Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel var ännu inte helt och hållet lugnad, visserligen visste han ju just hur hon var då men han kunde ändå inte låta bli att känna ett stygn av oro. Att höra de där tre orden ur hennes mun lugnade honom dock något, att få höra att hon älskade honom - då borde det inte vara något sådant problem iallafall. Hoppades han innerligt. Han suckade tyst.
"Jag älskar dig med, så sjukt mycket. Och då borde vi sova nu", sade han mjukt.

"Inte än." Grace ville vara vaken med honom en stund till. De behövde inte nödvändigtvis prata, för henne räckte det gott och väl bara med hans närhet. Hon såg upp på honom för att studera hans fina ansikte, oerhört tacksam över att han kommit in i hennes liv och allt hon fått uppleva tack vare honom. Han hade förändrat hennes liv på så många sätt, han var hennes första i så mycket. Han var det bästa som hänt henne. Hennes blick var full av kärlek och beundran då hon såg på honom.

Ederel log smått, förstod sig då verkligen inte alltid på henne. Hon var trött men ville ändå inte sova än, i hans öron gick det inte riktigt ihop men inte klagade han heller på det då han själv inte kunde påstå sig vara trött ännu.
"Säger du nu det så", sade han med ett mjukt, snarare varmt, leende. Han lekte lätt med fingrarna i hennes hår, njöt bara utav stunden ihop med henne - han älskade henne till månen och tillbaks, och hon hade ändrat honom på en hel del sätt. Men bara positivt, hon hade gjort honom mer mänsklig och dessutom till en bättre person skulle han våga påstå. Hon hade lyckats locka fram hans bästa sidor, och gett honom något mer att kämpa för.

Grace låg vaken en lång stund, ville bara ta vara på den sista stund hon hade tillsammans med honom. Hon slumrade bara till korta stunder under natten. Då det var dags att ge sig av reste hon sig långsamt och försiktigt upp ur sängen, ville och kunde inte riskera att väcka Ederel. Hon samlade ihop högen med kläder som hon på morgonen hade lagt fram åt sig på en stol, gick ut till köket för att klä på sig där. Hon letade sedan fram papper och penna för att skriva ner några rader för Ederel att läsa senare.
Förlåt men jag hade inget annat val. Han utmanade mig och jag kunde inte backa ur, för då skulle han komma efter dig. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för den tid vi hade tillsammans. Jag älskar dig så, så mycket och jag önskar dig allt gott. Lova mig att du är försiktig. Och stäng inte ditt hjärta igen, håll det öppet och älska igen.

Tid hade hon inte att skriva ett längre brev, men hon hoppades av hela sitt hjärta på att han skulle veta hur mycket han betydde för henne, och att han skulle försöka förstå varför hon gjorde så här. Grace lämnade brevet på köksbordet. Hon stannade en sista gång till vid dörröppningen till sovrummet för att ta sig en titt på Ederel, lämnade därefter huset gör att ge sig av mot platsen där hon skulle träffa Aiden.

Ederel sov vidare långt efter att hon klivit upp, han brukade aldrig ha ont av eller vakna av sådant - han brukade ändå få höra att han kunde sova sig igenom vad för väsen som helst. Inte för att hon väsnades, men att hon klev upp blev ju ändå en sorts störning. Det var något han senare bittert önskade han inte gjort - annars hade han kanske lyckats hindra henne, hunnit stoppa henne i tid. Men när han väl vaknade var det alldeles för sent. När han hittat lappen och läst den satt han kvar en lång stund och bara stirrade på den, läste den om och om igen i något desperat försök att inbilla sig att det bara var en dröm eller att han läst fel. För det här kunde inte stämma. Det fick inte stämma, han visste inte hur han skulle klara av att förlora henne. Det gick bara inte. Hon var hans allt, han var normalt en ganska stängd person men hon var den som kommit honom absolut närmast inpå livet och han älskade henne över allt annat. Mer än han någon gång älskat någon tidigare. Och han var fullkomligt övertygad om att han heller aldrig skulle kunna älska någon igen efter henne, för hur skulle han kunna det? Ingen var på långa vägar lika älskvärd som henne, och dessutom visste han att han alltid skulle lägga skulden på sig själv för vad som hänt även om han tyckte hon borde ha berättat. Trots allt var det han som från början dragit in henne i allt det här. Och att förlora henne var en känsla som inte gick att beskriva, det var värre än någon fysisk smärta han varit med om och då var det ändå en hel del. Han kände sig nästan... Tom. Som om att förlora henne slet ut en stor del av han själv. Men samtidigt var det en enorm smärta och han visste varken om han skulle skrika eller gråta eller båda två.
Men han vågade inte ge upp hoppet än. Han kände inte Aiden, hon verkade räkna med att han var övermäktig henne men han kunde ändå alltid hoppas på att hon hade en chans. Och kanske att det inte var för sent att stoppa än. Han kunde inte ge upp hoppet än. Och i vilket fall som helst kunde han inte stanna här hur länge som helst. Gång på gång försökte han ringa henne då han gått ut ur huset, som om det skulle vara större chans att hon skulle svara om han ringde flera gånger.

Aiden studerade den mörkhåriga tjejen, som låg på mage på golvet med naglarna klösta mot det kalla golvet. Det hade varit en enkel match för honom att knäcka henne. Grace var ung och hade inte varit nefil under en lång period. Att hon kämpat emot så mycket som hon gjort hade visserligen förvånat honom, men han skulle ha blivit besviken om hon inte gjort det. Något borde hon väl ändå ha lärt sig? Visserligen hade han fysiskt sett till att skada henne också, men främst hade han använt sig av tankekontroll för att skala av lager för lager. Han hade planterat in bilder av det mörkaste lagret, letat i varenda vrå av hennes huvud efter minnen och tankar som han kunde använda mot henne. Det gav honom tillfredsställelse att se henne plågas av mardrömmar som hon inte ens begrep att bara var i hennes huvud. Aiden gick fram till henne och greppade tag om hakan för att hålla hennes huvud stilla, tog fram mobilen han snällt bett av Grace att lämna över till honom och tog en bild av henne. Därefter skickade han bilden till Ederel. Han väntade några minuter så att den fallna ängeln skulle kunna beundra bilden han skickat, ringde därefter upp honom. De skulle behöva pratas vid.

Det var inte svårt för Ederel att räkna ut vem som skickat bilden, och inte heller vem det måste vara som ringde ifrån hennes nummer. Och han fick erkänna att han tyckte det var bra - det var betydligt lättare att faktiskt få talas vid med honom än att gissa sig fram till vart de höll hus. Bara det att hon levde var en enorm lättnad, men som också ingav honom lika stor beslutsamhet - han skulle hitta henne, och han skulle hitta Aiden vad det än skulle kräva av honom. Och han tänkte hämnas med alla medel han kunde, Ederel var inte att leka med i normala fall men han hade varit fräck nog att ge sig på Grace. Och om han försökt få honom förbannad hade han sannerligen lyckats, och Ederel brydde sig inte det minsta ifall det så var en fälla - han skulle få tag på den mannen om det så var det sista han gjorde. Efter att ha tryckt på den gröna luren och lyft mobilen till örat dröjde han någon kort sekund innan han tog till orda.
"Var är hon?". Rösten var kort och han lade betoning i varje ord, och även om det var svårt och inte lika effektfullt på håll så lade han även viss tankekontroll för att försäkra sig om att han skulle få ett svar.

"Vad är det för ett sätt att hälsa?" utbrast Aiden och klickade missnöjt med tungan. Den fallna betonade orden vilket betydde att han kanske trodde att nefilen var dum i huvudet. Svaret på den frågan var kort och gott nej. Aiden var inte dum och han tänkte inte låta någon behandla honom som om han vore så.
"Jag rekommenderar att du tar det lugnt nu. Hon må fortfarande vara vid liv, men jag har kontrollen att döda henne vilken sekund som helst. När det passar mig bäst, vill säga." Aiden lutade sig mot väggen bakom sig och tittade fundersamt upp mot taket, som om han trodde att det kunde dela med sig av några goda råd.
"Om du är snäll så kanske någon dyker upp med mer ingående information i eftermiddag. Om inte så.." Nefilen gjorde en kort paus och kastade en blick mot Grace.
"Jag skulle ju kunna låta dig prata med din flickvän men jag tror det är bäst att låta bli. Hon är inte riktigt i det bästa tillståndet för stunden, om vi uttrycker det så." Han skrattade lågt till för sig själv.

Den där nefilen måste antingen vara självmordsbenägen eller helt tappad bakom flötet som han höll på. Han måste i vilket fall som helst tro mycket högt om sig själv, så självsäker som han verkade - Ederel själv tvivlade inte en sekund på att han inte skulle vara någon större match för honom. Trots allt var han bara en nefil, Ederel hade det mesta på sin sida - han var fallen vilket betydde starkare krafter, vältränad och hade åldern på sin sida. Hur gärna han än ville överösa honom med en mängd fula ord och hotelser, så insåg han att det inte skulle göra saken bättre - tvärtom så skulle det göra Graces chans allt mindre. Han måste få veta vart dem höll hus först och främst, och fram tills dess var det läge att byta taktik ifall han ville komma åt den informationen. Då gällde det snarare att spela med.
"Det är ingen idé att spela några spel. Jag är den du är ute efter, och du får mig", sade han istället, att ge sig själv till dem var något han utan tvekan gjorde för Graces skull. Sen skulle han visserligen inte uppriktigt ge sig till dem, han skulle definitivt kämpa emot - men först måste han ta sig dit.

"Vad jag vill ha är makt. Jag är mer lämpad som ledare för nefilerna, ord räcker inte till för att beskriva hur hopplös Grace var på den saken." Han använde med flit 'var' istället för 'är'. Om inte annat så förvirrade det kanske Ederel.
"Någon kontaktar dig senare." Aiden avslutade samtalet och stängde av mobilen för att den inte skulle gå att spåra. Han hade kunnat skicka iväg någon nu men det skulle ju inte vara det minsta roligt. Några timmar skulle Ederel få gå runt och fundera på vad han skulle göra av sig själv. Till eftermiddagen skickade han ändå en ung nefil för att ge information till Ederel.
Aiden själv brydde sig inte om nefilen kom tillbaka i liv eller inte. Den unga nefilen var oviktig för honom.