvängningarna. Men då är det bara att ta en dag bort ifrån varandra, ingenting mer med det, eller hur? Fingrarna släpper taget om den äldres stora händer och glider försiktigt upp mot ena örat. Där trycker han pekfingret mot det, stänger det öppna hålet så att orden som kommer därnäst inte ska komma ut genom det. Lite löjligt? Jo, kanske.
”Jag har förlåtit dig, försök att förlåta dig själv, okej?”

Hur mycket Zihao än föredrog att sitta och småprata med Joshua angående framtiden, insåg han att de förr eller senare skulle vara tvungna att röra sig mot sjukhusflygeln. Den andres hår var fluffigt och fint och även om han älskade närheten föredrog han den ännu mer när det där nyckelbenet inte var krossat. Han klappade sextonåringen löst över kinderna några gånger och lämnade en liten puss på den fina lilla näsan när han väl kände sig klar. Bra försök, alltså att stänga ena örat och viska in i det andra. Ganska roligt också för den sakens skull.
”Tro mig, jag försöker så gott jag kan”, försäkrade sjuttonåringen och rätade på sig för att därefter börja dra löst i den yngres händer, få upp honom på fötter och sådär. ”Men du vet nog hur det är att ha en massa hjärnspöken..nåja”, fortsatte han och tystnade. ”Vi borde gå till madam Pomfrey. Med det där nyckelbenet kommer vi aldrig kunna starta ett funktionellt café.” Han drog händerna genom håret, noterade hur underligt och främmande det kändes. Vaxet måste ha ändrat texturen på det tillfälligt. Men men, det var faktiskt ganska snyggt, plus att Joshua genuint verkade tycka om det.
”Ditt hår blev riktigt fint..inte för att det inre var det innan eller så, men det är liksom extra fluffigt”, rabblade han vidare och började leka med Joshuas hår istället. Urk, han ville egentligen bara krypa ner i sängen med den andre och fortsätta med det de påbörjat i duschen. Tyvärr var det verkligen inte läge för det, hur mycket kroppen än skrek efter uppmärksamhet.
”Glöm inte. Du. Jag. Sjön. Eken och picknick”, påminde Zihao trumpet och hängde med huvudet. Underläppen putade som på en missnöjd liten femåring. ”Åh, ni råkar inte ha några örhängen här förresten? Vill inte att hålen ska växa igen..tror jag råkade lämna några av dem kvar igår dock.”

Jo, det är väldigt uppenbart hur mycket Zihao försöker. Men det är svårt, sextonåringen om någon kan verkligen förstå det. Fötterna kommer återigen i kontakt med det svala golvet innan han reser sig upp från pallen och slingrar sin friska arm omkring den äldre, en varm kram.
”Jag vet, om ett tag kommer du kunna förlåta dig själv också, men var inte alldeles för hård.” Med tiden går det att läka många sår, och förhoppningsvis är historien mellan de två ungdomarna någonting som Zihao kan förlåta sig själv för. Det känns som att deras förhållande skulle må bättre av det. De små fingrarna stryker försiktigt över de mörka, silkeslena lockarna innan han nickar nöjt för sig själv. Det blev väldigt bra, ingenting bränt.
”Ditt hår blev också riktigt fint,” Med en liten grimas sträcker Joshua på ryggen, försöker räta ut axeln lite som slankat ihop sig. Smart? Inte riktigt, det gör något förskräckligt ont. Med handduken fortfarande fast knuten runt höfterna på honom stiger prefekten ut ur badrummet och tar upp sin prydliga hög med kläder. Kostymbyxor och en stickad, välkomnande tröja. Hans tråkiga go to. Men det är bekvämt.
”Klart jag inte glömmer det, plus skulle du väl följa med, eller?” Frågar den yngre och trär tröjan över huvudet, inte på det mest graciösa sätt direkt. Sedan är det byxorna och strumpornas tur. Örhängen. Har någon i sovsalen några örhängen? Jo, Christopher har det. Joshua själv har aldrig riktigt vågat något liknande. En tatuering, som sitter kvar i huden i all evighet, det säger han ja till, men hål i öronen? Nehej du. Efter att han bytt börjar han snoka i klasskompisens skrin på nattduksbordet. Jajamensan. ”Här har vi några.. hur många behöver du?”

Förhoppningsvis var det Joshua precis sagt sant, att han skulle kunna förlåta sig själv över allting ont han gjort gentemot den andre förr i tiden. Men det skulle dröja och det var väl helt enkelt någonting han fick lov att acceptera. Zihao log blekt och nickade så småningom, efter att ha tänkt över orden några gånger om. Jo, det var nog bara att vänta tills skammen avtog en gnutta. Däremot kände han sig själv och insåg mer än väl att det kunde ta flera år innan den drog sig undan. Bättre än ingenting i alla fall.
”Tack, trodde inte att du skulle tycka om det. Speciellt inte eftersom du typ skrattade åt mig när jag drog bak det!” Knorrade sjuttonåringen och lipade mot den yngre. Han följde sedan efter sextonåringen tillbaka ut i sovsalen. Det gick sådär när han försökte att titta bort - alltså bort från den andre när denne började byta om. Ögonen drogs automatiskt mot pojkvännen och han började nästan dregla av lust. Åh, hur skulle han lyckas klara sig en hel dag utan att slingra sig runt den där slanka kroppen.
”Hm, bra att du inte har glömt..annars hade jag nog blivit lite orolig”, mumlade den äldre och ruskade därefter på sig. Fingrarna började genast pilla med öronen och han rynkade lätt på ögonbrynen. Hur många behövde han egentligen? Runt tio kanske?
”Tio?” Föreslog han prövande och satte sig ner på sängen. ”Vem stjäl jag ifrån egentligen?” Så länge det inte var Samuel spelade det egentligen ingen större roll, men tänk om någon fick syn på honom och insåg att det var dennes örhängen? Det skulle inte vara speciellt trevligt att bli påhoppad och anklagad för stöld, vilket det på sätt och vis var. Några av hängena satt fortfarande kvar. ”Jag ändrar mig, tror att sju borde rätta.” Joshua hade sin tatuering och Zihao sina piercings. Båda var ju relaterade till nålar, så så olika var de inte.

Skrattat? Jo, juste det hade han gjort. Till Joshuas försvar däremot så var det faktiskt inte hårfrisyren som han brustit ut i skratt över. Verkligen inte.
”Det var faktiskt dina poser som fick mig att skratta, håret var liksom inte i fokus.” Berättar sextonåringen illa kvickt. Som att det skulle vara mindre förnedrande att skratta åt poserna än åt frisyren. Hur som helst, han hade av någon anledningen känt behovet att klargöra det en aning för sjuttonåringen. Tio? Herrejösses vad många hål Zihao har i sina små ömma öron. Nu har de känt varandra ett bra tag, upptäckt varandras kroppar flera gånger bara de senaste dagarna och ändå har han inte riktigt granskat alla hålen eller örhängena som dekorerar öronen. Knasiga Joshua. Det borde han ju nästan ha börjat med. Så, efter att fångat ihop sju olika örhängen, som blivit den nya siffran, kliver han fram till pojkvän och sticker försiktigt i en efter en. Noggrant och försiktigt. Medan detta lilla arbeta blir gjort tar han även tiden att granska de smyckena som redan är där i.
”Christopher. Han brukar inte ha något emot att man lånar saker från honom,” med en lätt liten axelryckning knäpper han ihop det sista örhänget, och tar en extra titt på de smyckrade öronen. Det kan vara väldigt fint ändå. ”Har inte lånat hans örhängen innan däremot, men vi får se till att tvätta dem ordentligt efteråt.” Nu skulle de nog kunna lägga tillbaka dem utan att kamraten skulle märka någon skillnad, men Joshua vill ändå väldigt gärna tvätta dem. Så att inga infektioner transfereras emellan de två. När han är klar stryker de bara fingrarna försiktigt över den magra huden, försiktigt. De är båda påklädda nu, de kommer antagligen inte hoppa på varandra där och då.. men det betyder inte att Joshua inte vill det.
”Ska vi börja röra på oss?”

I Zihaos egna lilla värld hade de sär poserna varit väldigt smickrande och heta, men tydligen var det inte så Joshua uppfattat det hela. Såhär på efterhand insåg även sjuttonåringen själv att han sett relativt töntig ut, däremot tänkte han inte erkänna det. Därför sköt han ut hakan och blängde mot den yngre, även om det mest var på skoj. Mest.
”Vadå? Mina poser är troligen bland det vackraste du någonsin sett. Och heta var de ta mig fan också! Jag menar, får inte det här dig att bli alldeles överflödad av lust?” Slytherinaren satte ännu en gång händerna i sidorna, putade med både över och underläppen samtidigt som han vred kroppen i en ytterst udda position. ”Snygg som fan, erkänn”, manade han på och förvred ansiktet ytterligare. Den här gången visste han som tur var att han inte såg annat än fånig ut, men det var liksom det som var grejen. Han mjuknade däremot snabbt och återgick till sin vanliga, tämligen normala kroppshållning, när örhängena träddes in i de respektive hålen i öronen. Under åren hade han samlat på sig en hel del piercings och näst på listan var nog ögonbrynet. För att inte tala om tatueringarna han planerade att skaffa senare i livet. Åh, han var nästan avundsjuk på den Joshua hade. Fåglarna och vattenfärgs stilen fick mästerverket att se ännu bättre ut. Sedan satt den även på ett väldigt bra ställe som gjorde att den smälte in i kroppen, eller hur man nu skulle förklara det hela.
”Tvätta dem? Varför måste vi tvätta dem?” Undrade Zihao och snappade upp en av de betydligt mindre händerna. Seså, rör på benen nu, inte några dumheter. ”Det är inte precis som om han kommer bli en varulv nästa fullmåne bara för att vi delar örhängen”, muttrade han fortsättningsvis och släpande med sig gryffindoraren ner för trapporna som ledde mot uppehållsrummet. ”Påtal om det där, går Aerons bror på skolan eller? Ugh, måste nog be om ursäkt för igår, right? Betedde mig hemsk.”

Det är faktiskt rätt svårt för Joshua att knipa ihop läpparna när den äldre får för sig att vrida kroppen åt alla möjliga håll. Men det som får honom att dra på munnen allra mest är nog orden som kommer med det. Het? Överflödad av lust?
”Du behöver bara stå stilla för att få det att hända, sluta,” gnäller han och ruskar bestämt på huvudet. Det är väldigt gulligt förvisso, men sextonåringen tycker bara att det är snäppet på.. underligt. Orden däremot, det han själv sagt, är endast sanna. Zihao skulle kunna stå helt stilla utan att göra någonting speciellt, och den yngre eleven skulle inte ha några problem med att skutta upp på honom. Däremot försvinner dessa glädjetankar när slytherinaren börjar muttra ut sina svar och hur Chris inte skulle bli en varulv bara av att använda samma produkter.
”Zihao, jag tror du missförstår mig. Om jag lånar hans tröja, eller någons tröja för den delen så tvättar jag dem. Det är bara rent hyfs antar jag? Inte för att jag tror att han kommer att bli en varulv, verkligen inte.” Kanske den andre inte riktigt förstått på vilken grad Joshuas sjukdom ligger på. Nu är det en rätt hög nivå, men det här med att låna saker och sedan tvätta dem, det är väl ändå rätt basic? Någonting man bör göra. ”Sen kan det bli infekterat också..” Joshua hade känt sig angelägen att förklara det lite mer ingående för den andre, så att de inte ska missförstå varandra än en gång. Hade den andre inte kommit ihåg något av det som hänt under gårdagen? Aeron hade ju sagt att han inte skulle be om ursäkt, och att det verkligen inte var någonting att bli upprörd över. Faktum är att det slagit mer mot Joshua att Zihao inte litat på honom än det gjort mot Aeron.
”Minns du gårkvällen överhuvudtaget? Han sa flera gånger att du skulle sluta be om ursäkt med de där lätena,” suckar prefekten och låter handen glida ur den äldres grepp, det gör ont. Ömt.