Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av CallmeDude:}
Detta låter kanske löjligt, men jag behöver skriva av mig och få veta vad folk har att säga ang. det..

Snart börjar skolan. Pressen känner jag redan. Men det är inte det jag ska berätta om. Vi har just fått reda på klasserna vi ska gå i, och jag hamna med 2 tjejer (tvillingar) jag verkligen gillar, inte kär i de utan jag bara gillar de. Vill verkligen vara en utav de vännerna dem tycker mest om. Vill bli en utav deras närmaste vänner. Jag känner mig viktig när jag är med de på något sätt, vet inte varför.

Iallafall så hamnade det en tjej som är en utav deras närmsta vänner i samma klass som oss, och de är ganska tighta har jag hört. Jag är så rädd att de ska "dissa mig" och bara vilja vara de 3. Och jag vill inte se ut som en "hund" efter de när jag följer efter de, om jag skulle göra det. Jag brukar vara en utav de, och inte den som följer efter. Men jag är så rädd att de ska skita i mig totalt och ja, jag vet inte.. Mår så dåligt. Orolig.

_{Skrivet av Episkey:}
Förstår dig, det viktigaste är att inte känna dig som en hund utan som en i gänget. Det kan vara bra att skaffa ett riktigt bra band med en av dem först så du vet att du kan lita på henne (honom?)!

_{Skrivet av expelliarmus:}
whirlwinds
Du är en fantastisk människa och du förtjänar att må bra Vendela. Jag finns här om du behöver prata om något speciellt, eller om vad som helst egentligen. Det låter klyschigt men jag menar det verkligen, jag är inte bara en nyfiken idiot, jag finns här. Jag känner igen mig i det du skriver mer än vad jag egentligen vill erkänna och det är hemska känslor att bära på :c Jag vet att man vill klara sig bäst ensam och inte dela med sig av tankar och känslor men jag har lärt mig att det inte alltid är det bästa... Kram ♥

_{Skrivet av Episkey:}
Jag vill leva livet till varje minut, men det funkar inte då mitt liv sätter fysiska gränser som inte ens ni på mugglis skulle förstå om jag förklarade :'/

_{Skrivet av whirlwinds:}
hatar att mina sociala problem förstör mitt liiiiiiiv

och så känner jag mig inte hemma i mitt eget hem. inte när jag är hos pappa i alla fall. håller mig instängd på rummet, blir jag hungrig passar jag på att springa ner och hämta något när ingen är hemma, för ser han att jag äter annat än när vi äter lunch/middag tillsammans känner jag mig tjock. det är ytterst få saker jag tycker och tänker som jag faktiskt kan berätta för honom. jag klarar inte av att umgås eller prata med honom längre än kanske tio minuter, jag stör mig så otroligt på honom fast han egentligen inte gör någonting, bara hans existens irriterar mig ibland.
har en rätt bra relation till mamma men där hatar jag att vara pga. hennes jävla sambo (eller ah, okej, MAN, eftersom att de tydligen gått och gift sig och verkar ha talat om det för alla människor i världen utom mig, hennes dotter) som, öh, har förstört min barndom totalt.
äääääsch.
vet inte var jag ville komma med detta egentligen.

och efter en hel sommar av dagdrömmar och verklighetsflykter har jag kommit tillbaka till verkligheten igen och börjat tänka alldeles för mycket på att jag inte klarar av att vara ensam, att jag varit det snart ett år, börjat tänka på HONOM igen och brutit ihop, för jag vet ju att han har HENNE nu och att det hade kunnat vara jag istället för henne om jag bara kunde vara tillräcklig någon gång.
ASDFGHJKL hatar hela världen och orkar ingenting för tillfället.

_{Skrivet av Amandan:}
Skriver av mig lite baraa..

Jag känner att jag missar så mycket. Mina vänner är ute och gör saker hela tiden, på olika håll, under tiden sitter jag hemma och har ingen aning om vad jag ska göra. Känns som att jag missar grejer som ska hända när man är i min ålder, låter lite konstigt, men så står det till.
De har så mycket vänner på andra håll, jag har inga vänner förutom dem, jag förlorade alla när jag började i en ny skola, då insåg jag även att det jag haft med mina gamla vänner inte var nära relationer, inte jämfört med vad jag har nu iallafall. Jag känner mig bara så ensam, jag har svårt att skapa en riktigt nära relation med en vän, har aldrig riktigt haft en bästa vän. De fyra vänner jag har ser mig nog inte lika nära som jag ser dem, med tanke på att de har så många andra vänner som de antagligen står närmre. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag vill inte verka klängig, eller tjatig.

Jag vet inte hur jag ska skaffa fler vänner heller, visst, jag har fler klasskompisar, men inga jag riktigt kommer överens med så bra, klickar inte riktigt med alla. Jag har inte svårt för att prata med nya personer, frågan är bara var jag hittar dem. hmm..