Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon såg på honom och log mjukt.
"Åh ja självklart kapten. Nu har ett mycket vackert skepp." Hon log och hajade till.
"Men vad är det ni säger? Hector tog hit mig. Jag har inte varit på en båt eller ett skepp på år sedan jag kom till denna ö. " Hon såg på honom och bet sig lite sensuellt i läppen.

Hennes sätt att förföra honom fungerade inte. Francis var alldeles för inne i att smida planer på ön. Folket på ön hade redan börjat tittat snett på de och undrat vad de gjorde där, eftersom de tydligt inte hörde hit. De skulle behöva agera snabbt innan de drog till sig alldeles för mycket uppmärksamhet, då fanns det inte tid för sådana här dumheter, tyckte han.
Francis plockade upp kniven och iakttog dess blad på nära håll. Han vred på det så det skimrade till i ljusskenet. "Jag vet inte vem som har skickat dig, men jag tycker att det är dags för dig att gå nu.", sa han och tog ett närmare steg åt hennes håll. Han höll kniven i sin hand och pekade med spetsen åt hennes håll. Det var tydligt att tiden för Kiliah på skeppet höll på att rinna bort. Nästa steg, vad hon sa eller gjorde, skulle vara avgörande för hennes liv, det märktes.

Hon svalde hårt och tog ett steg bort och lämnade sedan rumet och hon lämnade en doft efter sig. Men hon stannade kvar på båten och såg där Hector var sist och hon fick tårar i ögonen, perfekt. Hon gick och knackade på
"Hector?" sa hon med grötig röst och knackade försiktigt.

Hector hade somnat i soffan och snarkade, men ryckte till då det knackade på dörren och han var vaken igen. Han såg sig om för att se efter var han var och muttrade något om vilket jävla tjat det var, varför skulle det vara så svårt att få vara ifred. Visserligen hade det kunnat vara Francis som knackade på, men han slog bort tanken fort eftersom Francis kom och gick precis som han ville. Han ställde sig krångligt upp på fötter och började gå mot dörren. Kände fortfarande ruset i kroppen och pulsen slå. Tröttheten låg kvar, kände han.
"Ja?", sa han och sträckte ut en arm mot dörren för att tröttsamt knuffa dörren ifrån sig och på så sätt öppna den. När Kiliah syntes i dörröppningen ville han muttra, han hade ju kört henne därifrån, men att hon kommit tillbaka, bara för att träffa honom smickrade han så mycket att gick rakt till huvudet och hans enorma ego. Ett flin spred sig på hans läppar och han var med ens mer vaken. "Du kom tillbaka, du vill ha mer alltså?", sa han och tog ett steg närmare henne för att se in i hennes ögon. "Vad vill du?".

Hon nickade och torkade bort tårarna.
"Jag kom tillbaka för att jag ville ha dig. Jag ber så mycket om ursäkt att jag bettede mig illa. Jag är rädd att du har haft bättre kvinnor än mig." Hon såg på honom och tog ett steg mot honom.
"Jag har bara en fråga. Kommer ni att skada mitt land? Mitt folk?"

"Någon som du.. tvivlar?". Han skrattade och menade att Kiliah var ju en av de mest attraktiva kvinnor han mött. Att hon ville ha honom gjorde honom oerhört glad, till att det nästan tippade över till att göra honom kaxig. I ett försök att spela svårfångad backade han ett steg. "Hm, så du ville skrapet efter att kaptenen själv avböjde ditt erbjudande.". Han vände på sig för att gå in i kammaren. Han återvände till bordet där sista klunken av rom stod kvar på bordet i flaskan. Han hällde upp det i samma glas han tidigare druckit ur och hällde i sig det. Hector andades ut. "Skada ditt land och folk? Jag vet ju inte ens var du kommer ifrån.", sa han och sneglade på henne över sin axel.

Kiliah såg på honom och bet sig i läppen och suckade.
"Okej skada det här landet, ön. Jag bor på denna ö så det är mitt hem." Hon gick fram och satte sig på bordet och särade på benen.
"Åh vill du inte berätta ifall lilla jag kommer förlora mitt hem?"Hon smekte sitt lår och lade huvudet på sned.

Hector kikade åt hennes håll när han förstod vad hon höll på med. Han gick fram till henne för att möta hennes blick. Han lutade sig framåt, så pass nära att han kunde känna hennes andetag i ansiktet. "Jag tänker inte skada varken dig eller din ö.". Hector placerade en hand över hennes ben för att sedan långsamt stryka henne över benet. "Vi tänker bara göra det vi gör bäst. Plundra.", viskade han i ett andetag och kysste henne sedan över hennes hals och han var som förtrollad av Kiliahs skönhet.

Hon såg på honom och förde händerna mot hans ansikte och såg in i hans ögon.
"Jag är rädd. Jag kommer inte ha något kvar. Snälla plundra inte mig." Hon drog honom intill sig.
"Kan ni inte vänta till morgondagen så jag kan ha dig för mig själv en stund?"

"Jag är ett steg före dig, gullet.", svarade han och kysste henne över halsen för att sedan leta med händerna under hennes kläder. Han var ivrig på att känna, ivrig på att ha henne nära. Resten av deras kväll var som ett blurr.
Morgonen därpå vaknade han upp i den soffliknade möbeln med Kiliah, eller Violet, som Hector kallade henne intill sig. Hector blinkade till några gånger och försökte sätta sig upp i soffan och kravlade sig upp på sina armbågar. "Ah, mitt huvud..", mumlade han och höjde en hand för att gnida sig i pannan. Han tittade åt Kiliahs håll. Suget efter henne från gårdagen fanns som bortblåst. Han kravlade upp ur soffan och sträckte sig efter sina kläder som bara låg en liten bit ifrån. Han drog på sig de medan han gäspade stort. Blicken for på Kiliah igen. Hon hade stannat för länge, tyckte han.