PRS Emma07 och wolfy

Thomas kände sig allt mer pressad av adelns krav, han kunde tycka att han hade tillräckligt mycket att tänka på utan att dem skulle börja hota om att dra bort sitt stöd. Dessutom ville han ju inte pressa Alysia helt heller, han älskade henne för mycket för det. Men samtidigt visste han att han skulle bli tvungen snart, för han hade snart inte mycket annat val. Så han skulle väl helt enkelt bara bli tvungen att prata med henne. Själv ville han väldigt gärna ha barn, men han trodde inte riktigt Alysia var av samma åsikt. Han gick ut ur salen rätt snart efter Caspian, kunde inte låta bli att le lite åt hur bråttom han hade men det var väl förståeligt också. Thomas själv gick med lugna steg vidare mot sin och Alysias kammare.


Sophie såg upp ur boken när hon hörde dörren öppnades, log till och lade undan boken då hon fick se Caspian. Dock var det ett något ansträngt leende vilket nog syntes också, då smärtan verkade öka i styrka för varje sekund och verkade misstänkt likt värkar. Hon lutade lätt huvudet mot hans axel, ville ha honom nära sig.
"Sådär. Jag tror barnet är påväg", sade hon ärligt, då smärtan hade ökat rätt snabbt den senaste stunden nu. Hon grimaserade lite då en ännu starkare värk satte in.

Alysia vände blicken mot dörren då den öppnades av en tjänare. Hon rynkade oförstående på pannan men rynkan suddades snabbt ut då hon fick syn på Thomas. Hon log lite mot honom innan hon satte sig ner i en av fåtöljerna. Det såg ut som om han hade en hel del på hjärtat, hon kände sin man väldigt bra vid det här laget, så hon väntade tyst på att höra vad han hade att säga. Hon förväntade sig dock inget gott. Trots att de inte direkt bråkat under den senaste tiden så hade stämningen mellan dem varit stelare än vanligt.


Caspian blev blek i ansiktet av hennes ord. Jösses, var barnet redan på väg? Hur hade nio månader flugit iväg så fort? Vad skulle han ta sig till? Panikslaget drog han händerna genom sitt hår och kastade en fundersam blick mot dörren. Han ropade till tjänaren att springa efter läkaren med det samma. Något smärtstillande skulle mannen kanske ha att erbjuda Sophie. För det gjorde ont i honom att se henne lida så.

Thomas smet in genom dörren och log till lite mot Alysia direkt, nickade snabbt mot tjänaren bara som smet iväg och lämnade de båda ifred. Han gick tyst fram och satte sig ner i en annan fåtölj, suckade lite. Han gissade hon märkte att det var något med honom, han hade fått höra att han kunde vara rätt tydlig när han hade något på hjärtat vilket han hade nu.
"Vi borde nog prata", sade han sen, han kunde gissa att också hon hade hört något av alla rykten som gick på slottet just nu. Det mest populära just nu var väl det om att man inte trodde hon kunde få barn.


Sophie kunde inte låta bli att le lite svagt av att se hans reaktion, hur nervös han verkade bli direkt. Han verkade ju mer nervös än henne själv.
"Slappna av", sade hon lite retsamt till honom, drog ett djupt andetag för att själv försöka slappna av lite när en än starkare värk kom. Hon såg snabbt på Caspian, nu såg man tydligt rädslan i hennes blick. För rädd var hon, hon hade aldrig fött förut och var rädd att något skulle hända barnet.
"Om något händer, så måste du lova att rädda barnet före mig", sade hon tyst. Hon visste inte ifall hon skulle klara av att förlora barnet.

"Ja, det borde vi." Hon kunde helhjärtat instämma i att de behövde prata med varandra. Hon behövde berätta om hur hon kände för femtioelfte gången, kanske han den här gången skulle lyssna på henne. Åtminstone försöka förstå. Det var allt hon begärde av honom. Det var inte mycket enligt henne. "Thomas, jag vet hur gärna du vill ha barn. Men jag är inte redo. Jag är knappt nitton. Jag vill inte ha det ansvaret än, och jag anser det inte vara rättvist att bli pressad till något som jag inte vill," började hon med lugn röst förklara, antog att hon snart skulle bli avbruten ändå med hans tankar och funderingar.


Läkaren dök snart upp och ställde fram örter och liknande på bordet. Caspian motstod lusten att fråga vad det var för något. Den äldre mannen visste vad han gjorde. Nervöst gick han fram och tillbaka i rummet ända tills läkaren harklade sig och föreslog att han skulle ta ett djupt andetag. Man skulle ju nästan kunna tro att det var Caspian här som skulle föda och inte Sophie, som trots värkarna betedde sig betydligt lugnare. Han kastade sig nästan på knä vid sängen då han hörde hennes ord och skakade på huvudet.
"Säg inte så," bad han. Han ville inte höra sådant trams för allt skulle gå bra.

Thomas lyssnade tyst på henne och suckade, hade misstänkt att hon skulle säga något sådant. Han kunde visserligen förstå henne, men samtidigt så hade dem ju inte mycket val.
"Jag vet. Och för din skull skulle jag gärna vänta. Men vi har inte mycket val, jag får frågor om det nästan varje dag nu. Senast igår hotade en adelsman med att om vi inte snart har en tronarvinge så drar han undan sitt stöd, och han är inte den första. Och jag behöver deras stöd. Och ärligt talat, det är inte särskilt mycket som faktiskt är rättvist när man lever så utsatt", sade han ärligt, man var mer utsatt än vad man kunde tro som kunglighet.


Sophie suckade lite åt hur Caspian höll på, han var ju värre än hon själv. Hon följde tyst läkaren med blicken, nervös men försökte dölja det.
"Du måste lova", sade hon envist, det sista ordet gick över i en svordom av en väldigt kraftig värk. Hon grimaserade lite och såg på läkaren.
"Vattnet gick", sade hon sen.

Alysia slöt ögonen och knäppte händerna framför sig i famnen. Det här var inget impulsivt beslut utan något hon under en väldigt lång tid funderat fram och tillbaka på.
”Som kunglig, som människor, behöver vi ibland fatta tunga beslut. Och jag har kommit fram till något, både som mig själv men också som drottning,” sa hon, fortfarande med samma lugna tonfall som tidigare. ”Det är inte rättvist varken för dig eller för resten av kungariket att vänta. Och det är inte rättvist mot mig att bli pressad till något som jag inte vill, bara för att det gynnar någon annan. För det kommer bekosta mig så mycket. Jag avsäger mig min titel.”

Thomas såg på henne, blev alldeles kall när han förstod vart hon ville komma. Hon kunde ju inte vara seriös med det, skulle hon lämna honom? Han kunde inte riktigt fatta det själv, han älskade henne mer än nåt annat och nu skulle hon lämna honom? Han hade ju inte direkt fått någon egentlig förvarning heller.
"Du kan inte mena allvar", sade han misstroget, med en misstrogen blick emot henne.

Själva förlossningen förlopte utan större problem, och snart hade Sophie fått den lilla nyfödda dottern mot sin bröstkorg. Sophie var överförtjust i den söta lilla flickan och pillade försiktigt med hennes lilla hand. Hon hade dock förlorat mycket blod under förlossningen, och kände hur hon blev som allt mer seg och slutkörd.

Det gjorde ont inombords men det här var vad hon behövde göra. Det var hon övertygad om. Hon behövde sätta sig själv först för en gångs skull.
”Jag har inget annat val.” Alysia såg åtminstone ingen annan utväg. Hon reste sig upp från fåtöljen och gick fram till fönstret.


Caspian sprack upp i ett stort leende då läkaren la den nyfödda flickan mot Sophies bröst. Deras lilla flicka, ett rent under! Han satte sig på sängkanten bredvid för att med kärleksfull blick beundra det lilla livet. Han blev dock snabbt allvarligare då han såg Sophie, som verkade bli allt blekare om nosen. Också läkaren verkade bekymrad.

Thomas såg på henne, kunde inte förstå att hon faktiskt gjorde det här. Att hon faktiskt lämnade honom, efter allt dem hade gått igenom.
"Vi har alltid slagits för vår kärlek, trots att vi stött på större hinder än det här. Men nu ger du upp?", frågade han misstroget, man kunde riktigt höra på rösten hur förkrossad han var.

Sophie log mot deras lilla tjej, vad fantastiskt fin hon var. Samtidigt var det en otrolig lättnad att allt hade gått bra, att hon hade kommit ut hel och frisk. Sophie själv kände sig helt totalt slutkörd, orkade knappt hålla ögonen öppna. Hon intalade sig själv att hon bara skulle sluta ögonen och vila lite, ifall hon skulle klara att vakna till igen sen visste hon inte. Men snart slöt hon ögonen i hopp om att kunna vila upp sig lite. Hon var riktigt blek nu, blodförlusten hade börjat påverka henne allt mer.

"Förlåt." Alysia såg uppriktigt på honom. Det här var inget beslut hon med glädje kommit fram till eller fattade. Han kanske ansåg henne som feg och svag, men han insåg inte vilken styrka och vilket mod det krävts för henne. Men hon behövde tänka på sig själv för en gångs skull. Hon behövde hitta sig själv igen. Hon såg på honom en stund till innan hon vände sig om och lämnade kammaren.


Lyckan blev relativt kortvarig då han såg hur Sophies tillstånd blev allt sämre. Läkaren bad Caspian att förflytta sig till kammaren bredvid för att själv få lugn och ro till att jobba. Något han inte ville göra men han hade inget val. Rastlöst sjönk han ner i en fåtölj med den nyfödda bebisen i sin famn, försökte lugna ner sig själv genom att vagga henne i famnen och tänka positivt.