rollspelare & tippest prs

Sophia bet sig på läppen för att inte bryta ihop igen, tvivlade på att han var tillräckligt övertygad eller stabil för att kunna trösta henne då. Hon svalde hårt och la sina händer över hans.
"Förlåt... Jag försökte verkligen, jag sa att jag kunde bli den drottning du ska ha. Att jag är tyst men han krävde massa saker som jag inte är behörig till att fixa och då avfärdade han mig och inget jag sa spelade roll." sade hon hest och slöt ögonen. Hon suckade lågt och tittade på honom efter en stund. "Prata med honom du." bad hon.

Hans blick flackade snabbt från hennes ena öga till det andra. En känsla av panik spred sig kvickt inom honom och det kändes som att den började äta upp honom redan. Vad skulle han göra? Han vågade inte säga emot sin far; han var alldeles för feg för det.
"Jag kan inte", han skakade på huvudet och blundade i ett försök att samla tankarna. Det blev däremot bara ett tillfälle för impulser att slå till. "Jag följer med dig. Utan att säga till min far eller mor. Jag följer med dig."

Sophia skakade på huvudet och backade bort ifrån honom. Hon drog handen över ansiktet, kunde inte ens stoppa tårarna längre.
"Du kan inte! Jag kommer starta krig med Frankrike och England om jag låter dig följa med." sade hon och vek undan med blicken. Hon satte sig ner på golvet, hade inte orken att ta sig till soffan eller sängen. Hon la händerna för ansiktet och slöt ögonen. "Prata med din far, stå på dig Henri. Du ska bli kung, begär det du vill ha. Vad är det värsta han kan göra? Skicka iväg mig? Det händer redan." sade hon och kollade upp på honom. Hon ville inte åka utan att veta att de hade gjort allt.

Han skakade nästintill febrilt på huvudet. Han ville inte ens veta vad hans far skulle göra om Henri ens försökte få honom att ändra sig; han hade alltid förväntat sig att hans barn skulle vara bakom honom, på hans sida.
"Stanna här", slängde han ur sig, när det fortfarande var impulserna som talade. "Jag tar dig som älskarinna. Jag- snälla." Han minskade det lilla avståndet mellan dem och tryckte sina läppar mot hennes, kände hennes tårar mot hans egna kinder.

Sophia rynkade på pannan och skakade på huvudet. Hon knuffade mjukt bort honom och granskade hans ansikte, ifall han inte tänkte säga emot sin far så såg hon ingen utväg.
"Jag åker ikväll och du stannar här. Jag lovar att skicka brev, gå nu annars kommer det bara göra ondare när jag åker." sade hon tyst och vände bort blicken. Hon kunde nästan känna hur hennes hjärta brast, hon ville verkligen spendera sina sista timmar i det franska hovet med prinsen men hon visste inte ifall hon skulle kunna hålla sig från att synda igen.

En oerhört stark känsla av ren panik härjade i hans kropp, tillräckligt mycket för att han skulle låta tårarna som han dolt under ögonlocken, rinna ner för kinderna. Han fortsatte att skaka på huvudet när hon knuffade bort honom och när han tittade på henne, som nu inte längre tittade på honom, kände han sitt hjärta krossas. Hur skulle han klara av att förlora två kvinnor han älskade på mindre än en vecka?
"Snälla", hans röst sprack av gråten och med skakiga händer drog han frustrerat i sitt hår, i brist på idéer på hur han skulle reda ut hela situationen.

Sophia kände hur hennes hjärta fick itu när hon såg hans tårar och det gick inte längre att hålla sig. Hon la händerna för ansiktet och skakade lite på huvudet.
”Vad vill du att jag ska göra? Jag talade med kungen men han gillar inte mig för jag är trotsig. Jag ber dig, prata med din mor eller far. Jag är en främling, mina ord är inget.” Snyftade hon och kollade på honom med stora ögon. Det fanns inget hellre hon ville än att vakna och inse att allt varit en dröm, det var som att hon levde i en mardröm. Hon kunde inte riktigt låta bli att krama om honom, skulle inte ens våga släppa taget om honom längre i rädsla att förlora honom till den engelska drottningen.

"Jag kan inte", orden kom ut som en viskning och synen av Sophia blev dimmig på grund av tårarna. "Kan du bara stanna för natten?" Han förstod att det inte ens var värt något - för när morgonen kom skulle hon ändå vara borta. Han var bara en liten, liten människa som hade så extremt svårt att släppa taget om en flicka som han för första gången träffat bara för några dagar sen.

Sophia svalde hårt och kollade på honom en stund, visste inte riktigt vad hon skulle göra längre. Hon satte sig ner på golvet och la händerna över ansiktet för att samla sig.
"Jag måste lämna Henri. Jag vill inte vara kvar för att se din nästa brud." sade hon hest och tittade bort från honom. Hon försökte verkligen komma på någon plan. "Tänk om vi redan gift oss? Vi kan gå till en präst ikväll och gifta oss." sade hon impulsivt. Det filter som fanns i vanliga fall försvann helt, hon kände sig otroligt desperat då hon inte var redo att lämna honom.

Henris första tanke var att sätta sig bredvid henne - men en annan tanke lät honom stå kvar, titta på henne, ge henne plats. Plats att vara, plats att tänka. Bara plats, även fast det höll emot. De sista timmarna (minuterna?) med henne ville han spendera så nära som möjligt - som att han skulle kunna spara på hennes beröring och använda den vid senare tillfällen.
"Allvarligt?" hans röst började som en viskning men steg sig starkare. "Jag... Ja. Vi gör det."