rollspelare & tippest prs

Sophia tittade upp på honom med stora ögon, hade nästan hoppats på att en av de skulle ha kvar logiken men det kanske var för mycket att hoppas på. Hon reste sig försiktigt upp och la sina händer på hans kinder.
"Är du säker? Din far kommer inte bli glad." sade hon och drog handen genom hans hår. Hon log svagt och kramade hårt om honom. Det kändes som att det såg lite ljusare ut iallafall, vilket alltid var något.

Han la sina, grova händer över hennes, mjuka. Ögonen drogs mot hennes och precis som vanligt vid en sådan intensiv ögonkontakt så flackade han mellan hennes högra öga till hennes vänstra.
”Han kommer bli arg”, fastställde han och klämde sina fingrar runt hennes. ”Men han kan inte döda mig. Det kommer bli okej.” När han avslutat det sista ordet tog han en djup suck för att, gud, det skulle lösa sig. De hade hittat en lösning. Han tog tag i hennes länder och la dem på sina axlar innan han drog sig närmare och placerade en kyss på hennes läppar; en passionerad, intensiv, lycklig, impulsiv kyss.

Sophia ville gärna veta ifall kungen skulle döda henne, det var hennes trots han ogillade och det värsta hon möjligtvis kunde göra var att trotsa kungens sista order om att de inte skulle gifta sig. Hans mjuka läppar övertygade henne däremot om att de gjorde rätt, hon skulle inte klara av att vara utan Henri. Hon behövde honom i sitt liv, var nästan i ett desperat behov av honom. Hon tryckte sig närmre honom men avslutade kyssen efter ett tag för att hämta andan.
"Vi borde gå nu, vi behöver komma till en stad långt härifrån där de inte kommer känna igen ditt ansikte." sade hon och smekte hans kind.

Hoppet blev ännu större för varje sekund som deras läppar nuddade varandra, och en stor besvikelse uppstod i Henri när hon drog sig undan.
”Det finns en gång i min kammare”, sa han, andfått, med sina händer på hennes kinder. ”Som vi kan använda för att komma ut, utan att någon ser oss.”

"Kommer vi till stallet?" frågade hon och smekte hans armar. Hon kollade på honom med stora ögon och kände hur sorgen lyftes från hennes hjärta. "Vi behöver guld så att den stackars präst som viger oss kan lämna Frankrike, för din far kommer vilja ha hans huvud." sade hon tyst och kollade på Henri.

Han nickade till svar, men det hon sa härnäst gjorde honom nervös. Helvete, han hade inte tänkt på det. Varken hans far eller mor litade på Henri med guld - och nu förstod han varför. Han var impulsiv.
”Jag har inget guld”, sa han och drog tillbaka sina händer för att täcka ansiktet. ”Helvete. Jag har inget guld.” Det minsta hindret kändes som en enorm mur; men det här var deras sista chans att få vara tillsammans. Han klarade inte av några hinder, han hade inte tid att klättra över något. Det som han och Sophia behövde var en slät, snabb väg.

"Jag har. Hur mycket behövs för att ta sig till... Danmark?" frågade hon och gick till sin klädkammare. Hon drog upp en sten från golvet då hennes damer hade allt hennes guld under, ifall det skulle bli inbrott eller rån så var Skottlands guld säkert förvarat. Hon kollade mot Henri och log svagt, litade på honom tillräckligt för att han skulle se.

Hans händer föll från hans ansikte och han stirrade på Sophia. På allvar? Han hade lite svårt att förstå det han såg - hade hon tänkt på allt? Och hade hon litat så lite på Frankrike?
”Jag.. Öh, jag vet inte”, sa han och knäppte ihop sina fingrar. ”Jag tror att du har en bättre aning än mig.” Han backade lite så att han kunde luta sig bak mot stenväggen, fortfarande med den smått chockade blicken fäst på Sophia.
”Vi måste ta med dina damer”, sa han sedan och tog sig för pannan. Herregud, vad lite de hade tänkt på. Om hans far märkte att de var borta så skulle damerna förmodligen få en del av skulden på sig - och han var inte sugen på att få reda på vad som skulle hända med dem då.

"Vad menar du med det? Jag fick med mig guld när jag lämnade Skottland för klostret, ifall något hände så att jag skulle kunna betala mig ur problem och för att betala nunnorna men de tog inte emot något." sade hon och tog en näve mynt. Hon nickade lite och kollade på honom lite snabbt. Hon tog ett stort smyckeskrin och la i mynten, fyllde det tills det inte gick mer och stängde den. Hon räckte över skrinet och kollade på Henri. "Jag byter om sen kommer jag och mina damer till sin kammare." sade hon och la sin hand på hans kind. Hon kysste mjukt hans läppar och slöt ögonen.

Henri hade börjat tänka ihop i huvudet hur många hästar de skulle behöva. De kunde inte ta vars en - det skulle synas tydligt att något var fel om så många var borta på en och samma gång. Hans tankar avbröts av Sophia och han tog emot skrinet och besvarade hennes kyss, precis som förut; passionerat, hoppfullt, en cocktail av alla sorters känslor. Med sin fria hand smekte han försiktigt hennes rygg innan han tillslut drog sig undan och tittade på henne.
”Skynda er”, sa han och lämnade kammaren. Med raska steg vände han sig istället mot sin egen och var snabbt framme. Han bad vakterna att lämna honom ifred och förvånansvärt så lyssnade de utan några invändningar.
Han gick in i sin kammare och la ner skrinet på sitt bord innan han drog upp sin garderob och ryckte åt sig ett tygstycke. Han började dra åt sig sina dyraste värdesaker och la dem på tygstycket innan han knöt ihop det till en påse. Han visste trots allt inte hur länge de skulle vara borta; men han kunde inte tänka sig att det hela bara skulle ta en eller två dagar.