Rollspelare & Wolfy prs

Paul tittade upp från Victoria och log mot Leah. Han var ganska glad över att hon fått tillbaka Jason och att de var med varandra igen.
”Aa? Välkommen vad hände? Ni gör slut och du glömmer bort att vi finns.” Flinade han och reste sig upp. Han kramade sedan om henne innan han klappade katten.

Hon skakade på huvudet med ett leende, så var det ju inte alls. Hon hade bara varit för blyg för att komma förbi och hälsa på. Speciellt då hon inte visste hur de skulle reagera eller om Jason sagt något om henne till dem.
”Jag ville bara veta vad katten heter,” förklarade hon med ett skratt.

”Åh jag har aldrig sagt något speciellt namn för jag trodde du valt namn så jag ville inte förvirra den. Jag sa alltid typ lillen, gumman och sånt.” Skrattade han och kollade på henne med stora ögon. ”Menar du nu att katten fortfarande inte har ett namn?”

Leah brast ut i skratt och skakade roat på huvudet, kunde inte fatta att katten varit utan namn i flera månader.
”Det är precis vad jag menar,” nickade hon bekräftande.

”Kalla den för Jason Junior. Han kommer döda oss.” Skrattade han och kollade på henne med ett leende på läpparna. Han klappade lite på katten innan han granskade Leah.

Leah tänkte först säga nej men kunde inte låta bli att tycka att det skulle vara ganska roligt, så hon high fiveade Paul innan hon återvände upp till sovrummet och Jason med ett finurligt leende på läpparna.

Han skrattade till och såg efter henne innan han satte sig ner igen.
Jason gick ut från duschen och kollade på Leah lite snabbt. Han höjde på ögonbrynet och log svagt, var nyfiken på om Paul hade namngett katten.

”Jason Junior,” log hon nonchalant mot Jason och satte sig ner på sängkanten, släppte ner katten på golvet innan hon la sig raklång och sträckte upp händerna över huvudet.

”Ursäkta?” Sade han och kollade på henne med stora ögon. Han skakade på huvudet och la armarna i kors över bröstkorgen. ”Min son ska heta det. Inte den där.” Sade han.

Leah bet sig i tungan för att inte gapskratta åt hans reaktion som faktiskt var ganska underhållande.
”JJ funkar bra som förkortning,” sa hon och tryckte lätt pekfingret mot sina läppar.