PRS Emma07 och wolfy

Thomas höll om henne, hatade att se henne ledsen och ville trösta henne så gott han bara kunde. Han strök henne mjukt över håret med ena handen.
"Det är okej. Och inget var ditt fel", sade han mjukt, och helt ärligt då han inte tyckte hon hade gjort nåt fel.

Det var en lättnad att höra honom säga att det som hänt inte var hennes fel. För hon hade under de gångna veckorna upplevt att han lagt skulden på henne. Något som varit väldigt tungt att ta sig igenom för hon ville inte att Thomas skulle se på henne med besvikelse i ögonen. Inte om den besvikelsen var riktad mot henne, att hon var orsaken. Alysia lutade sin panna mot hans axel och andades långsamt ut, tårarna fortsatte rinna längs med kinderna och nu skakade hennes kropp lätt också.

Thomas höll än om henne ordentligt, ville inte att hon skulle tro att han var arg på henne eller något för det var han verkligen inte och hade inte varit heller.
"Kan du förlåta mig?", frågade han tyst.

Det var självklart att hon förlät honom så länge han förlät henne. De hade båda kunnat sköta det hela bättre, inte låtit det gå så långt som det gjort nu. Men de hade hittat tillbaka till varandra och de skulle en tid framöver behöva bygga upp deras förhållande igen. För lite skada hade det ju tagit men de skulle komma starkare ut ur det här än de någonsin varit förut. Det var hon säker på.
”Om du förlåter mig,” viskade hon slutligen och lutade huvudet bakåt för att se på honom.

Thomas andades ut lite, genast lättad ändå.
"Såklart jag kan", sade han ärligt, skulle alltid kunna förlåta henne vad hon än hade gjort antagligen. Han log prövande emot henne, hoppades på att de kunde försöka lägga allt det här bakom sig nu.

Alysia torkade bort några tårar från kinderna med sina fingrar innan hon mötte hans blick igen. Hon besvarade inte hans leende, hon kände sig inte på humör för att le än. Det skulle knappast se ut som ett leende heller utan mer påminna om en grimas.
”Tack,” viskade hon bara och nickade lite.

Thomas såg på henne, hjärtat värkte av att se henne så ledsen. Han lade försiktigt handen mot hennes kind och strök bort hennes tårar.
"Jag älskar dig över allt annat, glöm aldrig det", sade han mjukt,

Alysia nickade långsamt igen och den här gången ryckte det lite i hennes mungipor. Ett knappt märkbart leende spelade på hennes läppar men ett leende var det i alla fall.
"Och jag älskar dig," viskade hon. Det skulle hon göra tills hon drog sitt sista andetag.

Veckorna gick och blev till månader. Det var nu ett bra tag sedan Thomas och Alysias lilla bråk eller vad man skulle kalla det, bråk var väl kanske inte riktigt rätt ord. Men de var åtminstone sams igen nu, till Thomas glädje. Just nu var han iväg på ett möte, hade under dagen varit på rätt dåligt humör efter att en adelsman på morgonen varit fräck nog att föreslå att han skulle gifta sig med någon som faktiskt kunde få barn. Han hade inte pratat så mycket med Alysia om det - han ville inte bråka med henne nu när de rätt så nyligen blivit sams igen - men han skulle nog bli tvungen snart. Adeln lade mer och mer press på honom kring detta, dem krävde en tronarvinge ifall de inte skulle dra tillbaka sitt stöd. Snart avslutades mötet och Thomas reste sig upp från sin plats.

För Sophie kändes det som om tiden gått otroligt snabbt, och hennes mage hade minst sagt växt rejält. Hon kunde känna sig stor som ett hus och klumpig, men det var väl också försteåligt eftersom hon var redo för att föda vilken dag som helst nu. På ett vis var hon nervös inför födseln - det var ju första gången hon skulle föda, men samtidigt skulle det bli skönt att väntan äntligen var slut och de skulle få träffa sitt lilla barn. Hon var dock också något nervös över att något skulle hända barnet, tänk om det skulle bli något fel? Men hon försökte intala sig att allt säkert skulle gå bra. Just nu var hon på sitt rum, hon hade legat och läst större delen av dagen då hon haft ont ändå sedan morgonen. Hon hade dock inte tänkt något större på det, men nu började hon bli lite misstänksam mot att någonting var på gång då smärtan bara verkade öka i styrka.

Alysia var väl medveten om adelns press på henne. Det verkade som om precis alla önskade och ville att hon skulle bli med barn, förutom hon själv. Hon var en ung kvinna. Hon var praktiskt taget ett barn själv. Hon var inte i rätt skede i livet för att bli mamma än. Tyvärr så ville ingen se det hela från hennes synvinkel, utan alla gnällde samma visa om att hon var drottning och det var hennes plikt att ge landet en tronarvinge. Med näsan i vädret gick hon längs med korridoren, tänkte inte låta någon tro att hon påverkades av deras åsikter trots att hon gjorde det. Hon visste knappt längre vem hon var. Hon kände sig instängd i slottet och som om hon höll på att kvävas allt oftare.


Caspian lämnade salen i samma sekund som mötet var över. Han småsprang längs med korridoren tills han kom fram till kammaren han delade med Sophie. Han hade tidigare fått bud om att hon inte mådde bra, men han hade irriterande nog inte kunnat gå från mötet bara sådär.
"Hur mår du?" frågade han och satte sig ner på sängkanten, tog hennes hand i sin för att kyssa hennes knogar. Han önskade att han kunde vara vid hennes sida hela tiden, men han hade sina plikter som prins som han inte kunde fly från.