Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Hon verkade ännu inte vara helt säker, vilket orsakade Ederel smärta och nästan lite irritation på något vis. Antagligen för att den redan fanns där, underliggande, på grund av att hon inte sagt något till honom om det hela. men han försökte tränga undan det för stunden. Dem fick ta det senare, just nu var det hennes mående och att få hem henne som var det viktigaste. Han suckade lätt då hon envist nog skakade på huvudet.
"Du blöder, och jag förstår att du vill hem men ifall det är nåt illa så kan inte jag tillräckligt mycket om sjukvård", sade han envist och reste sig upp för att gå efter henne emot väggen. Han ville inte tro att det var något som skulle behöva läkarvård, men om hon behövde det måste hon få det. Han gick och lade armen om henne för att sedan försiktigt hjälpa henne upp.
"Vi gör såhär. Vi får hem dig och kollar över dig, och ifall det är någonting som behöver läkarvård får vi isåfall åka in då eller ringa Farandil", sade han, det kunde vara en stor fördel att ha en vän som var läkare.

Hon hade väl inte mycket till alternativ. Åtminstone hade hon inte tillräckligt med ork för att tjafsa emot mer än nödvändigt. Men till sjukhuset ville hon inte, och hon förstod inte varför det skulle vara nödvändigt. Visserligen så hade hon ingen aning om hur skadad hon var eller vad hon råkat ut för egentligen. Hon hade inga klara minnen från förmiddagen. Men det skulle väl komma med tiden. Med hjälp av Ederel så tog hon sig ut från byggnaden. Trots att hon bott i staden hela sitt liv så var det här området inte bekant för henne. Skönt med frisk luft var det i alla fall. Grace slöt ögonen för att andas in luften, försökte samtidigt lugna ner sig så gott det gick. Hon var inte längre i fara och hennes kropp började långsamt men säkert inse det.

Ederel hjälpte henne så gott han kunde och stöttade henne, gav sig hem emot sitt hus - han ville inte riskera att stöta på hennes mamma när hon var i det här skicket och såg så blodig ut. Om hon nu nyligen börjat tycka bättre om honom behövde han ju inte förstöra det med en enda gång igen. Han höll sig ganska tystlåten igenom hela vägen hem, visserligen orolig för henne - vilket också var en orsak till hans tystnad - men också för att han inte kunde låta bli att vara lite sur över att hon inte sagt något om det hela. Väl framme vid sitt hus låste han upp och hjälpte henne in och vidare in till soffan.
"Nu så, vart är du skadad?", frågade han, han var inte alls särskilt bra på sjukvård men fick väl bara göra sitt bästa.

Grace sneglade på Ederel med jämna mellanrum, han var väldigt tyst. Glad såg han inte heller ut att vara vilket ju inte var så lustigt men det gjorde henne illa till mods för hon kunde ju föreställa sig att han skulle ha ett och annat att säga henne. Hon lät honom pyssla om henne men sa också flera gånger om att hon inte tänkte åka till sjukhuset.
"Är du arg?" frågade hon efter en stund, vilade bekymrat blicken på hans ansikte. Hon tyckte inte om att bråka med honom, och ännu värre var det när han var arg på henne eller höjde rösten. Och det fanns ju tråkigt nog chans för båda nu.

Ederel pysslade om hennes skador så gott han kunde, han skulle helst se att hon kom till sjukhuset så att en som faktiskt kunde sånt här fick kolla på henne men han verkade inte ha någon talan på den frågan då hon verkade vara väldigt bestämd på att inte åka dit. Då hon tog till orda igen var han så gott som klar, suckade lite. Han ville inte bråka, men han kunde inte heller direkt ljuga och påstå att han inte var det minsta arg.
"Arg är kanske inte det bästa ordet för det, men jag tycker att du skulle ha berättat för mig innan. Du kunde ha dött där, ifall du hade berättat för mig innan hade han kanske inte ens fått tag på dig. Och i och med att han utmanade dig måste du ha vetat innan, alltså måste du ha gått runt och låtsats som ingenting med mig innan trots att du visste att du skulle försvinna ifrån mig utan minsta förvarning. Utan att ens få en chans till att hjälpa dig eller ens säga adjö", sade han, kunde inte hjälpa att rösten hade en viss bitter ton. Han älskade henne så otroligt mycket, och på något vis kändes det som ett svek att hon gått runt och ljugit.

Grace sänkte blicken till golvet. Givetvis skämdes hon över att inte ha berättat sanningen för honom, men hon hade inte kunnat blanda in honom i det hela. Det hade först och främst varit henne Aiden velat komma åt: oavsett vad han hade sagt åt Ederel så hade han velat komma åt henne.
"Jag gjorde det jag trodde var bäst för att hålla dig säker. Jag ville inte blanda in dig i något som inte angick dig." Hon lyfte blicken från golvet för att se på honom igen. Ögonen hade blivit blanka och tårarna hotade att svämma över vilken sekund som helst. Underläppen började darra den också och hon reste sig upp från soffan. Efter dagens händelser så hade hon ingen lust att sitta där och lyssna till honom vara bitter över att hon inte sagt något. Skulle han ha agerat annorlunda om rollerna varit ombytta? Hon snyftade till och låste därefter in sig i badrummet. Hon sjönk långsamt ner på golvet och lutade huvudet mot dörren, lät tårarna rinna nerför kinderna. Hon skulle snart duscha men hon behövde gråta först.

Ederel suckade, visserligen förstod han att hon säkerligen bara gjort det i god tro och för hans eget bästa men han önskade ändå att hon tänkt annorlunda och tagit med honom i det hela. Men sen ställde nog chocken han fått tidigare också till det, den chock det blivit för honom att plötsligt utan den minsta förvarning få reda på att hon kanske var död. Efter att allting varit så bra emellan dem kvällen innan, till det följande morgon. Det bidrog väl helt enkelt också till att han reagerade som han gjorde.
"Jag är säker på att du bara menade väl, men borde inte saker som hotar ditt liv angå mig när vi är förlovade?", ifrågasatte han, hennes ord sårade faktiskt något - han trodde de var så pass nära varandra att det verkligen borde angå honom. Han suckade då hon gick iväg, dröjde någon sekund innan han gick efter emot badrummet och knackade lätt på.
"Kan vi inte åtminstone prata?", frågade han, nu i en lugnare ton - han hatade att se henne gråta, men det betydde inte heller att han släppte alla sina sårade känslor för det.

Grace svarade honom inte. De skulle prata med varandra men inte nu genast. Det skulle inte bli mycket pratande om hon grät ögonen ur sig heller. Hon satt på golvet en lång stund innan hon tog sig upp på benen. Långsamt klädde hon av sig för att sedan kliva in i duschen, lät det varma vattnet skölja över kroppen. Hon tvålade in sig ordentligt, skrubbade så gott hon kunde för att få bort det intorkade blodet. Då hon var ren sträckte hon sig efter sin fluffiga badrock och drog på sig huvan, stod sedan kvar framför spegeln en lång stund innan hon slutligen lämnade badrummet. Hon gick in till sovrummet där hon satte sig ner på sängkanten, fumlade med händerna och försökte hålla tillbaka tårarna som igen ville fram.

Ederel hade under tiden gått till köket, för att där plocka undan lite - kanske udda att sysselsätta sig med det, men han måste få göra något. Han klarade inte av att bara sitta still och tänka tills hon visade sig igen. När hon väl gjorde det var han inte sen med att följa efter henne in till sovrummet, där han satte sig på huk framför henne och lade händerna om hennes, både i ett försök att lugna henne och sig själv.
"Grace, jag är ledsen om jag gör dig ledsen och jag hatar att se dig gråta. Men jag älskar dig mer än allt annat, och jag vill inte ha ett liv utan dig igen. Den här morgonen skrämde mig halvt ifrån vettet, för jag skulle inte klara av att förlora dig så och jag vill få finnas där och hjälpa dig. Jag vill att sånt ska angå mig, och det är det plus att jag blev skrämd som får mig att reagera. Borde inte såna saker få angå mig?", frågade han, nu inte i den nästintill anklagande ton han haft tidigare utan nu mycket mjukare.

Hon slöt ögonen då hans varma händer vilade mot hennes, försökte hålla tillbaka tårarna då det kändes dumt att sitta och gråta. Det var typiskt henne att vara så känslosam. Ederel hade rätt - hon borde ha berättat om det hela för honom.
"Jag ville inte att han skulle göra dig illa igen," mumlade hon och snyftade tyst till. Bara tanken på att Aiden orsakat olycka med motorcykeln, och att Ederel legat på sjukhus i flera dagar utan att hon kunnat nå fram till honom, fick det att vända sig i magen på henne. Aiden hade varit kapabel till så mycket. Hon hade varit så nära till att förlora honom. Hon hade inte kunnat ta den risken att något skulle hända honom igen. Grace hickade till och vek undan med blicken, tryckte tungspetsen mot gommen i ett sista tappert försök att sluta gråta.