Not what I wanted [PRS]

Det verkade som om Joshua haft ganska svårt att säga de där orden. Jag lovar. Kanske han inte ville lov egentligen, men kände sig tvungen? Händerna stannade med ens upp och drog sig tillbaka. Tillfället var inte rätt och konversationen dem sinsemellan var alldeles för allvarlig. Däremot kunde han inte förneka det faktum att orden ringde väldigt trevligt i öronen på honom. Den yngre skulle inte försvinna även om allting gick åt rena rama helvetet. Det var ändå lite som en försäkring och det kändes helt enkelt skönt att den fanns där, ute i det öppna.
”Jo, de har haft en massa underliga teorier som visat sig vara fel”, svarade Zihao dröjande och tog några djupa andetag igen. Sextonåringen doftade så otroligt gott, så pass gott att det började klia i de vassa tänderna. ”Yaosu har börjat gräva i en massa kinesiska mytologier och det finns tydligen en saga om varulvar i just de bergen vi vandrade i”, fortsatte han och bet sig själv löst i tungan. ”De är typ uråldriga och så, men förbannelsen som beskrivs i de sagorna liknar den jag lider av.” Sagor, tomtar och troll..det lät mer som ett enda stort skämt ju. Berättelser och skräckhistorier för barn var inte verklighet, det var påhitt. Eller det borde i alla fall ha varit det - påhitt och inget annat. Sjuttonåringen kunde inte undgå att skratta till, samtidigt som han skakade på huvudet. Det lät så jävla sinnessjukt att det knappt var sant, för att inte tala om löjligt.
”Det låter super töntigt, jag vet, men vi har liksom ingen annanstans att vända oss till. Speciellt inte eftersom det som faktiskt står är så otroligt likt.” Nja, han kunde inte riktigt släppa faktumet att de vände tron mot barnsagor för information. Slytherinaren kände sig definitivt tvungen att rättfärdiga det hela. Men nog pratat om det! De behövde ta dig till madam Pomfrey förr eller senare, annars skulle det där nyckelbenet kanske bara bli sämre.

De där varma händerna faller tillbaka mot sidorna, vilket helt ärligt gör Joshua lätt besviken. Som sagt, det är inte direkt det mest perfekta tillfället under ett sådant seriöst samtalsämne, men han är beroende. Fullkomligt beroende. Fingrarna som börjat stryka sig över bröstkorgen på den äldre stannar upp, öronen vickar upphetsat på sig av det han hör. Kinesiska mytologier. Sagor. Det är väldigt häftigt att man kan hitta sådana saker där, att det förekommit mitt framför näsan på dem.
”Det låter inte det minsta töntigt,” protesterar sextonåringen med stora ögon. Töntigt? Nehej då. Mer fascinerande. Kanske det finns något sätt att tämja det som står fel där i samma sagor. Precis som många andra föräldrar brukade Ms Lewis läsa sagor för sina söner långt in på natten, de alla tre var nattugglor på den tiden och var alltid lika nyfikna. När de blev äldre försvann all den där tron att övernaturligheter faktiskt var möjligt. Att det existerade. Tomten, vampyrer, varulvar, magiker, påskharen. Vissa av dessa är påhittade, vissa inte. Det är därför lite svårt att skala ner på vilka som faktiskt kan finnas på riktigt eller inte. Med tanke på att hela familjen Lewis nu vet att trollkarlar, varulvar och vampyrer finns så brister den där tron.
”Du vet.. när jag och Samuel var små växte vi upp med många olika sagor som vi sedan fick reda på bara var just sagor.. men sen fick vi brevet. Mycket kan vara möjligt Zihao, och att följa en saga som är så likt är långt ifrån töntigt.” Slytherineleven är renblodig, han har vetat att magiker existerar sen barnsben, så det är inte särskilt konstigt att han ser det hela som töntigt. Fingrarna som stannat upp vid bröstkorgen glider tillbaka upp mot den sköra nacken. ”Kan nog vara värt att gå igenom varje liten bok som kan ha med det att göra.”

Varje liten bok, varje liten skrift - det var precis det Yaosu ägnade sig åt när han inte spenderade tid på ministeriet. Han hade lägligt nog stött på en av de gamla sagorna hemma i Kina, undanstoppad i en av de många bokhyllorna i biblioteket. Zihao undrade hur han ens lyckats få tag på den, och det var någonting han skulle undra i all evighet. Grejen med deras förra hem var att det var gigantiskt, med ett privat bibliotek och över femtio rum. Ja, de härstammade från ett förmöget släkte. Väldigt förmöget. Och just eftersom det var så massivt och plottrigt kunde han inte komma över det faktum att den äldre brodern råkat plocka upp just den boken av alla andra tusentals romaner och skrifter.
”Fast händelseförloppet som beskrivs i de här sagorna vill jag inte ska bli sanna”, mumlade sjuttonåringen och drog några fingrar genom Joshuas mörka lockar. ”Det är inga bra slut och jag..jag vill få ett bra slut, förstår du?” Fortsatte han trevande. Ett bra slut var någonting som kunde lätta lite på hjärtat i alla fall, även om vägen dit inte var speciellt trevligt. Men fanns den där lilla försäkringen om lycka där, då skulle det inte vara några allt för stora problem.
”Ska vi gå till madam Pomfrey? Annars kan jag inte svära på att jag kommer kunna hålla mig borta”, började Zihao, vars psyke hamnat lätt på sned. Det var svårt att hålla sig i skinnet, att inte bara ge in i begären som kom och gick precis som de ville. Han kände på sig att för stunden, trots att allting var ganska så dystert från hans perspektiv, var det nästan försent att börja dra sig undan. Första gången hade det gått bra att dra undan händerna och placera dem där de inte kunde dumma sig, men nu? ”Du doftar liksom alldeles för gott och du är så fin och vacker”, gnällde sjuttonåringen och tillät fingertipparna att glida ner längsmed den smala kroppen.

Nej, det är väl klart att alla vill ha ett bra slut. Alla vill må bra, alla vill att saker och ting ska gå rätt till. Även om de tidiga händelseförloppen i sagorna stämmer in på Zihao, behöver det inte betyda att det slutar på ett och samma sätt. Sagorna är gamla, skruttiga. Det finns betydligt fler saker som kan hjälpa till med detta nu.
”Det är klart jag förstår det, men det kan finnas lösningar gömda i samma böcker.” Påpekar Joshua med en liten axelryckning. Att få alldeles för höga förhoppningar vill han verkligen inte, han vill varken själv bli besviken eller få den äldre att bli det.. men det är väl ändå inte så farligt att fokusera på det positiva, eller hur? Lösningarna kan stå mitt framför nosen på dem, men det kan även vara i koder. Och prefekten är en riktig fena på koder. När han var yngre och fortfarande gick på en vardaglig mugglarskola så höll han redan då på med olika koder och hackning. Han gör det inte för att utpressa någon eller sådär, det är bara roligt. Madam Pomfrey. Juste. Axlarna sjunker ner drastiskt som på beställning och underläppen putas utåt. Nu vill Joshua gärna ha armen fixad, men samtidigt som han går ner till sköterskan och låter sig bli ompysslad så kommer han behöva gå upp på vågen. Och då kommer både Madam Pomfrey och Zihao att se den där siffran som gryffindoreleven är så rädd för. Tänk om han gått upp i vikt? Att stanna där med den ett år äldre, vara nära och låta deras läppar mötas.. ja, det låter mycket mer tilltalande än sjukhusflygeln.
”Jag vill hellre stanna här,” med ett svagt litet leende för han läpparna mot den andres hals för att långsamt lämna en drös med kyssar på den varma huden.

”Du får väl lära dig mandarin så kan du läsa igenom allting som Yaosu grävt fram?” Föreslog sjuttonåringen och skrattade till. Nja, det där kunde nog bli förskräckligt svårt. Däremot delade japanskan och kinesiskan många olika tecken, även om det inte direkt hjälpte. Grammatiken, innebörden, allt var annorlunda. Precis som landen i sig, som knappt var jämförbara. Många trodde att de var det, att skillnaden inte var så värst stor, men de hade så grovt fel. Zihao slöt ögonlocken med en liten, förnöjd suck. De där små kyssarna som regnade över honom var underbara. När han jämförde dem med regn så var det faktiskt inte helt metaforiskt, då de faktiskt kändes lite som svalt sommarregn. Läpparna var svalare än den äldres hud, betydligt svalare. Den senaste tiden hade han varit ovanligt varm och allmänt överhettad, det verkade inte heller gå över efter att fullmånen passerat. När de besökte skolsystern lite senare skulle han ta upp det där. Kanske det fanns någonting att göra åt saken som i sin tur saktade mer resten av processen? Om kroppen inte fick chansen att överhetta skulle förhoppningsvis inte resten av sjuttonåringen göra det heller.
“Mhm, du vill stanna?” Upprepade Zihao och ritade små cirklar över den andres lår. ”Men när vi är klara här”, fortsatte han och lät händerna glida upp över de magra låren. ”Då måste vi gå till madam Pomfrey, okej?” Efter de orden tystnade han och började lämna små försiktiga kyssar över Joshuas hals, sedan över bröstkorgen bara för att söka sig längre ner. Vad skulle hända om någon kom in? Äh, om det nu hände skulle han inte direkt bry sig. Deras relation skulle komma ut förr eller senare och så länge inte Samuel eller Weimin fick nys om det hela, då var det okej. Men i samma sekund som Samuel fick veta, då var Zihao så gott som död. Först mobbade han dennes yngre bror och nu var han bokstavligen inne i byxorna på honom? Nåväl, de var kära, så vad kunde han göra åt saken? Förmodligen slå till styvbrodern och fortsätta slå tills ljuset slocknade i honom.

Lära sig mandarin? En sådan språkälskare som Joshua skulle inte ha någonting emot att lära sig lite mer av det stora språket, däremot finns varken orken eller tiden till det. Nu skulle han möjligtvis försöka studera pojkvännens hemspråk istället för att sitta så som de gör, men det tänker han inte. Han är lite för beroende för att kunna prioritera lärdom istället för sex. Någonting som faktiskt är lite nytt för sextonåringen.
”Måste vi?” Frågar han med lätt höjda ögonbryn och ett nöjt litet leende strykandes över de fylliga läpparna. Zihaos läppar mot halsen utger värme tillsammans med det hettande vattnet mot deras kroppar. Fingrarna som vilar på hans lår och kontakten mellan hud och läppar är nog för att få alla tankar på vågen att försvinna för en kort stund. Kroppsfixeringen och alla taskiga tankar ligger fortfarande i bakhuvudet, men just där och då trycker kroppens begär bort dem. Joshuas egna små fingrar glider ner över slytherinarens bröstkorg, längre och längre ner. När de tillslut kommer fram till skaftet är de försiktiga men snabba. Jobbet ska bli gjort. Läpparna stryker sig över Zihaos nacke, innan han drar in honom i en varm kyss. Kroppen höjer på sig, trots att nyckelbenet gör något förskräckligt ont, rättar lite på sig där han sitter i grensle över den äldre, bara för att glida ner mot den bara huden. Upp, och ner. Jösses, de kan verkligen inte få nog av varandra.

Om sanningen nu skulle fram så kändes det lite fel att hålla på som de gjorde. Och nej, det hade ingenting att göra med att Zihao inte ville, för det ville han definitivt, utan snarare på grund av den yngres nyckelben. Det var krossat och han hade säkert förfärligt ont, men ändå satt de där på golvet och slingrade sig runt varandra som om det inte fanns någon morgondag. Äh, de skulle ju gå till madam Pomfrey så snart de kände sig tillfredsställda, eller hur?
”Ja, du kan inte gå omkring med ett krossat nyckelben resten av livet”, påpekade sjuttonåringen och himlade lätt med ögonen. Händerna gled fortfarande längsmed gryffindorarens kropp, kände varje liten centimeter av den mjuka huden. Han gillade att ta på sextonåringen, varesig det gällde kinderna, håret eller något annat. Det gick inte att bli hundra procent nöjd. Eller jo, men det varade inte särskilt länge. Mer, mer, mer. Zihao besvarade kyssarna samtidigt som han klamrade sig fast ytterligare vid Joshua. Tänk om det här skulle försvinna, tänk om de inte kunde hålla på såhär i framtiden. Bara rena rama tanken gjorde ont - fysiskt ont. Kanske han var dramatisk, men grejen var den att han verkligen älskade Joshua. Hela Joshua, varenda liten del av honom både rent psykiskt och fysiskt.
”Jag älskar dig”, mumlade sjuttonåringen, vars grepp hårdnade en gnutta. ”Till och med dina underliga rutiner”, fortsatte han tyst och började varsamt stryka läpparna över bitmärkena igen.

Som sagt, om det bara varit nyckelbenet som madam Pomfrey ville ha sig en kik på, då hade Joshua stuckit dit på direkten. Den röda svullnaden, illande smärtan och förbandet gör honom lätt handikappad, så med det i åtanke skulle det inte vara så läskigt att gå ner till sjukhusflygeln. Men nu är det inte så. Även under den hettande stunden tvingar tankarna sig in i hjärnan på sextonåringen, påminner honom om hur han kommer behöva ställa sig på en våg om några timmar. Rädslan för madam Pomfreys och Zihaos reaktion bubblar upp över kanten. Inte riktigt trevliga tankar att ha sådär när ungdomarnas kroppar är tätt intill varandra och ljudet av hud är det enda som når öronen. Fingrarna som är nergrävda i slytherinelevens gråa lockar och läpparna håller på med sin egna lilla dans. Händerna glider ner mot de skarpa kinderna, stryker tummarna försiktigt över den sköra huden innan han ställer sig upp för att rengöra sig, Han måste faktiskt också tvätta håret, och beroendet över att få alla sina rutiner klara finns fortfarande där. Hade han ställt sig upp för snabbt? Han vill sitta kvar där och fortsätta med sin dans, men ja.. han har även lite lust att springa ut ur skolan och fly för att slippa vågen. Däremot måste han hitta lite kläder innan något sådant ska kunna hända. Tankar, tankar, tankar. Älskar dig. Orden får kinderna att blossa upp mer än deras täta stund, nästan lite pinsamt faktiskt. Vad ska han svara på det? Han vill säga detsamma, men orden fastnar liksom i halsgropen på honom likt alltid.
”Om jag får nyckelbenet fixat, vill du fly med mig efteråt då?” Värt att fråga, eller hur?

Fly? Zihao höjde automatiskt på ögonbrynen och huvudet föll lät på sned. Vad hade det flugit i den yngre egentligen? Han hade inte ens gått ut skolan än, inte fått sina slutgiltiga betyg och ändå ville han fly? Hade situationen varit annorlunda hade han mer än gärna flytt med sextonåringen, men som det var nu? Nej, det fanns inte en chans.
”Joshua”, började sjuttonåringen och sneglade upp mot den magra ungdomen, nu med ögonbryn som dragit ihop sig så att en liten rynka bildades mellan dem. ”Du har inte gått ut skolan än, du skulle aldrig kunna få ett jobb..” fortsatte han långsamt och kom upp på fötter. ”Och vad händer när jag tappar förståndet och försöker äta upp dig?” Slytherinaren drog händerna genom de gråa lockarna och suckade för sig själv. Okej, om han inte hade varit en varulv, om Joshua inte varit så förbaskat smal, då hade han nog faktiskt tänkt över det hela. För stunden skulle de väl knappast klara sig helt på egen hand. Visst hade de båda två sina styrkor, men ute i världen räckte det inte - inget elixir, inga pengar, ingen vård.
”Men när du slutar skolan och jag har fått schack på mig själv, då kan vi fly precis vart du vill.” Zihao lutade sig mot den svala kakelväggen och vände blicken upp mot talet ovanför dem. ”Kanske dra någonstans där det inte finns en massa idioter..bo i ett tält..alltså jag är öppen för allt. Bokstavligen.” De mörka ögonen slöts och han tog några djupa andetag. Så länge de fortfarande var tillsammans spelade det verkligen, verkligen ingen roll.

Nu är det inte så att Joshua varit riktigt seriös när det kommer till att ta till flykten. Men en liten del av honom själv skulle verkligen vilja sticka därifrån och slippa madam Pomfreys genomgång om hälsa och vikt.
”Det var ett skämt Zihao.. jag ska inte sticka härifrån, även om det varit en återkommande tanke.” Bara de senaste veckorna sen skolstarten har den tanken skuttat in och bosatt sig inne i skallen, kommit tillbaka som en påminnelse i princip varje dag av olika anledningar. Med en liten mängd schampoo i handflatan börjar sextonåringen att gnugga in smörjan i hårbotten, försiktigt och bekvämt. Lite som hårmassage. Kokos, väldigt gott indeed. Sedan sköljer han ut det, bara för att gnugga in resten av kroppen med två olika kroppkrämer. Dofter är verkligen tillfredsställande, och det får faktiskt tankarna att skingra sig lite grann. Efter detta lägger han på en peeling mask över ansiktet, bara för att låta fokuset återgå till sin pojkvän. Den friska armen slingrar sig om hans midja och lutar pannan mot hans bröstkorg. ”Precis vart jag vill? Vi kan resa.. till Japan, och Kina?” Hemländerna kommer först, sedan finns det en hel del andra platser han vill resa till, dock krävs det en hel del pengar. Gryffindoreleven lämnar små pussar över den ljusa huden på Zihaos bröstkorg innan han ler upp mot det vackra ansiktet.
”Jag sa det mest för att inte behöva väga mig, men att fly härifrån låter inte särskilt dumt egentligen. Speciellt inte med dig.”