[PRS] Theida & yehet

"Jo.. och igår blev jag avundsjuk, alkohol gjorde mig visst mer öppen. Jag sa en del elaka saker till dig också," påpekar Anthony och drar filten han tagit över sin kropp när han först kom till skolan, en bit högre upp över hans kinder. "Jag... det är ingen mening med det, han känner inte likadant," han ser mot Ray och ler bittert, innan han fäster sin blick på datorn på bordet. "Och jag vill helst bara glömma bort honom.. men han är min vän och ja.. jag behöver honom. Jag berättade att jag gillade personen sen länge, och det är sant, det är så svårt att sluta tänka på honom." han känner sin röst brista ett par gånger, och hoppas att Ray inte lägger märke till det.

"Det är okej, jag förstår" Säger Ray. "Vadå det är ingen mening med det? Hur vet du att han inte känner likadant, har du frågat honom?" Undrar Ray. "Men tänk om han typ låtsas som att han inte känner likadant för att han typ, i don't know, inte vill erkänna det? Om du inte frågar kommer du ju aldrig få veta, right?" Påpekar Ray. "Du kan inte ge upp så lätt". Tydligen var det en kille som var hans vän, och han behöver honom. Tankarna åker automatiskt tillbaka till kvällen då Anthony hade varit full. Jag behövde dig. Orden ekade i huvudet men han släppte det snabbt, Klart det inte var Ray han pratade om, då hade han säkert berättat det för längesen. Nejnej, det måste vara typ Liam. Ray kollar mot Anthony "..Är det Liam eller?".

"För att han är tillsammans med någon annan," berättar Anthony och ler till lite när Ray gissar på att Liam är den han är kär i. "Om han bara låtsas att inte känna likadant är han en riktigt bra skådespelare. Och det är inte direkt värt att fråga bara för att man inte kan hålla sina känslor inne, det äventyrar hela vänskapen." sjuttonåringen skakar på huvudet mot Ray under den varma lilla filten. "Nej, det är inte Liam. Önska nästan att det var han, för även om han inte känner likadant så skulle han behandla mig exakt likadant.. med han jag gillar är jag inte lika säker."

"Och du är säker på att han inte bara gör samma sak som dig då, blir tillsammans med någon annan för att göra den han egentligen gillar avundsjuk?" Påpekar Ray. Även om han inte hade någon aning om vem den här killen var så försökte han komma på grejer att säga som kanske skulle ge Anthony lite mer hopp. Helt ärligt tyckte han lite synd om honom. "Om det hade varit jag skulle jag i alla fall inte behandla dig annorlunda alls. Men jag har ingen aning hur killen du gillar är" säger han och rycker lite på axlarna.

"Han har själv sagt att han inte gillar mig.. det känns bara värdelöst att försöka," berättar Anthony med sin blick kvar på datorn som nu somnat efter all tid han inte hållit på med den. Anthony vet inte om han kan tro på att Ray inte skulle behandla honom annorlunda.. han kanske bara säger det. "Han är rätt mycket som dig," hör han sig själv säga medan han skakar på huvudet. "Det spelar ingen roll, jag är ändå ingen att ha just nu. Jag kommer inte orka fokusera på ett förhållande när både mamma och William precis.." han lutar sin panna mot sin handflata. "Det skulle inte vara rättvist för honom."

Ray suckar lite. "Du ger upp för lätt. Men okej, du gör som du vill antar jag" Säger han. "Du vet att jag alltid finns om du vill prata, okej?" Berättar han med ett litet leende.
"Du borde försöka äta lite i alla fall" Säger Ray och nickar mot maten han köpt åt honom som ligger på bordet.

"Förlåt.." mumlar Anthony och sväljer för att försöka få bort den där jädra klumpen. "Men jag kommer inte orka med det om han skulle börja behandla mig annorlunda, eller sticka. Kalla mig mesig om du vill," sjuttonåringen ler lite försiktigt mot Ray. "Jag vet.. om du nu svarar i telefonen," försöker han att skämta, men skrattet han släpper ut låter inget annat än falskt. "Jag är inte hungrig, men tack ändå,"

"Men om han är din vän, som du sa, tror du verkligen han skulle börja behandla dig annorlunda eller sticka? Du sa ju att han var rätt så mycket som mig, och jag skulle ju aldrig göra nåt sånt" Påpekar han och suckar lite. "Jag lovar att kolla mobilen, okej.. Jag är jätteledsen för det som hände..". Han kollar på Anthony "Du brukar tvinga i mig mat när jag inte är hungrig, så jag tänker göra samma sak. Du måste fan äta Anthony".

"Du säger det nu men det kanske bara är prat.. du skulle kanske reagera på ett annat sätt i verkligheten.." mumlar Anthony, mest för sig själv. "Jag vet inte om jag skulle klara av det," han ler försiktigt mot sin vän och skakar på huvudet. "Jag skämtade Ray, du ska inte känna dig tvungen att svara mig hela tiden, jag borde inte ha förväntat mig det heller," han pekar mot mackan och chokladen innan rynkar enkelt på näsan. "Det är skillnad, jag behöver inte äta, medan du behöver det." han vet att det inte är ett riktigt svar, inte ett bra sådant heller. Men det är bättre än att inte säga något, i alla fall.

"Vadå skillnad? du behöver visst äta!". Han och kollar skarpt på Anthony med ett litet leende "Jag tänker sitta här och stirra på dig tills du ätit lite iallall" säger Ray och knuffar till honom lite i sidan.