rollspelare & tippest prs

"Englands drottning är knappt ett barn, hon har en stormakt och hon är inte i behov av en stormakt som Frankrike. Om ni anser mig vara besvärlig så tror jag inte att Englands drottning kommer passa bättre då jag är säker på att hon kommer komma med krav som är mycket större än de jag har. Skottland är i behov av Frankrike, vilket ni vet och att kontrollera Englands kära drottning kommer inte vara möjligt." sade hon bara och kollade på honom aningen roat. Hon var ganska nöjd med sitt argument, då hon starkt trodde på det. Hon granskade kungen och log svagt, önskade bara att han skulle ge sig och låta henne stanna som Henris fästmö.

”Du är ett barn”, svarade kungen nedlåtande och tittade kyligt på drottningen framför sig. ”Jag förstår det politiska spelet bättre än dig.” Han reste sig upp från sin tron med kvicka rörelser innan han gick fram till Sophia med utmanande steg. I ett försök att få kontroll över situationen och göra henne högst obekväm, så ställde van sig bakom henne och började mjukt massera hennes axlar.
”Jag förstår varför min son fattat tycke för dig”, sa han lågt och fortsatte massera. ”Men Skottland har inte tillräckligt att erbjuda för mig, och England har redan gått med på mina krav.”

Sophia följde honom med blicken och spände lätt sina käkar då han ställde sig bakom henne, tyckte inte heller om hans beröring då det kändes fel. Henri var den enda som fick lägga händerna på henne, men hon kunde inte riktigt disciplinera en kung.
"Lär mig det politiska spelet." svarade hon impulsivt och bet sig löst på läppen. Hon vände sig om och kollade på kungen med stora ögon. "England har gång på gång försökt sätta stopp för den här alliansen, de har hotat dina beslut som kung men du spelar de rätt i händerna när du avbryter alliansen med Skottland och ger de fritt fram att invadera mitt land! Jag har varit i kloster i hela mitt liv för din skull." sade hon sedan, kunde inte stoppa sig själv. "Men du har rätt, det enda Skottland har att erbjuda dig är lojalitet och deras drottning." sade hon sedan, ett försök att släta över hennes lilla utbrott.

Han kände hur övertaget i situationen landade i hans händer. Visst var hon fortfarande frispråkig; men han kände i alla fall att han hade en viss kontroll. Då hon vände sig om la han armarna i kors över bröstkorgen och skapade en intensiv ögonkontakt med henne.
”Skottland spelar ingen roll för mig”, svarade han med släpig röst. ”Men England är ett land som kan uppfylla mina krav och mycket mer; de kan ge mig ännu mer makt och kontroll.”
Han harklade sig och lät blicken vandra runt tronsalen en kort stund innan han återvände till henne.
”Jag prioriterar mitt land över min sons känslor, vilket är det enda förnuftiga jag kan göra i denna situationen.”

Sophia tittade bort från honom då ögonkontakten blev lite för intensiv. Hon spände sina käkar och slöt ögonen en stund, visste inte alls hur hon skulle rädda situationen längre.
"Som en kung respekterar jag dig, men som en far är du usel." sade hon tillslut, kände inte att hon kunde vinna det hela så hon såg då inget att förlora. Hon kollade på honom och log svagt, önskade att hon skulle komma över hans son men tvivlade starkt på det. "Jag ger mig av ikväll ifall det är fallet, hälsa Henri att jag älskar honom." sade hon hest, ville inte vara den som berättade att hans far var en hemsk kung som särade på dem. "Lycka till med tyrannen du gärna kallar allierad och länge leve drottningen av England." fnös hon och började gå mot utgången.

"Adjö", sa han bakom henne och gick tillbaka till sin tron med dystra steg då hon försvann ut ur rummet.

Henri, som hade legat kvar i sängen och mestadels deppat en stund hade dragit sig upp och tagit på sig ett nya kläder. Hans hår hade blivit väldigt rufsigt; men det var det allt som oftast, så han brydde inte sig om det. Han gick tvärs över rummet, till sitt skrivbord, där hans arbete låg. Det hade legat i skymundan de senaste dagarna men det fanns inte längre en anledning till att strunta i studierna. Han ansåg att det var bättre att spendera sin tid på något nyttigt istället för att tänka på det jobbiga.

Sophia torkade irriterat bort några tårar som rann från hennes ögon och småsprang nästan till sin kammare, ville inte bli sedd i det skicket hon var i. Hon stängde snabbt dörren efter sig och sjönk ner på golvet då hon inte längre orkade att hålla minen. Hon brast ut i tårar och la händerna över ansiktet, vad hon skulle ta sig till var ännu en gåta vars svar hon var rädd för. Giftermål var något som behövde bli av men det fanns ingen hon ville ha förutom Henri, som hon numera inte kunde få.

Koncentration var en omöjlighet att uppnå. Tankarna om hur det gick för Sophia gnagde i bakhuvudet på honom konstant, och efter ett tag kändes det som om det hade tagit alldeles för lång tid. Varken Henris far eller mor brukade uppskatta längre konversationer så länge det inte var inbokat tidigare.
Med en suck smällde han igen boken framför sig och reste sig upp från stolen. Han tänkte i alla fall se om hon var i sin kammare; annars kanske någon av hennes damer var där och kunde berätta för honom var Sophia höll hus. Han lämnade sin kammare, som nu var vaktad igen, och fick dörrarna stängda bakom sig. Han drog handen genom sitt blonda hår innan han begav sig mot Sophias kammare. Utanför stod som vanligt två vakter som knackade på dörrarna åt honom. Han knäppte ihop händerna och väntade på att dörrarna skulle öppnas, förhoppningsvis av Sophia.

Sophia tittade plågat mot dörren, ville inte alls ha besök då hon misstänkte att det var Henri. Hon reste sig upp och torkade snabbt bort alla spår av att hon gråtit då hon verkligen inte ville att han skulle se henne så svag. Hon öppnade dörrarna och granskade prinsen, kände nästan hur hennes bräckliga hjärta gick itu bara av att se på honom. Hon svalde hårt och tittade bort från honom, visste inte hur hon skulle berätta om mötet med hans far.
"Jag åker hem ikväll." sade hon tyst och slöt ögonen i några sekunder. Hon gick in i sitt rum, ville inte stå i dörren och prata om saker då hon inte litade på vakterna.

Han tittade förbryllat på henne och steg in i kammaren efter henne. Dörrarna stängdes tungt efter honom. Han stirrade chockat på henne. Vad hade han hoppats på? Att hans far skulle tänka på något annat än nationen? Självklart inte.
"Ne- du får inte", hans röst var svag och andlös. Han gick fram till henne och la sina händer på hennes kinder och tittade in i hennes ögon. "J-jag - du, du måste stanna. En natt. Du lovade!"