Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Nej, vilka skulle annars ha beställt det?” Snäste Zihao som varit snabb med att uppfatta den unga killens reaktion. ”Ge hit”, sade han därefter torrt och slet tag i påsarna. Jo, ibland var han verkligen duktig på att överreagera. Efter att ha lämnat en lång, bestämd puss på Joshuas hjässa, försvann han in i köket med klampande steg. Rebell? Tja, det kunde man väl på sätt och vis kalla det för. Nittonåringen brydde sig verkligen inte om vad alla runtomkring dem tyckte. Absolut inte. Men det var annorlunda nu när de båda två tillhörde en grupp - samma grupp. Äsch, lite ärlig kunde man väl ändå få vara då och då, eller? Med tänderna gnagandes i underläppen plockade han ut innehållet från påsarna och letade sedan rätt på två tallrikar och två muggar. Kanske Joshua inte ens ville ha te? Däremot hade väl den lilla loppan aldrig tackat nej till den varma, underbara drycken så Zihao nerstämde sig för att ta risken. Ville han inte ha det kunde han hälla ut det och fylla på med vanligt vatten istället.

Joshua är inte riktigt lika duktig på att uttryck och förklara sina känslor och åsikter som Zihao. Uppenbarligen är det lätt för även Joshua att notera grabbens agerande, men han är alldeles för självdeciplinerad för att kunna säga åt honom. Joshua sträcker sig efter sin plånbok och betalar honom.
"Tack." Säger han med svag röst, ser den dömande blicken på sig innan han stänger dörren. Jösses vad ilskan börjar bubbla till inom honom, samtidigt som han börjar klanka ner på sig själv. Ja, varför gör han det? Han har inte gjort något fel.. vilket får artonåringen att klandra dig själv ännu mer. "Bry dig inte om honom." Mumlar Joshua och lutar sin kind mot Zihaos biceps. "Viss t luktar det gott?"

”Det är lätt att säga att jag inte ska bry mig om det”, muttrade Zihao och sneglade ner mot Joshua, med ögonbrynen rynkade. ”Men det funkar inte ritkigt så för mig. Jag står för det jag tycker, och jag tycker att det är hemskt att man ska bli dömd för att man är kär i någon av samma kön..det är inte okej. Absolut inte okej”, eldade han på och började lägga upp mat på de två tallrikarna han tagit fram. Många hade säkert fått för sig att nittonårigen bara var lat och oduglig, men när det kom till de saker han brann för, då var han allt annat än passiv och seg. Till exempel mänskliga rättigheter och så vidare. Om han inte valt den karriär han hade i dagens läge, hade han med största sannolikhet varit en miljöaktivist eller liknande. Helt omöjligt var det i alla fall inte.

Det är fascinerande, att få se den delen av Zihao som är så angelägen om något.
"Du, jag håller med dig till hundra procent, jag brinner för det också. Saken är den om vi börjar ta åt oss av alla andras tankar och åsikter kommer vi aldrig bli glada. " förklarar han och lämnar en hel del pussar över nittonåringens kinder. Med ett förstrött leende tar Joshua upp tallrikarna och tar med dem till vardagsrumsbordet. "Snälla ge honom inte det nöjet, vi ska ha det bra ikväll." Han tassar fram till nittonåringen, tar hans händer i sina och drar med honom till soffan. "Har inte träffat dig på en vecka, och tänker inte låta dig deppa!"

Äsch, deppa gjorde han väl ändå inte? Eller? Zihao ryckte på axlarna, med kinderna lätt rosiga av den yngres små pussar, innan han tassade efter Joshua mot vardagsrummet.
”Deppar gör jag väl ändå inte?” Knorrade han och slängde sig ner på soffan, bredvid Chichi som låg och sussade sött. ”Tycker bara att det är viktigt att markera att det inte är okej, förstår du?” Fortsatte han och sträckte ut en hand mot artonåringen. ”Komsi, nu ska vi ha det mysigt..ska fan försöka släppa det där, jag lovar”, mumlade han med ett blekt leende.

Nej.. deppar gör Zihao faktiskt inte, men förhoppningsvis kan den äldre sluta bry sig om vad andra tycker. Dock gör Joshua det en hel del, och kan inte döma honom.
"Nej det gör du inte.. och jo, vi ska aldrig skämmas Zihao. Men samtidigt får vi inte låta folk som honom få oss att må dåligt, förstår du vad jag menar?" Frågar artonåringen och sätter sig ner på soffan, för att kura ihop sig tätt intill Zihao. Fingrarna snuddar vid det bleka leendet, som Joshua vill lysa upp med hela sitt hjärta. "Vill du se på någon film eller så?"

”Hm, jo..jag förstår vad du menar”, mumlade Zihao och nickade lätt, samtidigt som fingrarna drog igenom den andres blonda lockar. ”Det spelar ingen roll faktiskt, men kanske medan vi äter? Sen vill jag gosa ner mig med dig och aldrig släppa taget”, erkände han därefter och rodnade svagt. Kvickt plockade han upp en av tallrikarna från soffbordet och började trycka in mat i munnen - dels för att försöka dölja kinderna, men även för att han faktiskt var utsvulten. Å andra sidan var han ju det precis hela tiden, så det var inte den mest trovärdiga ursäkten. ”Maten är faktiskt riktigt god..” sade han trevande i ett försök att byta samtals ämnet. ”Vad ska vi kolla på? En skräckfilm? Eller en komedi? Spelar inte riktigt någon roll för mig.”

Joshua nickar långsamt, jo han vill gosa ner sig hos nittonåringen och aldrig gå upp igen. Nej han hör hemma hos Zihao, och vara hos honom.
"Skulle aldrig köpa mat från ett ställe jag inte gillar." Påminner han med ett nöjt leende, medan han skrollar runt på Netflix. "Vad säger du om skräck?" Utan att vänta på svar sätter han på en skräckfilm, och tar några tuggar av maten. Maten klumpar ihop sig i halsen. Även om han njuter av maten, killar smaken och vill få i sig något, så känns det bara äckligt. Som att han måste tvinga i sig maten för varje tugga. Joshua tar några klunkar av sitt te, ställer ifrån sig tallriken innan han lägger sig ner, och lägger huvudet mot Zihaos knän.

Till en början tyckte Zihao verkligen om tillvaron, men den saken ändrades snabbt när artonåringen ställde bort sin tallrik.
”Hallå, du måste äta mer”, påpekade nittonåringen med rynkade ögonbryn och slog löst till Joshua i pannan. ”Det hoppas jag att du inser själv..man kan inte leva på sådär lite mat..” knorrade han därefter och sträckte sig efter tallriken. ”Alltså jag skojar inte när jag säger det här, utan jag kommer verkligen st mata dig om det är vad som krävs.” Fan, hur skulle den yngre någonsin bli frisk om han bara åt några tuggor? Det skulle ju aldrig gå vägen, även om han åt mer än han gjort innan..”Jag skojar inte, Joshua”, varnade Zihao återigen och spände blicken i de respektive stora ögonen.

Självfallet får kloka Joshua att den äldre endast agerar som han gör pågrund av oro och kärlek, men artonåringen har stor lust att gömma sig under filtarna. Det är väldigt skamset, hur mycket uppmärksamhet han drar till sig genom att inte äta, han borde ju göra det... för att bli bättre, för att kunna fortsätta orka. Om inte för sig själv borde han göra det för Zihao, modern, Samuel, alla andra medlemmar. Med ett skamset ansiktsuttryck sätter han sig upp, ser ner på sina små händer innan han godkänner tallriken och tar till sig den igen. Om han börjar gå upp i vikt igen kanske Zihao inte behöver vara så försiktig med honom.. kanske han kan orka vara med och träna, kanske han inte skrämmer sina fans. I slutändan bryr sig Joshua inte ett dugg vad som händer med honom, vad som händer när kroppen tynar bort och inte orkar leva längre. Nej, i artonåringens ögon är det mycket viktigare att tänka på omgivningen, om de han skulle lämna om han helt tynar bort.
"Förlåt, du har i princip bara kommit hit för att sitta barnvakt." påpekar Joshua med ett litet, bittert skratt. Om Zihao inte varit här hade han definitivt skjutit bort tallriken till maten svalnat, för att sedan slänga den i sopporna. Joshua ser aningen tacksamt upp mot Zihao innan han nickar för sig själv. "Nejdå, du behöver inte tvångsmata mig."