PRS Emma07 och wolfy

Veckorna gick, långsamt enligt Thomas. Han var fortfarande väldigt nere - han hade egentligen stängt inne all smärta av missfallet, som väl fortfarande låg och ruvade även om han försökte trycka undan det. Men i allt så hade han och Alysia väl allt mer glidit ifrån varandra, något Thomas inte alls gillade. Men samtidigt vågade han inte göra mycket åt det, han var livrädd för att han skulle bara förvärra det eller något då. Mötena kändes nästan som en tillflykt, det fick honom att tänka på något annat för ett tag. Han hade också blivit osäker, tänk ifall han på något vis gjort att hon fått missfall? Han visste inte hur isåfall eller någonting, men alla de där tvivlen fanns ändå där. Och kände man honom kunde man nog märka att det var något. Just nu skulle han iväg till sin mor, han hade lite olika saker att diskutera med henne.

Sophie lyssnade och kunde inte låta bli att le lite snett åt hans reaktion, fick bara hoppas att den var positiv. Hon nickade tyst.
"Ja, du ska bli pappa", sade hon.

Alysia kände sig väldigt nedstämd. Inte direkt på grund av missfallet, utan mer för att Thomas tog avstånd från henne. Hon såg knappt röken av honom längre. De första veckorna hade det varit ett stort mellanrum mellan dem i sängen också, han hade alltid haft ryggen vänd mot henne. Det hade slutat mef att hon flyttat in till sin gamla kammare. Var han arg? Ansåg han det vara hennes fel att hon fått missfall? Från tjänare hade hon hört att Elyse, en tjej från en väldigt rik släkt, spenderade mycket tid med Thomas. Något som gjorde Alysia rätt arg. Var det hans älskarinna?


Då hans hjärna ägnat en god stund åt att bearbeta det som Sophie sagt sken han upp i ett stort leende. Han skulle bli pappa! Han och Sophie skulle bli föräldrar! Det var otroligt, han visste knappt vad han skulle ta sig till.
”Det är ju fantastiskt,” utbrast han med ett skratt och kramade om henne.

Thomas kunde väl närmast jämföra med att det kändes som om det var en osynlig vägg emellan honom och Alysia, som han inte riktigt visste hur han skulle ta sig igenom. Och det var ännu svårare nu när hon också flyttat ifrån deras kammare. Han knackade lätt på sin mors dörr, han behövde fråga henne om några saker som gällde styrningen av riket.

Sophie log brett då han till sist svarade, skrattade till lite av hans ord och kramade om honom hårt tillbaks. Hon var otroligt lättad över att han blivit så glad, visste inte riktigt vad hon skulle ha gjort om han inte blivit det.
"Tänk vad folk kommer prata", sade hon med ett leende.

En tjänare öppnade dörren till Delaneys kammare då det knackade på, lämnade sedan rummet för att ge dem lugn och ro.
”Min kära son.” Den långa, slanka kvinnan la armarna om Thomas i en kram. ”Jag hoppades att du skulle komma förbi för jag vill prata. Vad är det som pågår egentligen mellan dig och Alysia?”


Caspian var själv medveten om att folk skulle komma att prata väldigt mycket då nyheten om Sophies graviditet kom ut. Men han var så glad över att han skulle bli pappa att han inte bekymrade sig det minsta om vad folk skulle ha att säga. Det var ju inte deras ensak, trots att folk alltid ville lägga näsan i blöt.

Thomas gick in så fort tjänaren hade öppnat dörren åt honom, kramade genast sin mor och log lite vänligt mot honom. Han suckade lite inombords utav hennes ord, han skulle väl ha förväntat sig att hon skulle ha märkt något.
"Åh. Jag skulle väl ha räknat med att du skulle ha märkt något", sade han med en suck och satte sig ner i soffan, letade ord då han nästan inte visste vart han skulle börja. De hade inte berättat om missfallet, för Thomas del hade det väl varit alldeles för känsligt.
"Vi förlorade barnet", sade han sen tyst, fick till sin egen förvåning kämpa mot tårarna. Men att säga det högt var väl som att till sist tvingas inse själv hur sant det var och allt. Han suckade och det var nästan som om något brast, han klarade inte av att bära runt på all smärta inom sig längre. Utan tårarna började rinna, det var som om det rann över till sist.

Delaney såg på honom med plågad blick. Det gjorde ont i varenda del av kroppen att se sitt eget barn på det här viset. Hon la armarna om honom och höll honom hårt intill sig, sa ingenting utan lät honom bara gråta. Det var nog något han behövde göra. Kände hon sin son rätt så hade han hållit allt inom sig en lång tid. Hon hade haft på känn att det rörde sig om ett missfall men hon hade ju inte varit hundra procent säker.
”Älskling,” började hon efter ett tag och strök sin hand över hans huvud, ”har du pratat med Alysia?” Svaret skulle antagligen vara nej. Hon hade inte sett turturduvorna tillsammans på länge.

Thomas höll sig rätt tyst och lät henne bara hålla om honom, på något vis var det otroligt lättande att bara få släppa ut allting. För där fanns så smärta man gått och bärt på. Han skakade lite lätt på huvudet.
"Nej, jag har varit för rädd att jag bara ska göra allting värre", sade han ärligt. Han hatade att känna sig så långt bort ifrån henne, men var också livrädd för att förvärra något, han älskade henne för mycket för att förlora henne helt.

Precis som hon trott så hade Thomas inte pratat med Alysia om det som hänt. Det kunde inte betyda annat än att de måste ha glidit ifrån varandra under de senaste veckorna. Vilket inte var en bra sak. Det kunde till och med Delaney medge trots att hon till en början varit långt ifrån förtjust i Alysia.
”Du måste prata med henne. Hon är din fru. Kommer du ihåg hur du en gång vädjade till mig om att acceptera henne, för att hon är den ditt hjärta slår för? Tragedier undgår ingen i livet, särskilt inte vi av kungligt blod. Men vi är starkare tillsammans.”

Thomas lyssnade och suckade lätt, inom sig hade han väl egentligen vetat att han måste försöka prata med henne på nåt sätt.
"Jag vet, jag måste försöka. Jag vet bara inte vad jag ska säga och är så rädd för att bara göra allting värre. Jag älskar henne så mycket och är livrädd att förlora henne helt", sade han ärligt.

”Du kommer förlora henne om du inte sträcker dig efter henne,” påpekade Delaney stillsamt. Det var sanningen. Thomas och Alysia skulle bara glida allt längre ifrån varandra, tills det inte fanns ett återvändo, om de undvek varandra.
”Jag vet att det gör ont men tiden kommer läka såren. Du måste vara stark men det behöver du inte vara på egen hand. Sök stöd.”