Yehet och Kkaebsong [PRS]

Zihao skrattade till och ruskade på huvudet, samtidigt som leendet på läpparna växte sig större. Det var underbart att Joshua kom på sådana små lösningar, men helt ärligt behövde han inte någonting sådant. I alla fall inte för stunden, då hjärnan var alldeles för upptagen med att vara lycklig. Lycklig över det faktum att han och artonåringen äntligen erkänt sina känslor för varandra och slutligen kunde ge någon form av utlopp för dessa.
”Nej, det är okej”, försäkrade nittonåringen och skrattade till. ”Jag mår alldeles för bra just nu för att orka oroa mig över alla mina tusentals aggressionsproblem”, konstaterade han därefter och pillade lite med den yngres ljusa lockar. ”Du passar väldigt bra i blont hår, vet du det?” Mer än väldigt bra faktiskt. Snarare gudomligt vacker och bara allmänt, jävla fantastisk. Zihao kunde verkligen inte ta in hur perfekt den andre var, med de stora ögonen, perfekta håret, gosiga kinderna..herregud.

Att den lilla ideen får Zihao att skratta till glädjer artonåringen, men han hade faktiskt varit fullkomligt seriös. Hellre att Zihao tar ut sin ilska på en boxningskudde istället för en levande människa. Eller en annan organism för den delen.
"Du får säga till om du vill ha en, eller tycker att det skulle vara nyttigt för dig." Viskar Joshua mer än fingrarna leker med de betydligt längre fingrarna, böjer på dem, vickar på dem.. väldigt gosigt och varmt. Den kärleksfulla stunden får det läskiga på teven att zoomas ut, det är som att öronen stänger ute ljuden, och fokuserar endast på nittonåringens ord. Ena handen glider upp mot hans blonda lockar, pillar lite med dem medan rodnaden glider över kinderna upp över den fräkniga näsan. "Tycker du det? Jag är lite osäker.."

”Var inte det, svär på att det ser skitsnyggt ut”, sade Zihao och fortsatte tvinna lockarna mellan tummen och pekfingret. ”Vet inte varför, men det matchar dig typ..ditt ansikte och så, förstår du vad jag menar?” Fortsatte han i ett försök att förklara och gled med hönderna mot sitt eget hår istället. Det var lika kolsvart som innan, strävt och tjockt. De hade sagt att de skulle göra någonting med det, men så hade de ändrat sig i sista sekund och bara toppat av det istället. Inte för att det såg dåligt ut, för det gjorde det verkligen inte, men det kändes bara tråkigt och tamt. Alla andra i gruppen hade ju blivit stylade och fixade. Chai som hade rött hår, CW med sina rosa lockar..så sjukt orättvist! Förut var det sagt att Zihao själv skulle få ljusbrunt hår, men vem fan visste vad som hänt med den idén. För håret var inte det minsta ljusbrunt.

"Klart jag förstår vad du menar." Berättar Joshua medan händerna glider bort från den andres grepp, för att föra dem upp mot nittonåringens mörka lockar. "Ditt hår matchar också din ansiktsform, tror dock att i princip vilken färg som helst skulle göra det. Du kan nog aldrig se dålig ut." Nej, i artonåringens ögon ser han alltid helt fantastisk ut, spelar ingen roll vad stylisterna kan tänkas göra. Med en liten, eftersläntad suck gräver Joshua ner ansiktet i den äldres nacke, medan Bobb klättrar upp mot dem, suktandes efter uppmärksamhet.

Jodå, Zihao kunde absolut se dålig ut. Det var bara att vänta på att han blev förkyld, eller väckt mitt i natten.
”Äh, jag kan allt se ut som en hög med vandrande skit”, protesterade nittonåringen. Försiktigt placerade han sina egna händer över Joshuas och förde dem till läpparna. ”Du däremot..är ganska säker på att du aldrig kan se direkt dålig ut. Det betyder ju dock inte att du inte behöver gå upp i vikt, för det behöver du verkligen göra”, fortsatte han bestämt och spände blicken i artonåringens. ”Men jag vet att du jobbar på det, så ska sluta klaga..vill vara att du ska må bra.”

Med ögonen nerborrade i Zihaos egna ögon, nickar han långsamt. Nej, spelar ingen roll hur trött, eller hur sjuk nittonåringen är, han kommer fortfarande vara attraktiv. Det är väl magin med att vara kär, ingenting kommer att få honom att tänka annorlunda.
"Där har du allt fel, du har inte sett mig i min lägsta vikt. Eller när jag tar riktigt fula foton.." rabblar Joshua med ett litet skratt och skakar på huvudet, nej han kan definitivt se riktigt förskräcklig ut. Tyvärr. Det andra som Zihao nämner får dock skrattet att tyna bort, och Joshua ser upp från fingrarna till den äldre. "Tyckte du att jag såg bättre ut förut, innan jag förlorade vikt?"

Vad var det för fråga? I Zihaos ögon var Joshua alltid lika perfekt, även om han för tillfället oroade sig mer än måttligt för den yngre. Men hade han sett direkt bättre ut innan? Nej. Såg han bättre ut nu? Nej. För någon så förvirrad och långsam som nittonåringen var det hela löjligt svårt att greppa, hur mycket han än försökte.
”Helt ärligt? Jag tycker inte att du ser bättre ut nu, men inte sämre heller”, började han med ögonbrynen rynkade och tänderna gnagandes i underläppen. ”Nu är jag mer orolig istället, så det skulle ju kännas bra om du gick upp lite så att jag slapp oroa mig lika mycket..äsch, jag vet inte hur jag ska förklara det hela”, konstaterade han tvärt och suckade. ”Jag..jag tror att jag älskar dig, om det är ett tillräckligt bra svar.”

Joshua vet inte om han ska ta svaret som en komplimang eller som någonting negativt.. han har gått ner en hel del, både för att han inte velat hitta tid för att äta, utan velat träna, träna, träna. Men även för att när han började hos dem var det första medlemmarna påpekade hans puffiga kinder, och stackarn visste inte om det var positivt eller inte. Nej, han ville se på topp ut, både för fans och för alla andra. Sen blev det liksom det enda han kan kontrollera i sitt liv, det enda som Joshua utan någon annans tillåtelse kan kontrollera och hoppa över. Det är så obehagligt tillfredsställande. Samtidigt sårar Zihaos ord en hel del, om han inte såg bättre ut innan.. varför skulle han vilja gå tillbaka till det? Jo visst, han skulle vara mer hälsosam, piggare och trevligare. Men han skulle inte få känna den där tillfredsställande känslan när en måltid hoppas över.
"Det skulle kännas bra..?" upprepar artonåringen med de nyplockade ögonbrynen sammandragna, blicken flackar mellan händerna och Zihaos ögon. Som vanligt tar han det hela allt för personligt, varför? Ska han bara gå upp i vikt för att Zihao inte ska känna sig orolig? Ska han ljuga om sin vikt, säga att han kommit upp till femtio kilo nästa vecka? Kanske låter som en riklig ide. Hjärtat stannar dock upp, hjärnan också. Älskar? Han har aldrig hört någon förutom sin bror eller mor säga det... älskar Zihao honom? Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen, och ögonen tåras nästintill upp av orden. "Gör du?"

Hoppsan, det var verkligen inte den relationen Zihao förväntat sig. Både när det kom till det där med ätningen och det andra. Det andra? Fan heller, han hade bokstavligen precis talat om för Joshua att han älskade honom, och nittonåringen kallade det för det andra? Men för i helvete, skärpning.
”Ja, det gör jag”, mumlade han långsamt och samtidigt ytterst tyst - så pass tyst och försiktigt att det nästan inte var urskiljbart. Helt ärligt hade det inte riktigt varit meningen att de små orden skulle slinka ut, men så var det nu. Han hade sagt dem, högt och tydligt. Nu fanns det ingen återvändo, inga hemligheter eller liknande. Utan bara rå, ärlig kärlek. Zihao hade aldrig varit kär förut, knappt ens varit attraherad av någon. Och så hade Joshua stigit in i hans liv, från ingenstans, och stulit hjärtat på nittonåringen. När? Det visste han inte. Kanske i samma sekund som han såg den yngre för den första gången? Kanske dagen efter? Kanske en vecka efter? Även om han betett sig ruttet i flera veckor så hade det aldrig handlat om att han inte tyckte om artonåringen, utan istället om rädsla och osäkerhet. Sådana grejer gör konstiga saker med männsikro. Speciellt om man heter Xie Zihao och är förvirrad till det yttersta från morgon till kväll. Men det här, att han var kär i Joshua, det var det ingen tvekan om..att han helt enkelt älskade honom. Inget annat kunde beskriva det han kände gentemot den andre. Absolut ingenting.

Det är lite typiskt, hur Joshua konstant tjatar åt sina vänner att kommunikation är nyckeln till ett stadigt förhållande, och så följer han inte den principen själv. Dum i huvudet? Lite kanske. Uppenbarligen har Zihao slagit till en nerv hos artonåringen, som fått tankarna att bubbla än en gång. Det där med ätningen, om självbehärskning och värde. Om det är värt att gå upp i vikt om det bara är för att Zihao ska sluta oroa sig.. om den äldre tyckt om honom mer när han var hälsosam, ja då hade det gått bättre. Men nu? Nej, han kan gå ner en hel del kilon, för i slutändan är den där tillfredsställande känslan det enda som räknas.
"Jag älskar dig också, ska du veta.." viskar Joshua med ett magert leende, känner av den ansträngda atmosfären runt omkring sig. Bittert låter han sin kropp glida åt sidan, lämna Zihaos bekväma knä och falla mot soffan. Jösses.