Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Hans var orsakade Ederel en hel del oro och tankar, men till sist beslöt han sig att tro på att han bara menade att hon inte längre var ledaren. Han måste tro på det så länge tills något annat visade sig. Och dessutom trodde han också att han skulle behöva hålla henne vid liv, för att ha en hållhake på Ederel tills han var i hans grepp - dödade han henne förlorade han det. Han motstod lusten att kasta in mobilen i väggen då samtalet bröts, det skulle trots allt inte vara särskilt smart med tanke på att han kunde bli kontaktad där igen.
Tidigare hade han försökt hålla kriget undan, försökt lugna ner sin sida och inte göra för mycket. Men nu tänkte han sannerligen inte hålla tillbaka dem en millimeter längre. De hade utan tvekan velat ha honom förbannad, och nu fick dem stå ut med konsekvenserna utav det. Det här kriget tänkte han då inte skjuta upp längre, han tänkte ge sig in i det med tänder och klor för att de ens vågade hålla på såhär.
Den där nefilen blev inte heller långlivad, han förstod inte riktigt poängen med att skicka en så ung en till honom - eller var det bara för att håna honom, som om den skulle vara en match för honom? Pojken i all ära så försökte han ändå diplomatiskt förklara först, men Ederel gav honom knappt ens en chans till det innan han krävde att få veta vart hon var ackompanjerat med en mängd hotelser. Men nu visste han det äntligen, och det tog inte lång stund för honom att ta sig till det hus nefilen talat om. Han började innan han ens hunnit ta sig in, började med att sträcka sig ut till Aidens sinne för att börja med att ställa till med lite oreda. Och sätta in en hel del tvivel och rädsla, något han inte verkade haft tidigare och gott kunde må bra utav, men han sparade dem riktiga krafterna tills han kom in.

Aiden kände genast av Ederels närvaro. Inte minst för att han var medveten om att den fallne försökte manipulera hans tankar, men också för att en nefil kommit springande och meddelat saken. Aiden var närmare tvåhundra år gammal och hade lärt sig att motstå tankekontroll till stor del. Han var medveten om att han hade en rosenrasande arg fallen ängel mot sig, men han kunde inte på något sätt föreställa sig exakt hur arg Ederel var eller den vrede han skulle få smaka på. Han kastade en blick mot Grace som låg ihopkurad på golvet. Han hade inte hållit tillbaka under deras duell, och han hade faktiskt trott att han gjort slut på henne. Ändå hade hon rört på sig och det var då han fått den briljanta idéen om att tortera henne lite till, samt dra in Ederel i det hela. Hennes hår var blodigt, liksom stora delar av hennes kropp. Värst var dock knappast de fysiska skadorna utan det som gjort henne mest skada var alla mardrömmar han låtit spela i hennes huvud.
"Så trevligt att du kunde komma, jag har väntat på dig." Aiden vände sig mot Ederel med en självbelåten min, "jag måste dock erkänna att jag trodde att du skulle dyka upp snabbare än så. Fick du förhinder på vägen?"

Ederel blev inte alltför förvånad över varken hans välkomstord eller att han var väntad just då, trots allt måste de ju ha varit förberedda på att han skulle komma så snart han fått ur adressen ifrån nefilen. Han brydde sig dock inte det minsta om att svara på hans idiotiska fråga, det var tydligt hur han gjorde sitt bästa för att reta upp Ederel och det hade han sannerligen lyckats med redan från början. Han fick väl bara hoppas på att han hade överskattat sin egen förmåga, vilket han själv var övertygad om att han hade gjort. Trots allt var han ju bara en simpel nefil. Och åsynen av Grace gjorde inte direkt den saken bättre - visserligen var hon ännu vid liv, men att han skadat henne så fick honom att slå undan varje tanke han haft på att säga något till honom eller bete sig någorlunda civiliserat. Han vände en hatisk blick emot honom igen, för att utan ett ord ge sig på honom med alla de medel han hade. Det vill säga både fysiskt och psykiskt, han hade ju både styrkan och kvickheten ifrån en fallen ängel på sin sida men han gav sig även på hans sinne med full kraft. Visserligen hade han gjort motstånd tidigare, men det hade ifrån Ederels sida nästan varit lite prövande då - som för att testa hur stark han var, vad han kunde stå emot. Nu däremot gav han sig in där med allt han hade, försökte bryta ner honom bit för bit, driva honom till vansinne. Ändå var det inte på långa vägar nog för vad han förtjänade, ifall man frågade Ederel. Dock försökte han också samtidigt skicka några tankar till Grace - försöka ge henne lite trygghet tills han var klar med Aiden.

Grace kände av en närvaro som fick hela hennes kropp på helspänn. Närvaron orsakade henne dock inte obehag utan värme och glädje. Långsamt lyfte hon sitt ansikte som hon vilat mot det kalla golvet, begrep inte vad rösterna sa trots att det var hennes modersmål. Ändå lät allt som hebreiska. Blicken var suddig och det dröjde några minuter innan hon kunde se klart vad som pågick bara några meter från henne. Ederel. Var han verkligen där? Hade han kommit för att hjälpa henne? Nej, det kunde inte vara möjligt. Hon hade inte berättat för honom om duellen eller var den skulle ta plats, hon hade inte gett honom någon information överlag. Det här var bara ännu ett spratt som hennes tankar och hjärna spelade henne. Det här var Aidens förtjänst. Långsamt sänkte hon huvudet mot golvet igen, hon hade fått upp hoppet i onödan.

Ederel ville dra ut på det hela så länge som möjligt för att åsamka honom så mycket smärta som möjligt, men Grace var viktigare. Han behövde få komma till henne igen, och då fick det gå att han inte kunde dra ut på det. När han istället fått slut på honom - inte död, men döende och Ederel var noga med att se till att han inte hade vett eller mod nog att ens tänka på att ta sig upp igen - vände han för att istället skynda fram till Grace. Bara att se henne sådan skar i hjärtat och fick ilskan emot Aiden att växa igen, men han försökte koncentrera sig på henne och att hjälpa henne. Nu när han var så gott som klar med Aiden försökte han lägga över allt mer trygghetskänslor till henne, visserligen borde han inte lägga sig i men han trodde det här ändå skulle vara välkommet med tanke på det skick hon var i. Han var genast nere på huk hos henne för att försiktigt vända över henne på rygg och försöka hjälpa henne att sätta sig upp.
"Åh älskling, vad har dem gjort med dig", sade han tyst, halvt för sig själv och halvt till henne. Inte för att han förväntade sig ett svar, han misstänkte att svaret också skulle få honom ännu argare. Och den känslan hade han redan nog av. Sanningen att säga var han också något sur på henne för att hon gett sig ut på det här utan att säga något till honom, men just nu var oroskänslorna för henne desto starkare.

Grace gav ifrån sig ett lågt stön då hon fick hjälp att vända sig om på rygg. Hon öppnade ögonen för att se på Ederels vackra ansikte. Hon kunde fortfarande inte avgöra om han faktiskt var där eller om det bara var Aiden som plågade henne. Det var vad han gjorde hela dagen. Visat henne visioner om hur framtiden hade kunnat se ut för henne tillsammans med Ederel, bara för att därefter ta de fina drömmarna ifrån henne och ersätta de med bilder som fick henne att må illa. Hon särade långsamt på läpparna men fick inte ur sig ett ord. Istället koncentrerade hon sig på den trygga känslan som långsamt kramade om henne, fyllde henne inifrån och lugnade ner henne en smula. Hennes blick flackade runt i rummet, fastnade för ett kort ögonblick på Aiden som låg på golvet och gapade med en plågad min fastklistrad på ansiktet. Därefter letade sig blicken tillbaka till Ederel. Hallucinerade hon eller var det faktiskt han?

Ederel kunde bara tänka sig vad Aiden måste ha utsatt henne för, och hatade honom än mer för det. Det faktum att hon inte verkade våga lita på sina ögon smärtade honom, men han kunde också förstå henne på ett vis ifall han bråkat med hennes tankar under tiden hon varit här. Vem som helst skulle ha blivit rädd efter det. Han lade armen bakom henne för att hjälpa henne lätt upp till en mer sittande position, lade sin fria hand emot hennes kind. Ögonen lös utav oro, framför den lite bakomliggande ilskan som dock var riktad emot Aiden.
"Hey, det är jag. Det är över nu", sade han mjukt, hoppades på att kunna nå henne ordentligt.

Ederel hävdade att det verkligrn var han som satt där hos henne, men frågan var om hon faktiskt kunde lita på det. Det var en oerhört obehaglig känsla att inte se skillnaden på vad som var verkligt och vad som bara var i hennes huvud. Tillslut bestämde hon sig ändå för att våga tro på att det faktiskt var hennes älskade fästman som var där hos henne, hur otroligt det än lät för henne. Grace nickade lite och satte sig ordentligt upp med en grimas. Hon var fortfarande så gott som oförmögen att få något sagt så hon höll tyst, behövde få ägna några ögonblick åt att få ordning och reda på sina tankar innan hon skulle försöka sig på att säga något. Hon kastade en osäker blick mot Aiden som låg kvar på golvet - var det faktiskt över?

Ederel andades lättat ut då hon nickade och tillslut verkade tro på honom, för om hon inte gjorde det visste han inte riktigt vad han skulle ha tagit sig till - att försöka lägga sig i hennes tankar ännu mer skulle bara göra saken ännu värre. Han gav henne en försiktig kram - han visste inte riktigt vart hon var skadad och ville inte råka orsaka henne någon smärta. Därefter drog han sig lätt undan lite igen för att se på henne.
"Vi borde få dig ut härifrån och undersökt", sade han mjukt, prio ett var att få henne mer avslappnad igen och se till så att det inte var någon fara med henne - så kunde hans känslor få komma i andrahand, det fick dem gre i senare.

Grace stelnade till då han tyckte att hon borde undersökas. Hon ville inte åka till närmaste sjukhus, inte nu. Hon ville komma hem, ville vara i säkerhet. Inte omringad av läkare. Hon skakade på huvudet som för att säga nej innan hon kröp fram till Aiden, behövde med egna ögon försäkra sig om att han inte skulle komma upp på benen igen och orsaka mer trubbel. Trots att han varken rörde på sig eller sa någonting, så gick det inte att misstolka blicken han gav henne. Den var full av hat vilket fick hennes hjärta att sjunka. Han hade från första stund bestämt sig för att avsky henne trots att han dolt det väl. Hon såg på honom en stund innan hon förflyttade sig närmare väggen, behövde ta stöd av den för att ta sig upp på benen.