PRS Emma07 och wolfy

Thomas lyssnade, visste ju att hon hade rätt i vad hon sade. Han suckade lite och nickade lätt.
"Jag ska försöka prata med henne", sade han ärligt, gav sin mamma en kram innan han reste sig upp. Han kände sig lite blandad - dels var han lättad över att ha pratat med sin mamma och fått lätta sitt hjärta, det kändes faktiskt mycket bättre. Men samtidigt var han också oroad över att behöva prata med Alysia.

”Bra.” Delaney sträckte ut sin hand för att krama om Thomas axel. Hon hade inte alltid varit den mest stöttande personen när det kom till hennes sons förhållande med Alysia, men hon såg ju hur mycket den unga kvinnan betydde för Thomas vilket långsamt hade fått henne att acceptera Alysia som en del av familjen.

Thomas log snabbt till mot sin mor innan han gick ut ur hennes rum igen, det var väl lika bra att ta tag i saken direkt och prata med Alysia. Det skulle ju inte bli bättre av att han väntade ännu längre direkt. Han var snart framme vid Alysias kammare, knackade lätt på dörren innan han gick in, stannade till innanför dörren och stängde efter sig.
"Hey", sade han tyst, man märkte tydligt att han hade något på hjärtat.

Alysia satt på huk framför den öppna spisen och storrade in i elden. Hon reagerade knappt på att det knackade på dörren, vände först på huvudet då hon hörde Thomas röst. Hon visste inte riktigt hur hon kände över att han var där. Hennes hjärta bultade precis som det alltid gjorde då hon såg honom, men hon kände sig samtidigt reserverad.
”Hej,” sa hon tillslut och reste sig upp, gick dock inte närmare honom utan höll avståndet.

Thomas såg tyst på henne först utan att riktigt veta hur han skulle börja. Som vanligt med henne smälte han helt varje gång han såg henne, vilket gjorde det hela ännu svårare. Han såg ner i marken snabbt och sen tillbaks på henne.
"Förlåt. Förlåt att jag varit så reserverad eller så, men efter allt så vågade jag inte riskera att förvärra något. Jag älskar dig så otroligt mycket och är livrädd att förlora dig", sade han ärligt, att hon stod så still fick honom att bli lite osäker. Han räckte verkligen ut sitt hjärta till henne här, fick verkligen innerligt hoppas att hon inte skulle neka honom.

”Du har varit så kall mot mig de senaste veckorna,” började hon då han tystnat och sträckte ut handen för att röra vid väggen med fingrarna. ”Jag vet hur mycket du ville ha det här barnet. Jag är ledsen att det slutade som det gjorde. Men det är inte mitt fel, trots att du nästan lyckades övertyga mig om att det var så.” Alysia stannade upp vid soffan och greppade ett löst tag om nackstödet. ”Istället för att prata med mig så har jag, både sett och hört, att du letat dig till Elyse istället. Något jag behöver veta?” Hon spände käkmusklerna en aning. Visst var hon medveten om den oskrivna lagen om att kungar hade rättighet till älskarinnor, men hon hoppades ändå innerligt på att så inte var fallet.

Thomas granskade henne tyst och lyssnade, han stod still där han var. Hade hon trott han tyckte det var hennes fel? Det hade han ju verkligen inte, snarare tvärtom.
"Självklart är det inte ditt fel", sade han direkt, han hade väl snarare närmast beskylla sig själv för det.
"Och jag har inte menat att vara kall mot dig, jag är ledsen för det", sade han ärligt. Han såg genast förvånat på henne när hon nämnde Elyse, trodde hon verkligen något sådant om henne? Att han skulle gå bakom ryggen på henne?
"Du känner mig så pass väl att du vet jag aldrig skulle göra något sådant", sade han ärligt, nästan sårat av att hon trodde det om honom.
"Elyse ska giftas bort till kronprinsen i grannlandet. Det är därför jag pratat med henne", sade han ärligt, det skulle kunna binda ihop deras båda länder bra och Thomas skulle försöka ta tillfället i akt och försöka handla en del med dem.

Alysia såg på honom under några ögonblick innan hon vände bort ansiktet från honom, försökte hålla tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Hon ville inte tillåta sig att gråta, inte verka svag inför Thomas, men hon visste inte hur länge till hon skulle orka hålla känslorna för sig själv. Hon hade tidigare sopat in dem i en mörk vrå inom sig och stängt dörren, men nu hade de tagit sig fram och hon skulle bryta samman vilken minut som helst.

Thomas suckade lite, han hatade att se henne sådan. Tyst gick han närmare henne, var ilte tveksam men gick sedan helt fram till henne för att lägga armarna om henne. Dels hade han saknat att ha henne i sina armar, och så hatade han att se henne ledsen.

Hon borrade in naglarna i sina handflator då han närmade sig henne, och höll andan då han la armarna om henne. Det dröjde inte länge förrän tårarna började rinna längs med hennes kinder. Hon grät. Inget snyftande eller snörvlande utan lät bara tårarna rinna likt vattenfall. Det hade som sagt bara varit en tidsfråga innan det skulle bli för mycket för henne. Alysia hade hoppats på att det skulle hända då hon var ensam men nu var Thomas där och kanske han kunde trösta henne.