PRS Medi & Vidomina

Hon log bara svagt och skrattade.
"Jag tyckte att medicinen fungerade lite för bra Jules. Jag hann inte liksom reagera. Jag var mer trött." Hon skrattade och satte sig och såg att Ruby och Mary hade kommit fram.
"Hej hur mår ni. Mary du ser rätt blek ut." Hon såg oroad ut.

Mary sprang fram till Alice och kramade om henne. "Men toka! Du skrämde ihjäl mig. Är du okej?". Hon lät orolig, me Caspian kom ner och in i vardagsrummet, så hon hann inte säga något mer. "Här. Det kanske svider lite.". Ha höll en blöt pappersbit fram som han sträckte mot Alice sår. han lade den över blödningen och baddade några gånger. Sedan torkade han det torrt och plåstrade om henne. "Sådär. Nu kanske det känns bättre snart.", sa Caspian och granskade sitt verk. "Den där Lisme verkade vara på krigsstigen. Jag undrar hur hon känner Rion..". Han lät fundersam, men tog sedan sina saker och gick därifrån. Jules kom in i vardagsrummet. "Du behöver vila, Alice. Jag har pratat med Sherman och han säger att du kan komma när du vill. Ingen stress".

Hon skrattade och höll om Mary.
"Förlåt det var inte meningen." Hon satt still och rörde sig inte av att Caspian tog hand om såret." Nickade sedan.
"Tack. Jag vill bara kolla att Alex och lisa mår bra. De var så rädda förut." Hon brast ut i skratt.
"Vad var det för piller du gav mig för jag var nästan för kaxig tycker jag."

"De mår bra.", sa Mary och strök hennes arm. Hon såg orolig ut och drog sig till minnes då Lisme, vampyren, bankat på dörren. De skrämde henne och hon skakade på huvudet för att få bort tanken. Jules gick in i vardagsrummet och kollade mot Alice då hon ställt honom en fråga. "Piller?". Han såg fundersam ut, men förstod sedan vad det var hon menade. "Det hjälpte dig att slappna av, inte sant?". Jules drog lite på läppen i ett leende och sneglade mot Mary. Mary mötte hans blick, men sa inget. Sedan ställe hon sig upp. "Jag slår på te. Jag måste hämta mig och vill helst inte lämna Lisa och Alex igen ifall något skulle hända.". Jules såg efter henne och sedan på Alice. "Vill du ha något? Att äta? Dricka? Sova?".

"Jo det är sant. Jag var rätt lugn. Kallade henne för en billig klon eller något." Hon såg på honom och skrattade lite och såg på Mary.
"Du kan hämta dem hit. Jag kan se efter dem. Jag är en bra storasyster." Hon log mjukt och nickade.
"Jag är väldigt hungrig. Så mat skulle sitta finfint-" Hon log och lutade sig tillbaka.

Jules nickade och gick iväg för att hämta mat åt Alice. han kom tillbaka med en tallrik med mat på i sitt grepp. Han satte det ner på bordet framför henne och stod sedan kvar för att se på Alice. "Alice..", Jules tvekade. Han svalde. "Nu när vi vet att du har DNA från Ruby och Sherman...", började han men släppte tanken och skakade på huvudet. "Förlåt, det var inte min mening att snoka. Ät upp. Om du vill finns telefonen att ringa Rion eller Leo sedan. Om du som sagt skulle vilja alltså.". Han lät osäker. Sedan försökte han att le, men misslyckades så skyndade sig istället därifrån. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Han tänkte för sig själv, och hoppades, att veckan skulle gå fort och att Alice skulle klara den fint. Hon hade varit med om så mycket.

Hon började att äta och såg upp och nickade.
"Fortsätt..." Hon svalde och log mjukt.
"Om vi ska vara rätt så är det Caspian med i räkningen med. " Hon skrattade och nickade.
"Jules sätt dig, håll mig sällskap och var inte så nervös." Hon åt vidare och snart hade hon ätit upp.
"Kan man få mer? Jag är tydligen väldigt hungrig..."

Jules kom tillbaka igen, hämtade henne tallrik och serverade henne en portion till. Han satte ner fatet framför henne och slog sig ner i en av fåtöljerna vid soffgruppen och såg mot henne. "Ja, du har rätt, Caspian är också med i inräkningen..", skrattade han. Sedan tystnade han och hans blick avslöjade att han försatts i djupa tankar. Det gick några sekunder. Sedan öppnade han munnen för att tala igen. "Kan du berätta vad som hände.. alltså när du blev biten av Rion?". Jules svalde av osäkerhet, mn blicken var stadigt fäst på Alice. "Jag tycker det är så olikt honom.", sa han sedan och knäppte sina händer och lutade sig fram för att lyssna på Alices svar.

Hon åt vidare och funderade ett tag och svalde.
"Jag skulle upp på rummet för att hämta väskan. Han greppade tag i mig och bet mig." Hon ryckte på axlarna.
"Han menade det inte men jag är inte arg otroligt nog." Hon log svagt medan hon tuggade vidare och drog sedan upp fötterna och såg på honom.
"Varför undrade du?"

"Nej, ja..alltså.. det låter inte likt honom.", sa Jules igen och rätade på ryggen. Han tänkte på Rion, när senast träffade. Han alltid alltid tyckt om honom då Rion var en väldigt utåtriktad person som tyckte om att få folk i hans omgivning att gå bra. Jules hade alltid känt sig välkommen med honom. "Det gör mig bara förvånad att han skulle gå till attack.", sa Jules sedan. Han tittade på Alice och sedan ner på maten igen. "Happ.", sa han sedan för att sedan slå händerna mot sina knän och ställa sig upp. Han var påväg att lämna rummet då han tvekade och tittade tillbaka på henne över axeln. "Jag är glad att du mår bra Alice. Vila nu och samla kraft så förbereder vi oss för en ny dag imorgon.".
Han lämnade rummet och sjönk i tankar om Sherman, vad Jules hade sett och vad Sherman hade gjort mot Alice. Hade Sherman plötsligt blivit gammal? Var inte pålitlig längre? Inte Rion heller? Jules kände sig förvirrad men valde att inte dra någon förhastad slutsats och lämnade tankarna för att hälla upp vatten i ett glas inne i köket.
Mary visade sig i rummet hos Alice med Lisa i sin famn. "Här, det var någon som saknade dig!", sa hon och böjde sig fram så att Alice kunde ta emot barnet.