Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Såklart att jag inte kom hit bara för att sitta barnvakt, även om du uppenbarligen behöver den sortens tillsyn,” började Zihao och trängde sig in bakom Joshua, så att han kunde slingrabåde benen och armarna om honom. ”Jag kom faktiskt hit för att umgås med dig..och dina katter. Men mest dig”, försäkrade han med ett svagt skratt och började lämna små pussar över käkbenet på den yngre. Drt var så sjukt tydligt att de båda behövde den här tiden tillsammans, när de bara kunde ta det lugnt och umgås. Nittonåringen som bara i största allmänhet behövde slappna av och spendera tid med den han älskade, och Joshua som även han verkade behöva både sällskap och tillsyn. ”Du får säga till om du vill att jag ska flytta på mig, okej?” Mumlade Zihao och vilade hakan mot en av de slanka axlarna. ”Inte för att jag kommer flytta på mig, men ändå.” Nope, han satt där han satt, fastklistrad vid artonåringens rygg utan några som helst planer på stt flytta sig. Kanske han skulle bli kvar där resten av kvällen? Vem visste? Förhoppningsvis var drt inte allt för jobbigt för den andre. Och om det nu var det..too bad for him.

Joshua blir än mer skamsen över orden som glider ut ur Zihaos mun därnäst, behöver han den tillsynen? Ja, kanske. Hur förbannat svårt det än må vara att medge det så behöver artonåringen definitivt hjälp, dock har han ingen lust att bli sedd som en femåring som inte vill äta sin broccoli. Under tystnad börjar han att tugga på sin mat, kroppen sjunker ner mot Zihaos bröstkorg när han glidit in bakom honom.
"Mm bra, mest mig." upprepar han med ett nöjt litet leende, och lutar försiktigt sitt huvud mot Zihaos, som vilar mot en av de taniga axlarna. "Nehej du, jag vill verkligen inte att du ska flytta dig." Nej, värmen från Zihaos närhet får stressen och ångesten att lämna den nätta kroppen, får honom att lugna ner sig. När Joshua väl återfått lite av sitt medvetna ser han ner mot tallriken, som nu är nästintill tom. Jisses, han hade inte ens märkt det. Han ställer ifrån sig den snabbt, om han ser på den kommer nog ångesten att byggas upp på nytt igen, innan han vänder sig mot Zihao. "Du borde vara här med mig för varje måltid." Kanske det skulle göra det lite lättare? Vem vet.

Varje måltid? Sure. Det skulle inte vara några problem enligt Zihao själv som ville spendera så mycket tid som möjligt med artonåringen. Men det räckte inte med måltiderna, då han ville vara tillsammans med Joshua varje sekund på dygnet..när han vaknade, när han somnade, när han duschade, när han inte gjorde någonting..ja, den listan var allt lång. Och nej, det var inte en överdrift att säga att han gärna skulle skutta in i samma dusch som den yngre. Snarare tvärtom. Däremot behövde den lilla biten med information inte komma ut i det öppna riktigt ännu.
”Bara vid måltiderna? Men resten av tiden då?” Knotade Zihao och putade med underläppen. ”Jag vill ju vara med dig precis hela tiden, bokstavligen”, fortsatte han bestämt och borrade ner ansiktet i axeln. ”..vilket känns jävligt underligt, då jag aldrig haft en sådan känsla innan”, erkände nittonåringen och började gnaga sig själv löst i underläppen. ”Känner du likadant?” Nu höll han defintivt tummarna, för det skulle inte bli roligt om en av dem hade starkare känslor än den andre.

Bara vid måltiderna? Nej, om Joshua fått välja själv skulle de vara tillsammans dygnet runt. Dock tog han endast upp det då maten var lättare att äta med Zihao av någon konstig anledning. Borde det inte vara tvärtom? Att han struntar att äta för att inte ses som äcklig inför den andre? Jo, så har hjärnan resonerat förut, men kanske det är slut med det nu. Det var på tiden.
"Zihao, jag vill definitivt vara med dig hela, jävla tiden." Försäkrar artonåringen med ett sanningsenligt leende. Han sträcker lite på sig, och sätter sig sedan ner i Zihaos knä för att slingra armarna om den starka nacken. Försiktigt stryker han tummen över nittonåringens underläpp, där tänderna håller på att gnaga sönder den. Även om Joshua haft en pojkvän innan, och trött att han varit kär, så är det ingenting i jämförelse med det här. "Ja jag känner likadant. Allting är väldigt nytt för mig, ska du veta. Skulle inte ha något emot att vara hos dig under dygnen."

”Ska vi göra en liten deal då? Att vi är med varandra dygnet runt?” Föreslog nittonåringen med lysande ögon. Långsamt drog han ännu en gång fingrarna genom de blonda lockarna, strök dem bort från den andres felfria ansikte. Visst var det magert, men fortfarande löjligt perfekt och vackert. Zihao betraktade Joshua en lång stund, utan att säga någonting - utan att andas. Allt han gjorde var att ta in hela ögonblicket och bara bränna in det i skallen. Nej, det här skulle han minsann aldrig glömma. Aldrig i livet. ”Åh, jag får typ kramp..varför är du så förbaskat vacker för?” Gnällde den äldre frustrerat och skakade på huvudet. ”Blir komplett galen”, fortsatte han klaganden och kupade därefter händerna om de magra kinderna, för att därefter pressa läpparna mot den andres.

Att vara runt varandra under hela dygnet skulle nog vara intressant, dock finns det en liten del av den kunniga hjärnan som tycker annorlunda. Det är i så många förhållanden som folk kvävt varandra när de konstant varit där.. Joshua måste dock påminna sig själv om att det kanske är annorlunda för dem?
"Okej." svarar han med ett litet leende, och hakar in sitt lillfinger med Zihaos egna. Storleksskillnaden är skrattretande, och Joshua känner sig än en gång som ett litet barn. Den andres komplimanger får den dumma, elaka rodnaden att stiga lite över kinderna. Nej, Joshua håller verkligen inte med nittonåringen, men orden värmer fortfarande en hel del. "Snälla bli inte det." mumlar artonåringen med ett svagt, generat leende. Läpparna sjunker per automatik in i kyssen och besvarar den utan att behöva fråga hjärnan om lov. Värmen stiger över bröstkorgen, och Joshua låter sina fingrar leta sig upp mot de mörka lockarna.

Tyvärr var det nog lite för sent för Zihao att inte kunna beskrivas som aningen rubbad. För det var han, helt klart. Det fanns inte ett enda tvivel om den saken, vilket ingen som faktiskt kände honom kunde säga argumentera emot. Men äsch, vad var det dom var så fel med att vara lite sinnessjuk? I vissa situationer kunde det till och med vara att föredra. Nittonåringen orkade däremot inte filosofera om allt det där just i den stunden. Nej, efter allt hårt arbete och en hel vecka utan Joshua, var han absolut värd att bli lite bortskämd.
”Sorry to break it to you, men jag är redan komplett, jävla galen”, mumlade den äldre och strök långsamt de långa fingrarna utmed artonåringens kinder. ”Är det ett problem eller? Jag hoppas verkligen inte det..” fortsatte han med ett höjt ögonbryn och svagt skratt. Hoppas? Det var väl ändå ett lite väl mesigt ord? Och Zihao som brukade vara så bra på att använda sig av slagkraftiga ord. Suck.

Komplett jävla galen? Joshua får nästan lust att brista ut u skratt av den uppfattningen. En psykopat är komplett jävla galen, men Zihao? Kanske han är aningen udda från normen när det kommer till vissa aspekter, men det är artonåringen också. Det där med att vilja städa så fort Chai eller Jun råkat spilla lite choklad på bordet, och hur lätt han får fnatt på saker och ting, kan mycket väl anses som galenhet. I vissas ögon iallafall.
"Zihao, du om någon är inte komplett galen." påpekar den yngre där han sitter i nittonåringens famn, och blicken glider ner till sina fingrar. Händerna glider upp mot sitt egna ansikte för att fånga upp Zihaos betydligt större, och flätar ihop dem. "Men om du skulle vara det, så är det inget problem alls. Inte från vad jag sett, det förstår du väl ändå?"

”Hm, men du har inte sett allt”, påpekade Zihao med en glimt i ögat och gled sedan ner med blicken mot deras händer. Storleksskillnaden var minst sagt komisk, eller kanske snarare skrattretande. Nittonåringens händer slukade bokstavligen Joshuas, utan några problem. Med ett litet leende strykandes över läpparna, lämnade han en kyss över den andres händer. ”Kanske överdriver, men du har faktiskt aldrig sett mig riktigt förbannad..vilket jag hoppas aldrig kommer hända för helt ärligt är det inte en vacker syn”, mumlade han och rynkade lite på ögonbrynen. En vacker syn var det absolut inte. Speciellt inte med tanke på att Zihao hade stora svårigheter med att hantera sin ilska. Nu förtiden var det ännu värre än det brukade vara. För då hade han liksom kunnat få utlopp för den - vilket inte var möjligt längre. I alla fall inte på samma, effektiva sätt.

Huvudet faller på sniskan, ögonen borrar ner sig i ansiktet Joshua så fallit pladask för. Varför låter det som att Zihao minst sagt menar sina ord, att han i sin tur och under vissa situationer kan förlora kontrollen helt? Menen komplett galning.. det kan han väl ändå inte vara?
"Då hoppas jag verkligen att jag inte gör dig förbannad," säger artonåringen fundersamt och gnager sig själv hårt i underläppen. Fingrarna håller stadigt fast i Zihaos händer, tänk om han skulle göra den äldre arg någon gång? Riktigt förbaskat förbannad? Han påminner sig om att den äldre haft något av en tuff barndom, han har nog haft lättare att uttrycka sina tankar och känslor under den tiden. Inte när han är fast i en lägenhet med hela landet dömande för varje steg man gör. "Vi kanske får köpa en boxningskudde åt dig.."