rollspelare & tippest prs

Sophia bad vakterna utanför hämta hennes damer och sedan lämna sin post då hon inte stod under Frankrikes beskydd längre. Hon rynkade på pannan åt hur lätt det var att få dom att lyda. Hon berättade kort om sin och Henris plan till damerna och de hjälpte henne ivrigt att byta om till en praktisk men vacker klänning. De packade ner några ombyten till sig själva och till Sophia innan de snabbt tog sig till Henris kammare, utan att bli sedda av någon. Sophia kollade på Henri och log stort, det hela kändes så verkligt. De skulle verkligen rymma för att gifta sig.

Dörrarna slogs upp och Henri vände sig om. Ett leende spreds över hans läppar när han först fick syn på Sophia och sedan hennes damer.
”Är ni redo?” frågade han, ville försäkra sig om att även damerna var fullt med på noterna. Det var ju faktiskt en risk att följa med; men det var även riskfyllt att stanna. Med blicken lagd på damerna drog han åt sig Sophia och placerade sina händer runt hennes midja, bara för att få njuta av att röra henne.

Sophia pep förvånat till och rodnade djupt innan hon la sina händer på hans kinder. Hon kollade sedan på sina damer som nickade lite, de hade gjort allt för sin drottning. Sophia log svagt och höll sig från att gråta av lycka, allt skulle lösa sig det var hon övertygad om. Hon kollade på Henri igen och lutade pannan mot hans axel.
"Ska vi alla ta varsin häst dit? Det kan bli svårt..." mumlade hon och smekte hans kinder.

”Nej”, svarade han och drog sig undan från Sophia för att förtydliga att han talade med alla i rummet. ”Två personer på varje häst, tänkte jag. Du och jag, Sophia, sen kan ni andra välja själva.” Han tog Sophias hand och gick sedan bort mot en av stenväggarna, där en tavla i tyg var uppsatt, och rev bort den. En dörr uppenbarade sig och han öppnade den och drog med sig Sophia.

Sophia höll hårt i honom och kollade mot sina damer lite snabbt så att även de följde med. Hon andades lättat ut då hon såg att han hade med sig smyckeskrinet, ifall de hade guldet så kunde de göra nästan vad som helst. Hon höll hårt i sin prins och smekte hans arm.
"Vad gör vi om någon stoppar oss?" viskade hon och kysste hans nacke lite försiktigt, den tanken skrämde henne men målet var för bra för att det skulle stoppa henne.

Han höll Sophias hand i sin högra och balanserade sin tygpåse och skrinet i sin vänstra hand. Även han vände sig snabbt om för att försäkra sig om att damerna följde med, vilket de gjorde. Hans första tanke var att be någon av dem att täcka för dörren efter sig; men han lät bli. Han ville inte förlora dyrbar tid.
”Förhoppningsvis så kommer inte det hända”, svarade han och fortsatte att gå med snabba steg. ”Men om det händer så har jag mitt svärd med mig.” Han släppte tillfälligt taget om hennes hand och klappade på sin svärdskida.

Sophia andades lättat ut då hon hörde Anne stänga dörren efter sig. Hon vände sedan uppmärksamheten till Henri och rynkade på pannan, ville inte alls att det skulle uppstå något våld.
”Nej..” viskade hon och kysste hans kind. ”Jag vill inte att du skadar någon för mig.” Sade hon och bet sig löst på läppen. Hon lyfte upp sin klänning lite för att snabbare kunna röra på sina fötter, ville bara komma så långt ifrån hovet som hon kunde.

”Om en situation uppstår där vi blir stoppade kommer jag använda mitt svärd”, viskade han tillbaka, allvarligt. ”Inte bara för att skydda dig och dina damer, men mig själv också.” Återigen släppte han hennes hand, men denna gången för att öppna upp en lucka. Det krävdes att han bankade till ordentligt ett par gånger, vilket ledde till att hans knogar började blöda, men smärtan spelade ingen roll för honom. Så fort han fått upp luckan kastade han upp skrinet och tygpåsen på golvet där uppe innan han själv kravlade sig upp. Han tittade sig runt i stallet och såg att varken Pierre eller någon annan av tjänarna var där, så det hela verkade vara fritt fram. Han vände sig om mot luckan igen och sträckte ut handen, för att hjälpa Sophia och de andra damerna att komma upp.

Sophia rynkade lite på pannan och kollade på honom med stora ögon, gillade inte riktigt hans våldsamma sida. Hon ryckte lätt till åt hans bankande men sa inget utan väntade tyst. Sophia tog hans hand och tog sig upp innan resten av flickorna kom upp.
”Hur troligt är det att stallet lämnas tomt under en längre period?” Frågade hon och rynkade lite på pannan. Det gjorde henne nervös att det var helt tomt, var rädd att någon skulle gå in och larma till kungen.

Han drog upp Sophia och hennes damer innan han tittade på hästarna, tänkte ut vilka som skulle vara minst saknade. Han vände tillbaka blicken mot Sophia och gav henne en lugnande min.
”Det brukar vara tomt på kvällarna”, svarade han och gick fram till sin storasysters häst. Hon var knappast aldrig på hästryggen och skulle troligen inte få för sig det inom den närmsta framtiden; därför skulle hästen inte få mer uppmärksamhet än nödvändigt.
”Tro mig, jag och Juliette-”, han avbröt sig själv och grimaserade smått åt hennes namn, visste inte om det skulle göra Sophia upprörd. ”...vi lämnade hovet massor av gånger på det här viset.”